Gräddfil till vård för den som kan betala  

I rask takt växer två parallella vårdsystem fram i Sverige. Det är högt tid att sätta stopp för privata vårdförsäkringar som ger förtur till vårdföretag som bedriver offentligt finansierad vård.

Den 8 juli i höll regeringen en pressträff där juristen Sofi Nyström presenterade en ny utredning om sjukvårdsförsäkringar. Hennes förslag var att de privata sjukvårdsförsäkringarna bör förbjudas i den offentligt finansierade vården. Utredningen föll omedelbart i glömska.

Att den lades fram en solig fredag under högsommaren kan vara en förklaring, men långt viktigare är nog att Tidöpartierna och även C ogillar hennes förslag. Samtidigt lyckades tyvärr inte heller de rödgröna partierna göra vårdförsäkringen till en valfråga. I stället försvann både utredningen och de konkreta förslagen från agendan.

Antalet personer som har en sjukvårdsförsäkring uppgår nu till en sådan kritisk massa att allt fler företag och organisationer dras med

Antalet svenskar som har en privat sjukvårdsförsäkring ökar och ligger nu på 700 000. Försäkringarna ger ofta tillgång till vård hos vårdföretag som regionerna har avtal med och som därigenom får offentligt stöd. När den offentliga vården remitterar en person dit gäller den offentliga vårdgarantin, där en behandling ska påbörjas inom 180 dagar. Men många av dessa vårdgivare tar också ta emot försäkringspatienter. Då är kötiden betydligt kortare.

Forskaren John Lapidus har intervjuat vårdpersonal. I en ny bok beskriver han hur företagen organiserar en verksamhet med två ingångar: ”Ibland arbetar delar av vårdpersonalen specifikt med de försäkringskunder som har en snabbingång, ibland turas personalen om att ta hand om den som ska ha företräde framför andra.” Lapidus påminner också om att det inte finns någon som vill förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar. Vad det handlar om är att inte tillåta nuvarande sammanblandning av offentlig och privat vård.

Många sjukvårdsförsäkringar är slutna på gruppnivå. Arbetsgivare tecknar försäkringar för sin personal och organisationer för sina medlemmar. Däribland har många Saco-förbund och några TCO-förbund tecknat försäkringar. Exempelvis erbjuder det nya fackförbundet Sveriges Lärare en sjukvårdsförsäkring genom det helägda Svenska Lärarförsäkring AB. I reklamen för vårdförsäkringen syns en bild av en leende pappa med två glada barn i famnen. I reklamtexten utlovas en försäkring som gör att det går att undvika ”onödigt lidande och oro” genom att ”slippa hamna i vårdkö”, därigenom skapas ”mer kvalitetstid åt nära och kära”.

Men Sveriges Lärare borde ställa sig tre frågor:

• Är det moraliskt försvarbart att vissa grupper i Sverige ska ha en särskild Vip-entré till vården?
• Är det moraliskt försvarbart att bara vissa lärare ska ges denna förmån? Obehöriga lärare får nämligen inte bli medlemmar i förbundet och har inte rätt att köpa försäkringen. Ska de hamna i ”vårdkö” och drabbas av ”onödigt lidande”?
• Är det moraliskt försvarbart att ha en vårdförsäkring som enligt reglerna bara kan köpas av den som är frisk och inte har medfödda sjukdomar eller sjukdomar vars symptom visat sig ”före tecknandet av försäkringen”?

Antalet personer som har en sjukvårdsförsäkring uppgår nu till en sådan kritisk massa att allt fler företag och organisationer dras med. I rask takt växer två parallella vårdsystem fram där de mest friska och välbetalda får en genväg till vården. Men ännu tycks det möjligt att ändra riktning på politiken. Fortfarande står också LO- och LO-förbunden emot, de tecknar inga sjukvårdsförsäkringar. Vad som nu krävs är att politiker med ett socialt engagemang gräver fram Sofi Nyströms utredning. Om inte det sker kommer vi snart att se slutet för det sjukvårdssystem som länge präglat Sverige – och där kungstanken varit att vård ska fördelas efter behov.