Thomas Hammarberg, Roza Güclü Hedin, Elin Lundgren, Magnus Manhammar

debatt Det har nu blivit omöjligt att skicka afghanska barnfamiljer och ungdomar tillbaka till deras tidigare hemland. Krisen i Afghanistan blir långvarig och de måste få en chans till ett normalt liv i trygghet, skriver fyra socialdemokratiska riksdagsledamöter.      

Ungefär 7 000 av de unga afghaner som kommit hit fick tillstånd att stanna här i Sverige enligt nya gymnasielagen. Visserligen ett tillfälligt sådant, enligt den nya politiken. Men de har i alla fall fått ett fotfäste som i bästa fall en dag kommer att bli permanent.

Men lika många omfattades inte av gymnasielagen. De är nu papperslösa i Sverige eller har sökt asyl i andra länder, framför allt i Frankrike. De tusentals som inte skrevs upp i ålder fick utvisningsbeslut som börjar gälla på 18 års-dagen.

De flesta av de 4 000 ”familjebarn” som fått avslag lever i limbo, under existensminimum, och flyttas runt mellan olika förläggningar.

Barnen och ungdomarna skulle enligt beslut utvisas till Afghanistan. Men redan den retirerande regeringen i Kabul gjorde klart att den inte kunde ta emot våra tvångsutvisade.

Efter talibanernas stegvisa maktövertagande har det förstås blivit än mer uppenbart att utvisningarna inte kunde fullföljas. Migrationsverket beslöt att de får stanna tills vidare på grund av ”verkställighetshinder”.

Vad betyder det för dessa barn och ungungdomar? Vilka rättigheter kommer de att ha?

Ungdomarna är i den ålder som talibanerna särskilt riktar in sig på

Vi menar att det enda rimliga är att de får ett tillfälligt uppehållstillstånd, som föreslogs i Aftonbladet nyligen av Pierre Schori och sju andra sakkunniga. De påpekade också att detta vore fullt möjligt enligt den nya migrationslagstiftningen just i fall av verkställighetsstopp.

Andra fall av inställda utvisningar på grund av verkställighetshinder har satt den utsatte i ett läge där hen inte tillåtits söka arbete, men likafullt förväntats klara sitt uppehälle här i landet tills vidare.

De har hamnat i en sorts limbo, varit hänvisade till att vädja om social nödhjälp eller hjälp från civilsamhället och fått order om att infinna sig på en polisstation för regelbundna närvarorapporter.

Det är en behandling som utgår från att hindret är någorlunda kortvarigt. Under en längre tid blir den direkt omänsklig.  Att nu ställa de svensk-afghanska barnen och ungdomarna i ett sådant läge är inte acceptabelt. Inget tyder på att den talibanska dominansen i Afghanistan kommer att bli kortvarig.

Regeringens hållning är att det åligger Migrationsverket att göra bedömningen om hur länge verkställighetshindret kommer att föreligga. Om verket konsulterar informerad expertis om vad som nu väntar i Afghanistan kommer resultatet med stor säkerhet att bli att den svåra krisen inte kommer att vara överstånden på mycket lång tid.

Bland de ungdomar som är berörda finns många med stor kompetens, som har utbildning och som lärt sig svenska språket. De vill och kan bidra till vårt samhälle. Att de skulle förbjudas att försöka försörja sig själva och i stället tvingas vända sig till socialhjälpen för sin överlevnad vore en dubbel förlust.

Det är positivt att regeringen dragit slutsatsen att vi har ett ansvar för de tolkar som hjälpt det svenska förbandet i Afghanistan. Vår vetskap om talibanernas metoder säger oss att tolkarna tyvärr kan vara allvarligt hotade.

Men vi bör förstå att den profil och den bakgrund som våra afghanska flyktingar bär med sig, skulle göra också dem mycket sårbara. Majoriteten av flyktingarna är hazara och shiamuslimer, en särskilt utsatt grupp under ett talibanvälde.

Ungdomarna är i den ålder som talibanerna särskilt riktar in sig på – för att göra dem till soldater eller soldaternas offer. Flickorna riskerar tvångsgifte. Pojkarna riskerar tvångsrekrytering till självmordsbombare eller att straffas som förrädare.

Dessa människor bör nu ges möjlighet att stanna i vårt land. Det beslutet bör tas nu.

 

Thomas Hammarberg, riksdagsledamot (S)

Roza Güclü Hedin, riksdagsledamot (S)

Elin Lundgren, riksdagsledamot (S)

Magnus Manhammar, riksdagsledamot (S)