Debatt Försöken ett brunsmeta svensk historia handlar just nu, utöver om att i största allmänhet attackera socialdemokratin, väldigt mycket om att dra uppmärksamheten från att vi har ett parti med extrema och nynazistiska rötter som en del av det nuvarande regeringsunderlaget.

På senare år har det ibland känts som om de enda som brytt sig om arbetarrörelsens historia har varit Sverigedemokraterna. Det är kanske lite orättvist men den energi som extremhögern lagt på att förfalska och skriva om det förflutna har inte riktigt matchas av de demokratiska krafternas vilja att försvara den. Möjligen är detta dock på väg att ändras.

Natan Shachar skrev den fjärde oktober en text i Dagens Nyheter där han utifrån framförallt Sverigedemokraternas långa film i ämnet återigen lyfte frågan om ”socialdemokratins antisemitiska rötter”.

Men vad som är slående är att detta inte står oemotsagt

Temat är inte nytt. Att socialdemokratin har ett brunt förflutet har varit något av ett tema i just den högerextrema propagandan. Komikern och författaren Aron Flam skrev för några år sedan boken En svensk tiger där han kletade undfallenhet gentemot nazismen under andra världskriget på Sverige i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet (samt spred en del tämligen drastiska påståenden om svenska koncentrationsläger och krigsskadestånd efter kriget).

Men vad som är slående är att detta inte står oemotsagt.

Förra hösten var tankesmedjan Tiden med och arrangerade en crowd-funding för historikern Mikael Nilssons bok Historiemissbrukarna. På några veckor drog vi in över 150 000 kronor för en bok som syftade just till att på solid vetenskaplig grund vederlägga högerns lögner om andra världskriget. Efter att boken sedan släpptes har den fortsatt att sälja och i skrivande stund är en andra upplaga på gång.

Och när Shachar skrev sin artikel möttes han av invändningar och repliker både på twitter och i media. Kunniga historiker gick till motangrepp. För sanningen är den, att visst finns det mörka antisemitiska drag i den svenska historien, men det är djupt ohederligt att göra detta till ett framför allt socialdemokratiskt problem.

Detta är viktigt inte bara av historiska skäl. Kampen om historieskrivningen handlar även om framtiden. Försöken ett brunsmeta svensk historia handlar just nu utöver om att i största allmänhet attackera socialdemokratin väldigt mycket om att dra uppmärksamheten från att vi har ett parti med extrema och nynazistiska rötter som en del av det nuvarande regeringsunderlaget.

Svensk politisk debatt domineras ofta av samhällsvetare och ekonomer. Men det finns även andra sätt att närma sig samhället. Vi behöver även filosoferna, kulturvetarna. Och vi behöver historikerna.

Den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet hegemoni som ett sätt att fånga det maktsystem som präglar ett samhälle. Han var ingen idealist. Hegemonisk makt i Gramscis värld var lika materiell som verklig. Men den innehåller också de föreställningar vi tar för sanna, vad vi tycker är normalt och förnuftigt.

Där blir kampen om historieskrivningen central. Det engagemang vi ser från historiker i samhällsdebatten just nu är väl något av en motreaktion. Den drivs som jag uppfattar det i grunden av en tro på att det faktiskt finns en sanning som måste försvaras mot försöken att förvanska den.

Det är en motreaktion som är mer än välkommen.

När Donald Trump tog över i Vita Huset fick vi se ett politiskt ledarskap som helt ogenerat begagnade sig av lögnen som metod, trygg i förvissningen om att detta också fungerade. Det är ett skrämmande framtidsscenario även för Sverige. Även vi har våra trollfabriker som sprider falska nyheter och hat.

Då behövs en anständighetens allians som orkar stå emot. Att kampen om historieskrivningen inte längre är ett ensidig högerprojekt är ur det perspektivet synnerligen hoppfullt.

Johan Sjölander, är chef på Tankesmedjan Tiden