Regeringen beslutade den 15 september att en översyn av regelverket kring tvister i samband med uppsägning ska ske. Som särskild utredare har utnämnts professor Jonas Malmberg. Enligt utredningsdirektiven ska han senast den 28 september 2012 lämna förslag på hur kostnaderna för arbetsgivare vid sådana tvister ska kunna begränsas.

Bakgrunden till dessa utredningsdirektiv (Dir 2011:76) är det förslag som förekom i alliansens valmanifest 2010 om att minska arbetsgivarnas kostnader vid tvister om uppsägning. Det är arbetsrätten och lagen om anställningsskydd (las) som ett hinder för anställning som är budskapet.

Egentlig avsändare torde vara finansdepartementet – men utredningen hanteras av arbetsmarknadsdepartementet. Från TCO:s sida reagerade vi starkt på förslaget 2010, eftersom den modell som föreslogs var att arbetsgivaren inte längre skulle vara skyldig att betala ut lön under den tid tvist om uppsägning pågick. Arbetstagaren skulle i stället få ersättning från annat håll. A-kassa nämndes – vilket för en genomsnittlig tjänsteman innebär halverad lön. Ett grundskott mot anställningsskyddet, då incitament för godtyckliga uppsägningar och tvister skulle öka.

Samtidigt är det ett obegripligt förslag, eftersom effekten av att en uppsägning förklaras ogiltig enligt las, är att anställningen består, det vill säga individen blir inte arbetslös. Obegriplig såvida man inte avser att ändra den aktuella lasregeln materiellt i grunden. Det är därför mycket oroväckande att tankegångarna nu återkommit i form av en utredning.

Grundläggande för las är att det ska finnas saklig grund för uppsägning. Det är en regel som inte går att avtala bort och är grundbulten i den sociala skyddslagstiftning som las är ett uttryck för. Regeln om rätt för arbetstagaren att med lön stå kvar i anställningen under den tid det råder tvist om anställningen utgör en mycket viktig del av vårt lagstadgade anställningsskydd. Ett regelverk som i vår svenska modell är integrerat i vårt kollektivavtalsbaserade tvistelösningssystem.

Regeln gör det möjligt för arbetstagaren att i praktiken utnyttja sin rätt att få ogiltigförklaring av ogrundade uppsägningar eller avskedanden eller att få ett oriktigt tidsbegränsat anställningsavtal att gälla tills vidare. Det senare exempelvis vid arbetsgivarens missbruk av på varandra följande mixade visstidsanställningar, under lång tid. Det kan även gälla när en uppsägning skett i en övertalighetssituation (arbetsbrist), då arbetstagaren inte erbjudits annan anställning hos arbetsgivaren, trots att detta skäligen skulle kunna ha krävts. Skulle möjligheten att med bibehållen lön med mera vara kvar i anställningen under tvistetiden inte stå till buds, skulle arbetstagare i praktiken vara tvungen att söka sig någon annan inkomst/anställning. Det skulle väsentligen försvåra hans eller hennes möjligheter att utnyttja sin rätt till den anställning han eller hon blivit oriktigt skild ifrån.

Anställningsskyddet skulle därmed vid tvist riskera att reduceras till en tom formalitet eller endast en fråga om viss ekonomisk kompensation. Reglerna kan visserligen säga vara oförmånliga för vissa arbetsgivare. Arbetsgivaren kan tvingas att för en tid som känns lång betala lön med mera, som denne inte har rätt att återfå ens om processen vinns. Samtidigt har arbetsgivaren rätt att nyttja arbetstagarens arbetskraft under tvistetiden och det finns en möjlighet för att arbetsgivaren att få anställningen att upphöra i förtid.

Lagregler som har samband med arbetstagares behov av såväl anställningsskydd som omställning i en uppsägningssituation är en balansakt som bygger på att arbetstagarnas individuella rättigheter respekteras samtidigt som arbetsgivarnas ekonomiska friheter inte i onödan inskränks. Den balansen riskerar nu rubbas.

Utredningens direktiv kan läsas som en önskan om ett systemskifte på arbetsmarknaden där social skyddslagstiftning reduceras enbart till ekonomisk kompensation och inte en rätt att vara kvar i anställning och arbetsplatsgemenskap om man blir osakligt behandlad som arbetstagare. En sådan utveckling är mycket oroväckande men inte så konstigt om det är ”finansens räknesnurra” och inte arbetsmarknadsdepartementets ”sociala dimension” som regeringen vill ska ligga till grund för morgondagens arbetsliv.

Ingemar Hamskär, chefsjurist TCO.