Det handlar inte om att vara för eller emot frihandel

Det var kritikerna för 25 år sedan som varnade för dagens utveckling.

Inom loppet av några dagar snubblade jag över fyra liknande artiklar. Det började med att Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, i Sydsvenskan hävdade att ”Vänstern har bäddat för Trumps tullar”.

Texten präglades mer av tillspetsat och dåligt underbyggt allmänt tyckande än forskning och djupare insikter.

Sedan fortsatte Karin Pihl i samma anda i Expressen. Bland annat hävdade hon att Arena idé när det begav sig drev en kampanj mot TTIP (det frihandelsavtal mellan EU och USA som Trump stoppade). Detta med en kampanj har jag inget minne av. Men jag var kritisk mot den juridiska överbyggnaden som skulle möjliggöra för företag att stämma enskilda länder. Många av de globala jättarna har redan större omsättning än många nationalstaters BNP, så därför var detta en oroande ytterligare maktförskjutning och försvagning av demokratin.

Mattias Svensson skrev sedan om ”Vänsterpopulisten Donald Trump” på Svenska Dagbladets ledarsida.

”Guilt by association”

Detta är ju gammal populär tankefigur på högerkanten. Politiska ståndpunkter som inte är liberala eller nyliberala hänförs i ett slags ”guilt by association” till vänstern. Sverigedemokraterna är egentligen socialdemokrater, nazister och fascister har beskrivits som vänsterfenomen. I detta intellektuella mörker blir alla katter om inte grå så i varje fall vänster.

Detta är förstås en svag ”försvarslinje” när nationalism och auktoritära idéer gifts ihop med nyliberala käpphästar. Reagan bantade egentligen aldrig staten, men drev igenom stora avregleringar. Trump bantar den federala staten i kombination med nationalism och fokus på att USA:s intressen går före allt annat.

Men nu vill alltså liberalerna sätta sökarljuset på vänstern istället. Och författaren Johan Norberg hängde förstås på i Expressen: ”Därför enas Trump och vänstern om frihandeln.”

Ja, vad ska man säga? Det är onekligen lite intressant att fyra skribenter hittar samma vinkel med bara några dagars mellanrum? Har de haft strategimöte på Timbro och Fritt näringsliv? Högern är ju i dag djupt splittrad och genomgår ett slags existentiell identitetskris. Varför inte damma av det gamla vänsterspöket? Och kanske därigenom mobilisera de vilsna oeniga trupperna igen?

Man undrar lite hur snacket går i den där åsiktsfabriken.

Starkt förankrad frihandel

Jag förnekar förstås inte att det på vänsterkanten finns och har funnits personer och grupperingar som varit motståndare (eller bara kritiska) till globaliseringen. Och inte heller jublat över frihandeln. Men det har varit och är ändå marginella företeelser.

Det ser lite annorlunda ut i en del andra länder. Men Sverige är ett land där frihandeln har varit och är starkt förankrad både till höger och vänster. Och även fackföreningsrörelsen har, till skillnad från i många andra länder, bejakat frihandel, strukturomvandling och ekonomisk utveckling. Därför är det inte så konstigt att även vänstern är kritisk till Trumps handelskrig. Frihandeln är alltså inte ifrågasatt.

Att vänstern är emot frihandel är förstås en bild som starkt förankrad på den där nyliberala kanten, det är nog också en del av högerns självbild och bild av den onda vänstern som är emot frihet, i varje fall den ekonomiska friheten. Men världen och verkligheten ser lite annorlunda ut. Under senare år har det i USA snarare varit Bush och Trump mer än Obama och Clinton som höjt tullar. Det var konservativa Tory som drev igenom en hård brexit som ledde till att Storbritannien lämnade den inre marknaden och EU:s tullunion, med förödande ekonomiska konsekvenser. Man undrar om allt detta också var vänsterns fel? Hade Donald Trump och Boris Johnson förläst sig på Attacs kritik av nyliberalismen?

