Jesper Bengtsson. Foto: Charles Ludvig.

Krönika Triangulering, målgruppsanpassning och samtalet som metod. Vad ska svenska partier hämta hem från USA nu? Kanske insikten att man måste engagera för att mobilisera. 

Det blev inte den ”röda våg”, alltså massiv republikansk seger i mellanårsvalet, som många hade förutspått i USA. Trots att valet i praktiken kan stoppa Biden från att genomföra sitt program under de kommande två åren har Donald Trump utropats som valets förlorare.

Det återstår nog att se hur det blir med den saken, men det var ett intressant tecken att flera av de kandidater han stöttat underpresterade.

Själv ställer jag mig en annan fråga efter valet i USA.

Vilka metoder i valkampanjen har fungerat bäst?

Under flera decennier har de svenska partierna låtit sig inspireras av amerikanska PR-firmor och (framför allt) demokraternas sätt att bedriva valkampanjer. I valrörelserna har svenska politiker, organisationsföreträdare och lobbyister vallfärdat över Atlanten för att lära sig hur de gör.

Trumps framgångar har liksom raderat ut allt det där 

Under 1990-talet handlade det om målgrupper, att precisera vilka väljare man vill nå med vilket budskap. I valrörelsen 1994 tog Socialdemokraterna hit ett gäng, som valgeneralen Bo Krogvig uttryckte saken, ”amerikanska prickskyttar” som skulle se till att partiet inte sköt med hagel och träffade alla möjliga väljargrupper hela tiden. Då handlade det mycket om att nå de ”ljumma” väljarna, de som kan tänka sig att rösta på ett parti men kanske inte gör det ändå.

Under samma period kom frågan om så kallad triangulering in i bilden. Alltså när ett parti närmar en ståndpunkt som väljarna anser att huvudmotståndaren är stark i, för att desarmera frågan och göra det möjligt att prata om andra frågor, där det egna partiet har starkare förtroende.

Sedan kom internet och Obamas kampanj 2008, och ytterligare ett lager av kampanjmetoder lades till de gamla. Inte minst fick dörrknackningen, det där som partierna i Sverige ägnat sig åt under 1970-talet, en kraftig renässans efter att Obama visat att det fungerade.

Saker måste uppenbarligen ta vägen över USA för att de ska tas på allvar.

Men vad är nästa grej?

Det finns säkert de som vet svaret på den frågan, som varit över både 2020 och 2022 för att ta med sig nästa smarta grej hem, men jag kan inte riktigt se vad det skulle vara.

Trumps framgångar har liksom raderat ut allt det där.

Hans metoder har ju egentligen inte handlat om något annat än att hela tiden testa gränserna för det acceptabla, vara så burdus och tölpig som möjligt och dra till med rena lögner för att trumma upp engagemang bland sina följare.

Och visst, det där har förekommit även i svensk politik. Gapigheten var tveklöst större i den senaste valrörelsen.

Men det där kan, och kommer inte, alla partier ta efter.

De ”gamla” metoderna används ju fortfarande. Vilket parti ägnar sig inte åt målgruppsarbete? Trianguleringen var extremt tydlig i förra valrörelsen, när de flesta partier närmade sig SD i migrations- och kriminalpolitiken, och efter valet har det fortsatt. Magdalena Anderssons icke-kommentarer om Tidöavtalets syn på just dessa frågor är väl det tydligaste exemplet.

Och dörrar knackas fortfarande i parti och minut under valrörelsen.

Kanske är det just metoderna för att engagera människor som behöver en uppdatering. I presidentvalet 2020 var det nödvändigt för demokraterna att få så många som möjligt att gå och rösta. Samma sak i valet den här veckan.

Och även i svenska val är utgången numera så jämn att förmågan att mobilisera blivit avgörande för utgången.

Den här gången hade demokraterna abortfrågan. Troligen bidrog den till att stoppa den ”röda vågen”.

I Sverige är det svårare att se en sådan fråga just nu. Motståndet mot SD:s inflytande har fyllt den funktionen, men gör den det 2024? Kanske.

Avgjort är i alla fall att triangulering riskerar att dra debatten i rakt motsatt riktning. Om skillnaden mellan partier och block blir allt mer diffus riskerar väljarna att tröttna. Socialdemokraternas svaga val i många invandrartäta förorter kan bara förklaras med detta.

En sak är dock säker: politiker och PR-folk kommer även i fortsättningen resa över Atlanten på studieresor. Om inte annat för att det är roligt att vara med.