Hur ska man gå tillväga om man vill att Sverige ska följa Ungerns politiska utveckling? Jo, man uppdaterar metoderna.

Jag har tillhört dem som har varit tveksamma till att kalla Sverigedemokraterna för fascister. Är det verkligen korrekt? Är det verkligen en smart politik? Men partiledarbytet och den senaste tidens debatt har gjort att jag har ändrat åsikt.

Om man som fascist i dagens Sverige vill skapa ett samhälle ungefär som dagens Ungern, hur skulle man gå tillväga?

Ungern är som bekant Sverigedemokraternas tidigare ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvists föredöme. Ett land som Freedom House bedömer förlorar sin status som ”konsoliderad demokrati” under 2015. Det på grund av en allt mer odemokratisk valprocess, minskande mediefrihet, politiserat domstolsväsende och ökande korruption.

Skulle man klä sig i en svart skjorta, basunera ut att demokratin spelat ut sin roll och marschera upp och ned på gatorna med paramilitära förband? Eller skulle man ta på sig kostymen, använda de demokratiska institutionerna och starta en webbsida som ser till att meningsmotståndare sätts på plats och hotas helt utan att partiet behöver förknippas med våld?

Det finns rimliga invändningar mot fascist-stämpeln. DN:s ledarsida formulerar det som att ”partiet saknar formellt demokratihatet”. Men att öppet kritisera demokratin vore i dag politiskt självmord till skillnad från på 1930-talet.

Ordet ”formellt” är ändå belysande. Ingen, inte heller DN:s ledarsida, inbillar sig att SD endast skulle utdefiniera muslimer ur den svenska gemenskapen om de kom till makten, vilket naturligtvis vore illa nog. Även feminister, liberaler och socialister skulle anses lika ”osvenska” som Zlatan Ibrahimovic. Eller kalla det för all del ”pk”, ”batikhäxa”, ”berikare” ”vänsterextremist” eller varför inte kort och gott ”hora” som under järnrörsskandalen.

Den som tror att det handlade om ett oskyldigt beslut att utestänga Expressen från valvakan, motioner om att byta ledning för SVT och SR, eller tweets om att svenska medier behöver bytas ut och förändras, kan räcka upp en hand.

En annan rimlig invändning är att partiet tar avstånd från våld som politisk metod. Men att starta en väpnad gren är ingen opinionsboostare i dagens Sverige. Att däremot en person i partiledningen driver en sajt där motståndare hängs ut så att telefonhot, sms och hembesök till motståndarna så att säga sköter sig själva, är en mer effektiv och uppdaterad politik för 2000-talet.

Under Mattias Karlsson har tonen skärpts. Snacket om hur Sverigedemokraterna ska möta hotet från muslimer och ”ge oss tillbaka” ett ideal-Sverige à la 1950 – den tid då den blonda mannen fortfarande var herre i sitt eget hus – är i mina öron mer än bara reaktionär nationalism eller islamofobi. Det är ett eko av fascismen.

Men för att belysa skillnaderna i metoder mot 1930-talets fascism tycker jag att nyfascism är ett lämpligt begrepp.