Bild: stock.XCHNG

Så har det hänt igen. Bomberna har mörklagt julhelgen och människor gömt sig i källare och skyddsrum. Den här gången i Gaza. Omvärlden har låtit militärmaskineriet vinna ännu en kortsiktig seger. Det har hänt förut. I Rwanda, Darfur, Srebrenica. Efteråt när världen övermannats av den outplånliga skammen att ha böjt sig för vapenmakten drar man alltid samma slutsats: ur en gevärspipa kommer ingen makt, bara sönderfall.

Varför denna brist på försvar för människors rättigheter? Under jul och nyår har statsledare antingen förklarat sitt stöd eller begränsat sina protester till rutinmässiga beklaganden. Alla har gett offret skulden och ägnat fler ord åt Hamas raketer än Israels angrepp.

Det är inte bara Gaza som ligger i ruiner. I skuggan av rökpelarna har EU:s credo om fred och rättigheter störtat samman. Tjeckien inledde sitt ordförandeskap med att förklara Israels inmarsch som ett "försvarskrig". Då hade redan 430 palestinier dödats.

Mänskliga rättigheter gäller några. Men inte alla. I höstas kom en rapport om hur EU har tappat förmåga att få stöd för rättighetsbaserad politik i FN. Efter Gaza kommer trovärdigheten vara under noll.

På kvällen den 29 december kallade Rapports Claes Elfsberg angreppet "ett småkrig". Han sade det med ett menande litet leende, som om bombningarna var en bagatell, trots att kriget under dagen accelererat till ett av de blodigaste i Palestinakonfliktens långa historia. Elfsbergs leende sammanfattar den opinionsbildande elitens nonchalans.

Israels propagandainsats är en prisvinnare. Ingen ifrågasätter att det bara var Hamas raketer som bröt vapenvilan. Ingen skriver om Israels räd den 4 november som dödade sex Hamasmilitärer. Att blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning som strider mot internationell rätt och att de palestinska polismän som medvetet dödades under krigets första timmar, enligt samma rätt, är civila har försvunnit ur rapporteringen.

På svenska ledarsidor är den starkaste invändningen mot bombningarna att de kommer att slå tillbaka mot Israel. Man har kritiserat utifrån omsorg om angriparen. Inte ur upprördhet och vanmakt över de döda i Gaza.

Sedan Gaza evakuerades för tre år sedan har Israels armé dödat 1700 palestinier i det ursprungliga Palestina. Och under läsåret 2007-08 i genomsnitt ett barn varje vecka. Ibland två. Avhumaniseringen av palestinierna är nu så genomförd att man tvingas påminna att bakom varje siffra levde en människa: kanske förälskad, möjligen förbittrad men på väg mot ålderdom.

Gaza är ett belägrat och nu krigshärjat ghetto. Europa solidariserar sig helt med angriparen.