kolumnen Nästa år är det 50 år sedan julbombningarna av Hanoi. Men idag uttrycker få i Vietnam ilska eller hat mot USA, skriver Jonas Sjöstedt.

Hanoi är en charmig och unik stad med många sjöar, gröna skuggiga alléer, kaféer och vindlande gränder fulla med liv. Den gamla stan med dess hantverks- och handelsgator sjuder av aktivitet. Vackra gamla hus byggda för den franska kolonialtidens herrar finns kvar i de europeiska kvarteren.

Hanoi är också en stad i snabb omvandling. Gamla kvarter med dess livliga gränder jämnas med marken för att ge plats åt höghus, motorleder och den nya metron. Stadens befolkning närmar sig tio miljoner invånare, den har mångdubblats sedan ”det amerikanska kriget” tog slut 1975 med Vietnams återförening. Folk som kommer tillbaka till Hanoi efter några år känner knappt igen sig bland nya köpcentrum och nybyggda förorter, cyklarna som fyllde gatorna har ersatts av ett intensivt trafikkaos med miljoner motorcyklar.

Det långa kriget mot amerikanerna kulminerade med att USA terrorbombade Hanoi och hamnstaden Haiphong julen 1972, amerikanerna ville få vietnameserna att backa vid förhandlingsbordet i Paris. Det misslyckades, trots de mest omfattande bombningarna som världen sett sedan andra världskriget fick USA skriva under ett fredsavtal utan nya vietnamesiska eftergifter. USAs trupper lämnade landet och något år senare föll den amerikanske marionettregimen i Sydvietnam. De amerikanska bombningarna väckte en enorm vrede och avsky över hela världen, inte minst i Sverige.

På landsbygden runt Hanoi fick den som tillfångatog en amerikansk pilot en ko som belöning.

Idag är B-52 sjön i centrala Hanoi en turistattraktion. Där kan man dricka kaffe på café B52 och äta B52 Pho Ga, kycklingsoppa B52. Mitt i den lilla sjöns algtäckta vatten ligger resterna av ett nedskjutet amerikanskt bombplan. En minnestavla påminner om hur det 285e luftförsvarsregementet sköt ned en B52a från de amerikanska imperialisterna, en del av ”nationens räddande och fullständiga seger”. På Kham Thiengatan, som jämnades med marken juldagen 1972, finns ett minnesmärke över en kvinna med ett spädbarn som omkom i bombningarna. På minnesplaketten påminns om att ”Invånarna i Kham Thien när ett djupt hat mot den amerikanska fienden”. Det är ett språkbruk som är fjärran från dagens goda relationer mellan USA och Vietnam.

När man ser sig runt i staden kan man fortfarande se spåren efter bombningarna. Ett exempel är Hanois järnvägsstation där den stora vänthallen jämnades med marken. En ny modern vänthall byggdes sedan upp mellan de gamla flyglarna. Förödelsen i Hanoi var stor. Järnvägar, elproduktion, broar och bränsledepåer slogs ut. Bach Maisjukhuset träffades och tiotals läkare och sjuksköterskor dog. Flera tusen civila dödades trots att en stor del av befolkningen hade evakuerats. Vietnameserna hade lärt sig av Koreakriget där amerikanerna bombade Pyongyang till grus två veckor före de skrev på ett avtal om att striderna skulle upphöra. De som var kvar i Hanoi kurade ihop sig i enkla skyddsrum och källare medan bombmattorna fälldes från 10 000 meters höjd.

Vietnameserna sköt ned tiotals amerikanska plan av olika slag. Amerikanerna hävdar att de förlorade 15 B52or medan tio fick tas ur drift med allvarliga skador. Vietnameserna hävdar att de sköt ned ännu fler med sitt luftvärn och sovjetiska SAM-robotar. Amerikanerna vräkte sina bomblaster över Hanoi i 12 dagar och nätter. Till slut hade vietnameserna skjutit slut på alla sina SAM-robotar. B52orna var byggda på 50-talet för att kunna bomba Sovjet med kärnvapen och produktionen av planen hade upphört. En betydande del av USAs B52or sköts ned över Vietnam, det var en kännbar förlust för amerikanerna. Flera av flygplansbesättningar togs tillfånga, på landsbygden runt Hanoi fick den som tillfångatog en amerikansk pilot en ko som belöning.

USA uppnådde inget med bombningarna. De var en av Nixons och Kissingers många katastrofala felbedömningar under kriget. I efterhand framstår de mest som handlingar av hämnd och desperation. USA hade i praktiken redan förlorat kriget och den amerikanska hemmaopinionen ville ha hem sina soldater. Med bombningarna fick USA världsopinionen emot sig.

De äldre i Hanoi som minns bombningarna minns också ofta Sverige.

