Krönika Varför har vi slutat bry oss om alla de som dör på sin flykt mot Europa? Ser vi inte hur vi värderar vissa liv högre än andra? frågar Tanvir Mansur.
När skeppet Titanic krockade med ett isberg i Atlanten för över hundra år sen förlorade 1 500 personer livet. En så stor tragedi gjorde att mycket behövde förändras under 1900-talet för att såna olyckor aldrig skulle hända igen. Marina lagar, båtdesign och hur vi kommunicerar över havet, det fanns mycket som kunde göras annorlunda.
Filmen Titanic med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet från 1997 påminner också om historien. Alla känner till varför båten sjönk.
Men människor dör fortfarande på havet. Bara i år har 1 200 personer mist sina liv på Medelhavet, enligt Human Rights Watch. Det här är människor som flyr från krig, svält och förföljelse. En del av dem drunknar, och vissa klarar sig inte hela vägen till Europa utan tillräckligt med mat och vatten på båtarna. Många av dem är barn.
Sen 2014 har 25 000 människor dött på vägen över Medelhavet
Har vi slutat bry oss? För om du tycker siffran 1 200 är hög, så blir den ännu högre om du lägger ihop dödsfallen för varje år. Sen 2014 har 25 000 människor dött på vägen över Medelhavet. Det är alltså 16 gånger så många som dog på Titanic. Men det görs ingen romantisk storfilm om de här människornas liv.
Att jämföra antalen betyder inte att en olycka är värre än en annan. Varje persons liv är värdefullt i sig självt. De är människor, med egna familjer, historier och upplevelser. Men att jämföra responsen från omvärlden visar att vi faktiskt bryr oss mindre om vissa liv än andra.
Vad har då förändrats sen 2014? Det har inte gjorts mycket för att göra den livsfarliga båtresan till Europa säkrare. De flesta länder har istället försökt göra tvärtom. EU har slutat försöka rädda människor, och vill att flyktingarna ska “sticka hem dit de kom ifrån”. Många av de här människorna dör dessutom på vägen tillbaka.
Många länder har stängt sina gränser för asylsökande, så det finns inget sätt att ta flyget till Europa för att komma till länder som Danmark eller Tyskland.
Det här är inte ett asylsystem, det är en hinderbana, som tvingar människor att gå runt systemet för att få ta del av asylrätten.
Alla EU-stater och deras ledare tävlar om att ha de värsta migrationslagarna. Storbritannien har redan ett avtal med Rwanda för att skapa “transitcenter”. Människor som skulle ha sökt asyl i Storbritannien blir utvisade till en helt annan kontinent. Det är ju Sverigedemokraternas våta dröm. Danmark är på god väg dit också. FN har sagt att det är olagligt. Men det spelar ingen roll för de här politikerna.
Human Rights Watch skriver:
“Inga EU-skepp patrullerar i närheten av platserna där de flesta båtar hamnar i knipa. Frontex, EU:s gränsbevakare, gör kontroller från luften för att avbryta och skicka tillbaka, inte för att rädda. Trots väldigt starka bevis på hemska förvar och misshandel av migranter i Libyen, fortsätter EU att stödja libyska styrkors försök för att upptäcka och dra tillbaka människor.”
Samtidigt bråkar Frankrike med Italiens nyvalda fascistiska regering om 234 skeppsbrutna människor på räddningsfartyget Ocean Viking som fått vänta i tre veckor utan att gå i land.
Trots att det är olagligt och livsfarligt att skicka tillbaka båtar med flyktingar, det som kallas ”pushbacks”, så fortsätter EU-staterna vända bort blicken när de ser att Grekland tvingar båtar att vända tillbaka till Turkiet.
Åtminstone 86 personer miste livet i september när ett skepp som åkte från Libanon sjönk utanför Syriens kust.
– Ingen kliver på dessa dödsbåtar lättsinnigt. Människor tar detta riskfyllda beslut, med risk för sina liv i en jakt på värdighet, säger Philippe Lazzarini, chef för FN:s flyktingorganisation för palestinier (UNRWA).
Det fanns en tid då politiker i Europa pratade om att skapa säkra vägar för att ta sig hit. Till och med den svenska flygbranschen ville avskaffa “transportörsansvaret”, så fler kunde söka asyl genom att flyga till EU.
Det måste upprepas: Rätten till asyl är en mänsklig rättighet. Om det hade funnits säkra vägar till Europa hade smugglare inte kunnat tjäna pengar på att tvinga in folk i trånga gummibåtar. De stängda landsgränserna i Sverige och Danmark har haft dominoeffekten som vi blev varnade för, kedjan med stängda gränser går hela vägen till Medelhavet.
Ingen ska behöva riskera sitt liv för att komma till trygghet i Europa. Det vi lärde oss från olyckan med Titanic – eller Estonia-katastrofen – är att vi kan rädda liv om vi vill. Vi kan göra de ändringar behövs för att rädda fler liv. Om vi väljer att göra det.
Tanvir Mansur
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
