Gästkrönika I morgon får jag ta vuxenlivets första egentligen betydande beslut, jag ska rösta. Tillsammans utgör mina jämnåriga en grupp som partierna är desperata att värva. Men som förstagångsväljare upplevs kampanjerna som att alla vill prata, men ingen har någonting att säga. Det skriver förstagångsväljaren Elian Hjertén Norman.
Utanför råder valkaoset men i mitt sovrum kan man inte skilja denna förmiddag från någon annan. Här slötittas den ena youtubevideon efter den andra i mitt sedvanliga morgonmarathon, med avbrott av Ebba Busch som efter varje video poppar upp på skärmen för att fråga mig om det är rimligt att jag är otrygg, eller något liknande. Vanan att klicka på det översta klippet har även fått pausas då denna plats sedan en vecka tillbaks ockuperas av videor med titel i stilen av; Jimmie dominerar debatt *ALLA gör bort sig*. Mina tummar börjar bli trötta av scrollandet så jag bestämmer mig för att möta några vänner inne i stan. På vägen till tunnelbanan påminner Magdalena Andersson mig om att hårdare tag är på väg. Om hårdare tag innebär höjda skatter eller utvisningar verkar det vara upp till mig själv att tolka.
Om man inte går in med inställningen ‘’jag ska rösta på vad mamma och pappa röstar på’’ kan det vara svårt att hitta rätt.
När tunnelbanan åker förbi Kärrtorp rullar Sverigedemokraternas segertåg in på perrongen mitt emot. Ska jag stiga på och bli en ofrivillig liten skyltdocka för alla förbipasserande eller vänta i tio minuter till? Innan jag hunnit tänka klart swishar tåget vidare mot Kabul. Väl inne i stan finns det ingen flykt. Var jag än vänder mig stirrar Annie, Nooshi eller Ulf djupt ner i min själ. Budskapet är tydligt; Alla bryr sig om allt, så ju fler planscher som dyker upp i synfältets periferi, desto mindre känns det som om jag kan skilja på de olika. Jag och mina vänner bestämmer oss för att spela biljard men tröttnar när dörrvakten ska förklara hur SD och V inte är så olika trots allt, så vi bestämmer oss för att gå på bio istället.
Den svala, tysta salongen är en uppfriskande omväxling från stadens solstingsyra. De enda budskap jag nu är mottaglig för är sci-fi-skräckens. Men innan den verkliga skräcken hinner börja invaderar partiledarna skärmen som jumpscares en efter en. S överraskar särskilt med att ha, inte en, utan tre reklamfilmer, antagligen för att kompensera för deras bristfälliga närvaro på sociala medier. Det är en från SSU och en från själva partiet, men den som stod ut för mig var den från LO. Reklamfilmen visar en ordningsvakt, som får syn på en grupp nidbilder till unga män som står och tjafsar i en mörk tunnel. Väktaren kör dit och tar fast en Sebbe Staxx-liknande man i dunjacka. Jag antar att LO räknar med att inga unga vuxna män från förorter ska palla dra på bio.
Som förstagångsväljare upplevs kampanjerna helt enkelt som att alla vill prata, men ingen har någonting att säga. Detta gäller allt från valaffischer till privatpersoner. Om man inte går in med inställningen ‘’jag ska rösta på vad mamma och pappa röstar på’’ kan det vara svårt att hitta rätt. I ettans program riktade mot unga ser vi internetkomiker få i uppgift att göra satir på partier utan att riktigt ens ha koll på dem, samtidigt som experten ber dig att tänka på skatter som om du har en kaka, som du ger bort en tredjedel av. Till mina jämnåriga, ta tiden att fördjupa er, sålla bland alla motstridiga budskap och rösta. Till politikerna, bättre lycka nästa gång.
Elian Hjertén Norman, 19 år gammal förstagångsväljare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
