Jesper Bengtsson Foto: Charles Ludvig

Fredagskrönika Kärnvapnen är mindre idag. Betyder det att Putins tröskel för att använda dem är lägre? Och vad kan jag lära av mitt tioåriga jags rädsla för atomkriget?

Putin hotar omvärlden med kärnvapen. Det var faktiskt exakt det han gjorde. I ett tevesänt tal sade han att ”om någon har tänkt att blanda sig i så kommer ni att mötas av något som ni aldrig tidigare mött i er historia”. Några dagar senare gav han order om höjd beredskap för de ryska kärnvapenförbanden.

För oss som växte upp under 1970- och 80-talen känns Putins hotelser och de senaste veckornas utveckling som att kastas tillbaka till en annan tid. En tid då kärnvapenkriget både var och kändes som en högst realistisk fara.

I tidningarna kunde vi läsa om USA:s tester, där de sprängde bomber som hade 1000 gånger så stor sprängverkan som den bomb de släppte över Hiroshima. Sovjetunionen testade vapen som var 3000 gånger så starka. 3000 gånger så förödande.

Vi som var barn levde med rädslan för att någon, i USA eller Sovjetunionen, en dag skulle trycka på den knapp som skulle utlösa det sista stora kriget.

Av galenskap. Eller av misstag.

Undergången har flyttat lite närmare frontlinjen

Vi låg kanske inte vakna om nätterna och ältade detta, men det fanns närvarande hela tiden, och mitt tioåriga jag kalkylerade med att katastrofen skulle komma. Jag förberedde mig för ett liv efter apokalypsen.

De flesta dagar efter skolan gick jag ut i skogen. Täljde pilbågar, byggde hyddor och övade på att smyga fram så tyst och omärkligt som möjligt, på min vakt mot både potentiella fiender och tänkbara bytesdjur.

Hemma hade jag en väska, möjligen en tygpåse, preppad med grejer. En kniv, en chokladkaka, rep, tändstickor och tio stålmynt helt utan värde. Antagligen tänkte jag mig att valutasystemen skulle kapsejsa och att själv metallens värde skulle göra dem till en gångbar handelsvara.

Jag gissar att moderna preppers skulle ha en del invändningar mot mina prioriteringar.

 

Sedan kom Gorbatjov, glasnost och perestrojka. INF-avtalet från 1987, om att avskaffa medeldistansrobotar, antydde både Sovjetunionens tillbakagång och att en värld utan kärnvapen kunde vara möjlig.

Under nästan 30 år var detta mer än en ouppnåelig vision. Det var nästan som att vi glömde bort att vapnen fanns kvar.

Egentligen borde vi kanske reagerat starkare när Trump meddelade att USA skulle lämna INF-avtalet. Eller när han hotade Nordkorea med kärnvapen strax efter sitt tillträde som president.

Men Trump var det ingen som tog på allvar. Inte egentligen. Han uppfattades som en parentes.

Med Putin är det annorlunda.

Läget är annorlunda.

Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri uppgick de nio kärnvapenstaternas innehav av kärnvapen i början av 2021 till sammanlagt 13 080 stycken. Det var något färre än året innan. Men Ryssland ökade sin arsenal med 180 stridsspetsar. Och samtidigt ökade det totala antalet kärnstridsspetsar utplacerade i operativa förband från 3 720 år 2020 till 3 825 ett år senare. Majoriteten av dessa hölls dessutom i högsta beredskap.

Undergången har flyttat lite närmare frontlinjen.

– Ett oroande tecken på att den nedåtgående trenden som karaktäriserat kärnvapenarsenalerna sedan slutet av det kalla kriget har hejdats, konstaterade Hans M. Kristensen, forskare vid Sipri.

 

Risken är att tröskeln för att använda vapnen också minskat. Både USA och Ryssland har utvecklat mindre kraftfulla kärnvapen och sitter i dag på en ansenlig mängd vapen med en sprängkraft som är långt mindre än Hiroshimabombens.

”Oron för dessa lättare vapen har ökat sedan Vladimir V. Putin varnat för sin kärnvapenstyrka i samband med kriget i Ukraina”, konstaterar New York Times i en analys.

Det kan låta som en mardrömsvision, men är det otänkbart?

Ryssland är hårt pressat i kriget. Ukraina gör betydligt mer motstånd än Putin räknat med. Den ryske presidenten vet att hela hans politiska framtid, hans rikedomar och makt, slotten och lyxbåtarna, hänger på att han når framgång i Ukraina.

”Det finns en rädsla för att Mr. Putin, om han känner sig trängd i konflikten, beslutar att avfyra ett av sina mindre kärnvapen – och därmed bryta mot det tabu som gällt sedan Hiroshima och Nagasaki för 76 år sedan”, skriver New York Times.

De ryska trupperna har visat att de inte bekymrar sig nämnvärt för risken att sprida radioaktivitet och nukleär ödeläggelse. För ett par veckor sedan besköt de Europas största kärnkraftverk, Zaporizhzhia, och tog senare även kontroll över det. Enligt ukrainsk personal på plats träffades ett utbildningscenter av raketerna, men reaktorerna klarade sig.

Möjligen av ren slump.

Betyder det att Ryssland bryr sig mindre om gränsen mellan kärnvapen och ”vanliga” vapen?

Det rimliga är att anta att gränsen fortfarande är skarp. Att Putins hot ska uppfattas just om hot, inte en plan. Men risken har ökat. Och för första gången sedan min barndom kommer jag på mig själv med att tänka: Vad skulle jag göra? Vart skulle jag fly? Hur skulle vi överleva?

Det är kanske dags att packa kniven, chokladen och stålmynten igen.