Hemma i sitt radhus i Vällingby spelade Sveriges statsminister Olof Palme in sitt kanske mest berömda tal. Där beskriver han hur ”det man nu gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk”. Han fogade julbombningarna av Hanoi till en rad av övergrepp som historien fördömt som nazisternas massakrer och koncentrationsläger i Babi Jar och Treblinka, fascisternas bombning av Guernica under det spanska inbördeskriget, massakern i Sharpville i Sydafrika och Stalins massmord av polska officerare i Katyn. Olof Palmes starka reaktion spreds över världen och ledde till att de redan dåliga diplomatiska relationerna mellan USA och Sverige blev ännu sämre. I efterhand försökte USA sprida bilden av bombningarna som något nödvändigt för att få tillbaka vietnameserna till förhandlingsbordet, en efterhandskonstruktion. Moraliskt och opinionsmässigt var bombningarna en katastrof för USA.

I Sverige samlades 2,7 miljoner namnunderskrifter in i protest mot bombningarna. Ledarna för de fem riksdagspartierna skrev under ett gemensamt upprop med krav på att bombningarna skulle upphöra. Det var unikt att Gösta Bohman och CH Hermansson skrev på samma krav riktade mot USA. Någon månad senare slöts ett fredsavtal som innebar att USA skulle lämna Vietnam.

2022 är det 50 år sedan julbombningarna av Hanoi. Vietnam har en ung befolkning som ser framåt. Den ekonomiska utvecklingen är viktigast. Unga vietnameser rycker på axlarna åt den officiella propagandan från det styrande kommunistpartiet, det enda parti som är tillåtet. För de äldre är kriget fortfarande ett trauma. Nästan alla förlorade någon släkting. Minnena är mörka och fyllda av sorg. Det var till stor del ett krig mellan vietnameser. Soldater som kom tillbaka från fronten var ofta svårt traumatiserade, men fick ingen egentlig behandling för det. Kontrasten var stor mot den officiella propagandans beskrivningar av segerrika och hjältemodiga soldater. När jag var hemma hos en vietnamesisk vän nyligen kom vi in på kriget. En äldre kvinna berättade att hennes två bröder stupade som unga i kriget mot amerikanerna. En av dem hade hunnit få två barn. Då vet man inte riktigt vad man ska säga vid lunchbordet.

Befrielsen och freden blev inte vad många vietnameser hade hoppats på. Spänningar fanns kvar mellan olika delar av befolkningen i syd. Vietnam straffades för att de besegrat USA och befriade Kambodja från de röda khmererna. Tio år av brist på mat, politisk dogmatism, internationell isolering och nya krig mot Kina och röda khmererna i Kambodja följde. Många som kunde lämnade det fattiga landet som båtflyktingar. En del av dem kom till Sverige. 1986 började Vietnam öppna upp sig och reformera ekonomin. Idag talar landets ledare om behovet av utländska direktinvesteringar, inte om imperialism.

Det finns en stolthet i Vietnam över att de gjorde motstånd mot ockupanter oavsett om de kom från Kina, Japan, Frankrike eller USA. Det lilla fattiga landet besegrade världens mäktigaste militärmakt. Men stoltheten är blandad med sorg och smärta. Den egna ledningens misstag diskuteras sällan öppet. Men det är ingen tillfällighet att Ho Chi Minh med sin mjukare framtoning är en nationell ikon medan man sällan talar om den mer hårdföre Le Duan som i praktiken styrde landet under de mest dogmatiska åren. Man får vara försiktig när man pratar politik, och i Vietnam är historien politisk.

Få uttrycker idag ilska eller hat mot USA. Även under kriget gjorde man i Vietnam skillnad mellan amerikanska politiker och det amerikanska folket och fredsrörelsen. Amerikanska krigsveteraner som kommer till landet, bedriver biståndsprojekt och talar om försoning, tas emot med öppna armar. USA ses allt som en viktig ekonomisk partner och som en allierad i det stora maktspelet mot Kina som uppträder allt mer hotfullt och expansivt i regionen. ”Amerikanerna ockuperade oss i några årtionden, kineserna var här i århundraden” är en vanlig kommentar från vietnameser som kan sin historia.

De äldre i Hanoi som minns bombningarna minns också ofta Sverige. Många har hört Palmes tal. Många minns det omfattande svenska biståndet under de hårda åren på 1980-talet. Sverige ses som en gammal vän som fanns där i en svår tid. Motsvarande känslor för Vietnam finns hos många äldre svenskar med egna minnen av julbombningarna av Hanoi. Ett av många band som förenar två folk i helt olika delar av världen.

 

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.

 

TIPS! Hör Jonas Sjöstedt läsa sin text i vår podd: