Allt fler filmer tar likt Everything, Everywhere, All At Once upp erfarenheten av generationstrauman. Det kan bli starten på ett samtal vi alla borde ha.
Den kinesisk-amerikanska mamman Evelyn Wang sitter på sitt hemmakontor bakom familjens tvättfirma. Ett berg av kvitton och papper från Skatteverket ligger på skrivbordet, men hennes man Waymond hjälper inte till. Han vill bara sätta roliga plastögon på tvättmaskinerna. Dottern Joy, som knappt pratar med sina föräldrar längre, kommer inte ta över familjeföretaget. Och Evelyns åldrande pappa, som nu sitter i rullstol, ställer hårda krav på sin vuxna dotter.
Den första scenen är inte särskilt dramatisk i den sjufaldigt Oscars-vinnande sci-fi-filmen Everything Everywhere All At Once. Men en dag förändras allt. Evelyn färdas genom hundratals olika universum, och upptäcker att det finns dimensioner där människor har varmkorvar som fingrar, men också att hon hade kunnat bli filmstjärna om hon inte hade flyttat till USA. Då hade hon sluppit sitta med tvättfirmans skattedeklarationer. Varje beslut hon tar i livet avgör vad som händer i hennes framtid.
Den andra generationen ur olika diasporagrupper börjar nu skriva filmer som äntligen tar upp de här kolliderade perspektiven
Filmen visar hur det går att kombinera absurd humor med ett otroligt djup. Vi som har invandrade familjer fäller nog många tårar mellan skratten. Våra föräldrar har jobbat hårt för att komma hit och skapa ett bra liv, men ändå har de så svårt att förstå oss. Det är därför vi gråter, när vi ser samma sak på film. Vi kan äntligen se oss själva och våra familjer.
Jag brukar dela upp våra generationer i två grupper. De som flyttade eller flydde till Sverige i vuxen ålder, som kämpade med ett nytt språk och ett nytt liv. Jag kallar dem för tacksamhetsgenerationen. Och vi som är födda eller har vuxit upp i Sverige och som inte “tar emot skit”. Jag kallar oss för självklarhetsgenerationen.
När dottern Joy tar hem sin nya flickvän, säger Evelyn till sin pappa att det är Joys “kompis” på hemspråket mandarin. Evelyn är inte bara hård mot sin dotter, hon vågar inte stå upp mot sin egna pappa. Hennes berättelse speglar något vanligt i många invandrade familjer. Där beteenden ärvs ner från föräldrar till barn och senare barnbarn, på grund av tidigare trauman som inte har bearbetats.
Det är fler filmer som tar upp den här typen av generationstrauman. I Encanto blir Mirabel utskälld av sin Abuela Alma för att hon inte har magiska krafter och därför förstör familjen. Abuela Almas hårda uppfostran av sina barn och barnbarn handlar om att hon själv flydde från soldater i Colombia och såg sin make dö, och är rädd för att förlora familjen hon har byggt upp. I Turning Red förvandlas flickan Mei-Mei till en stor röd panda varje gång hon blir arg. Mamman Ming tvingar Mei-Mei att hålla känslorna inne, framförallt för att hon själv blivit tvungen att vara den perfekta flickan inför sin egen mamma.
Den andra generationen ur olika diasporagrupper börjar nu skriva filmer som äntligen tar upp de här kolliderade perspektiven mellan föräldrar och barn, men också generationstrauman. Forskare har sett hur överlevare från Förintelsen, transatlantiska slavhandeln och flyktingar har fört vidare beteenden från sina upplevelser av trauma. Men det kan också komma från upplevelser av sexuellt våld, rasism och migration. De här mönstren kan leda till ökad stress, oro och ångest hos barn och senare hos barnbarn. För att kunna göra något åt det här, brukar man säga att man ska “bryta cykeln”, att sluta föra vidare beteendena. Framförallt behöver det göras i terapi, men också genom att prata mer med familjen.
Det är inget fel att prata om sina känslor och berätta om hur man mår. Föräldrar måste acceptera att de inte är perfekta, men barnen påverkas av deras beteenden, oavsett om de har varit medvetna eller inte.
De här filmerna visar hur en förälder kämpar med att inte kunna säga de saker som vi aldrig hörde från våra föräldrar när vi växte upp, som: “Jag är stolt över dig”, “Gör det som känns bäst för dig” eller till och med “Jag älskar dig”. Och den känslomässiga frigörelsen när de faktiskt säger de orden. Det är därför vi gråter.
Everything Everywhere All At Once förtjänar inte hyllningar och Oscars bara för att det är en rolig science fiction-film. Det är starten på ett samtal vi alla borde ha.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
