Det blåser inga kraftiga vänstervindar

Sverige står inför ett svårt parlamentariskt läge. Alla goda krafter måste vara redo att ta ansvar.

I dag inleder talman Per Westerberg sonderingar med partiledarna. Men Stefan Löfven, som lär få uppdraget att bilda regering, har redan stängt dörren för en koalition med V. Besvikelsen sipprar fram bland såväl aktiva vänsterpartister som allmänna vänstersympatisörer.

Det är förståeligt, men avslöjar en naivitet inför valresultatet. Det blåser inga kraftiga vänstervindar. Visst, antalet väljare som placerar sig till vänster på den traditionella höger-vänsterskalan är högre 2014 än 2010: 43 procent jämfört med 38. Fast omvänt: Efter åtta år med en misslyckad borgerlig regering kallar sig 57 procent av väljarna för ”mitten” eller ”höger”.

Det samlade valresultatet för S och V på 36,9 procent är bara 0,6 procentenheter högre än 2010 – vilket var det sämsta resultatet i modern tid för riksdagens två röda partier.

I valet 2014 fick i stället partierna till höger om mitten en överväldigande majoritet. Alliansen och SD vinner 191 mandat, jämfört med 158 för S, MP och V. Att Stefan Löfven ens har börjat arbetet med att bilda regering ska vi tacka borgerligheten för. Rågången mot det parti som har växt fram ur nynazismen är intakt.

Givet valresultatet har Löfven inlett en fullt logisk trestegsraket. Först bilda regering med MP, en process som började förberedas redan för tio år sedan då Lars Stjernkvist var strategisk partisekreterare för S. Därefter förhandla budget med V, eftersom det stödet är avgörande för att vinna över alliansens budgetförslag.

Sedan inleds det sista steget: Att långsiktigt regera i minoritet. Och att göra upp över blockgränsen i enskilda sakfrågor kommer underlättas av att V inte är med i regeringen.

Det vi har sett hittills är alltså några logiska och välaviserade första steg. För Löfven finns viktigare omständigheter som väntar.

Ett exempel är acceptansen i den egna rörelsen för ett utdraget och bökigt regeringsbildande. Hittills tyder det mesta på att det mandat som Löfven begärde långt innan valet är väl förankrat och accepterat inom såväl S som facket. Att Sjöstedt nämnde arbetsrätten som en orsak till att V borde sitta i regeringen föll tyst till marken.

Det argumentet fungerade gentemot Mona Sahlin, men inte mot en gammal fackföreningsman. Visst finns skepsisen mot MP kvar inom facket, men nu uttrycks förståelse för det parlamentariska läget.

Vidare måste det politiska Sverige inse att blockpolitiken rasar samman inför öppen ridå. Reinfeldt, Borg och ”alliansen” försvinner i fjärran. Ett parti med rötter i nynazismen har fått 781 195 röster och 49 riksdagsmandat. Tydliga majoriteter saknas.

En återgång till den politiska kultur som Sverige hade innan blockpolitikens intåg framstår därför som en alarmerande nödvändighet. En situation där SD är tredje största parti kräver den berövade blandningen av pragmatism över blockgränsen under mandatperioden – och stenhård fajt mellan höger och vänster i valtider.

Med Hunter S. Thompsons ord: Demokratin har en benägenhet att utvecklats till något som Thomas Jefferson aldrig förutsåg. Då måste alla goda krafter vara redo att ta ansvar.