Säkra tillgång på mat

Frihandel är ett komplext område. Handelspolitik har många dimensioner och är synnerligen komplicerat. Djävulen sitter i detaljerna. Det är inte bara fråga om tullar, utan också om standarder, regler och miljökrav. Och om att ett land i en kris måste kunna säkra tillgång på mat och varor av olika slag. Här finns en säkerhetsdimension inför kommande kriser, pandemier och även krig.

Vidare finns det inte en enda form av globalisering, utan den har politiska dimensioner och vi står inför olika viktiga vägval. Frågan är hur balansen mellan företagen, marknaden, politiken, internationella organisationer och nationalstaterna ska utformas. Högern har alltid bejakat all ökad rörelsefrihet för varor, tjänster och kapital. Och i hög grad nöjt sig med detta.

Progressiva partier och fackliga organisationer har argumenterat för att det i en globaliserad värld även behövs nya globala och nationella motkrafter för att reglera och bädda in det internationella ekonomiska systemet i acceptabla former. Det är inte fråga om att vara för eller emot marknadsekonomi i sig eller för den delen frihandeln som sådan. Det handlar om vilka regler vi omger dessa ekonomiska system med, vilka gränser vi sätter upp nationellt och globalt. Det finns inget perfekt system, utan här får man pröva sig fram. Dessvärre kan vi så här i efterhand konstatera att de progressiva propåerna om att etablera globala politiska motkrafter inte varit tillräckligt framgångsrika. Därför har vi nu en social, ekonomisk och politisk kris globalt. Vi har ett nytt och problematiskt läge.

Kritiken var helt korrekt

De här fyra liberalerna har också fel i ett annat avseende. Vänstern hade kanske inte rätt i sak i alla avseenden när debatten om globaliseringen fördes som mest intensivt i början av 00-talet. Men kritiken av den företagsledda globaliseringen och vad den riskerade att leda till visade sig vara i grunden helt korrekt.

För redan då varnades för att den företagsledda globaliseringen skulle leda till ökade klyftor och ökade spänningar mellan och inom nationalstaterna. I det här politiska tomrummet har vi istället fått en konservativ rekyl och auktoritära partier och politiker har fått ett ökat stöd. Det var med andra ord högern som hade fel. Hur vore det med lite ödmjukhet och självkritik på den kanten?

I tre av de där artiklarna hävdas att Trump betraktar ekonomin och världsekonomin som ett nollsummespel, med antingen vinnare eller förlorare. Men i en dynamisk ekonomi kan kakan växa och produktiviteten öka, vilket gör att man också kan fördela ett växande välstånd. Fler kan bli vinnare. I det här avseendet är vi ense.

Däremot blundar nyliberalerna för fördelningsdimensionen. Den nyliberala högern hävdar att alla är vinnare i en marknadsekonomi eller i den globaliserade ekonomin. De brukar också lyfta fram alla hundratals miljoner som lyfts ur fattigdomen de senaste decennierna. Jag är noga med att alltid nämna detta själv när jag skriver om hur vi ska värdera globaliseringens för- och nackdelar. Men fördelningsfrågan är den stora politiska utmaningen i dagens globala värld. En liten grupp har blivit så oerhört mycket mer vinnare än alla andra. Den rikaste promillen och den mest välbärgade procenten dominerar ekonomin och har fått ökad makt och kontrollerar ofattbara förmögenheter. Löneandelen har minskat och vinstandelen har ökat.

Grogrund för missnöje

Även i Sverige har inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökat. Även om de breda löntagargrupperna fått reallöneökningar de senaste decennierna har en liten grupp fått det sämre. Men i länder som USA med svaga fackföreningar har lönerna inte ökat under långliga tider. Men de rikas inkomster har ökat explosivt. Till det kommer alla rostbälten och regioner som har utarmats.

Så det finns en grogrund för ett bredare missnöje än tidigare och för radikala alternativ (idag i form av nationalkonservatism men inte kommunism).

Det är hög tid för lite självkritik och självinsikt på den liberala kanten. Redan upplysningens Voltaire ironiserade ju över och kritiserade påståendet att ”vi lever i den bästa av världar”. Jag vill gärna upplysa våra svenska liberaler om en sak. Det gör vi inte.

Håkan A Bengtsson