Estonia-filmarna måste frias

debatt Allmänheten har ett intresse av att journalister kan göra sitt jobb. Annars kommer sådana uppgifter som lyfts fram i dokumentären om Estonia förbli okända. Och vem tjänar på ett sådant samhälle, undrar Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert.

Estonia-katastrofen saknar motstycke i modern svensk tid. Det är en oerhört känslig fråga och det är lockande att inte närma sig den alls. Eller att göra det enkelt för sig och snabbt bara slå fast att journalister inte ska ha någon rättslig ”gräddfil”. Som ordförande för Journalistförbundet är det inget alternativ. Jag har självklart sett den fem timmar långa dokumentären. Jag har satt mig in i fallet och var också en få åhörare som, vid sidan av media, fanns på plats i rättssalen i Göteborgs tingsrätt under huvudförhandlingen i måndags. Efter att ha lyssnat på både åklagarens och försvarets bästa argument under dagen var det klart som korvspad – det handlar inte om någon gräddfil.

Journalister ska inte kunna begå brott och undgå ansvar, bara för att de är journalister. En journalist får inte köra för snabbt bara för att hen ska hinna bevaka något som är av allmänintresse, men Estonia-fallet är inte så svart-vitt. Det finns många juridiska frågetecken för tingsrätten att reda ut innan dom meddelas den 8 februari. Innebär verkligen ”lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia” ett absolut förbud mot alla försök att närma sig vraket? Eller ligger begränsningarna i själva verket närmare den reglering av gravfrid som finns för gravar på land? Det vill säga att skydda gravar mot personer som vill skada grav eller kvarleva? En annan fråga för rätten att ta ställning till är om Sverige kan kriminalisera undersökningar av Estonia som görs från en båt som bär tysk flagg och lägger ut och ankommer tysk hamn? Detta är oklart eftersom Tyskland inte skrivit under avtalet om gravfrid och inte heller har någon liknande lagstiftning.

Det är en väldigt cynisk beskrivning av journalistik i allmänhet och Henrik Evertssons arbete i synnerhet.

Det avgörande för mig när jag hävdar att åtalet var fel är dock inte de många juridiska frågetecknen. Åklagaren beskrev i sin slutplädering hur teamet som filmade Estonia varit på plats för att framställa en ”kommersiell produkt”. Det är en väldigt cynisk beskrivning av journalistik i allmänhet och Henrik Evertssons arbete i synnerhet. Han hade tidigare under dagen förklarat hur han ägnat tio år åt att på hobbybasis göra research om Estonias förlisning – knappast kommersiellt försvarbart. Det faktum att det saknades dokumentation av delar av skrovet var avgörande för beslutet att filma vraket. Lika avgörande var det faktum att den största anhörigföreningen var positiva till att genomföra projektet.

Vi har många medlemmar i Journalistförbundet som skulle kunna ägna oss åt betydligt mer kommersiellt gångbara produkter än journalistik. Den som viger sitt liv åt journalistiken har dock ofta helt andra mål i sikte. En vilja att avslöja missförhållande och lyfta fram uppgifter som undanhållits allmänheten är drivkrafter som kännetecknar undersökande journalister.

Domstolen måste också i vissa fall kunna ta hänsyn till att allmänheten har ett intresse av att journalister kan göra sitt jobb. Annars kommer uppgifter av det slaget som lyfts fram i dokumentären ”Estonia – fyndet som ändrar allt” förbli okända för allmänheten och Statens haverikommission kommer inte att få anledning att göra några ytterligare undersökningar. Frågan är vem som tjänar på ett sådant samhälle? Vilka signaler sänder det till morgondagens journalister om vi säger att: det spelar ingen roll hur viktiga uppgifter du hittar.

Det spelar ingen roll att myndigheter omvärderar tidigare beslut – ditt journalistiska syfte är aldrig värt något i juridisk mening. Det finns stöd i så väl våra grundlagar som rättspraxis för att allmänintresset ska vägas mot skadan i detta fall och jag utgår därför ifrån att det blir en friande dom.

Ulrika Hyllert
ordförande Journalistförbundet