Bild: Stock.XCHNG

När det avslöjades häromåret att några papperslösa levde i ren misär, i en husvagn med hål i taket, var den moderate migrationsministern Tobias Billströms reaktion att de ju har valt att bo så där. Då var det inte tal om vad alliansen kallar "utanförskapet". Men de papperslösa, som diskar din disk på krogen och som sopar på nätterna på de fina kontoren, lever verkligen i ett slags utanförskap.

Utan papper på vem man är blir man rättslös, kan få en fjärdedel av avtalsmässig lön för sju nätters städjobb. Om man får något betalt alls. De papperslösa kan inte klaga om de utsätts för sexuella trakasserier. De kan inte få bankkort, för de har inga personnummer. Deras barn går sällan i skolan och blir de sjuka väntar otrygghet. Men de papperslösa räknas inte till "utanförskapet", trots att de kanske är så många som 50 000 i Sverige.

En ljusglimt i mörkret är däremot att LO och TCO det gångna året har börjat ta itu med frågan om de papperslösa. Det är självklart att så sker. En fackföreningsrörelse som bara bryr sig om de som finns innanför murarna, kan lätt upplevas som förstelnad och egoistisk. Men samtidigt är de papperslösa bara ett av tio samtidigt pågående helveten för facket, där lösare anställningsformer, gästarbetare från öst, skumma bemanningsföretag och en regering som försämrat a-kassan och annat bidrar till att försvåra den nödvändiga sammanhållningen.

Nu kommer emellertid frågan om de papperslösa upp på LO-kongressen i månadsskiftet maj-juni. LO-styrelsen tror inte på någon allmän amnesti. Erfarenheten visar att det blir en signal för nya illegala att komma och då riskerar man att i praktiken permanenta utanförskapet. Ledningens linje inför LO:s kongress är att försöka ändra utlänningslagen och avkriminalisera att arbeta här utan papper och i stället gå till offensiven mot dem som profiterar på de papperslösa. Det är i och för sig bra. Men hur ska man kraftfullt kunna agera utan att ha något slags medlemmar att företräda?

Ett särskilt sorts medlemskap för papperslösa är ett uppslag. Det finns praktiska invändningar och skulle förstås av LO:s belackare kunna beskrivas som ett B-lag vid sidan av A-laget. Mot detta står att fackets grundhållning måste vara: organisera, organisera och organisera. Kan man då bara stå vid sidan av och se på när vilda västern-fasoner breder ut sig, som redan hotar de "riktiga" medlemmarnas löner och anställningsvillkor? Helt ändrade förutsättningar kräver nog att också det otänkbara måste tänkas.