Forskarkritiken mot Pisarapporterna är massiv: De är ovetenskapliga och slutsatserna saknar belägg eller är fritt svävande fluff.

Sverige är inte ensamt om att först chockas av Pisarankningar och sedan granskas av OECD. I land efter land framkallas Pisapanik. Journalister skriver rubriker och politiker darrar när nya rankningslistor presenteras. De är som ett globalt febervirus.

Förra veckan var Pisachefen Andreas Schleicher i Stockholm och presenterade OECD:s slutsatser för “snabba reformer”. Schleicher har svingat sig fram till en osannolik maktposition som hela världens generalrektor.

Pisa är ett viktigt redskap när man diskuterar skolfrågor. Och OECD:s Sverigerapport hade viktiga poänger. Men det finns ändå anledning att börja ställa allvarliga frågor. Under våren har SR:s “Vetandets värld” i en serie program visat hur Pisa lanserats, fått en orimlig betydelse och nu används av OECD för att strömlinjeforma skolpolitiken efter visst mönster över hela världen.

Pisa har blivit sammanhållande magnet i ett lönsamt komplex där OECD, konsultfirman McKinsey och utbildningsföretaget Pearson samverkar. Det är program som borde få larmklockor att ringa långt in i den rödgröna regeringen.

​”Vetandets världs” granskning ringade in en arbetsfördelning där OECD via Pisamätningarna lägger fast politikens riktning, McKinsey erbjuder själva ingenjörskonsten för omläggningen (inte gratis) och Pearson sedan servar med lärarutbildningar, läromedel och standardiserade prov som säljs in över hela världen. De har skapat en Pisadoktrin och ett maktmaskineri som manglar ner allt motstånd.

Kritiken från forskarna är massiv: Rapporterna är ovetenskapliga och slutsatserna saknar belägg eller är fritt svävande fluff. En brittisk forskare, vid London School of Economics, säger i ett av programmen att McKinseys enormt inflytelserika skolrapporter är farliga.

​Lärarnas yrkeskunnande skjuts åt sidan eller ignoreras. Att eleverna presterar på likformade megaprov blir viktigare än inlärning, kunnande och självständigt tänkande. Skolsystemen omformas efter samma styrsystem som gäller i näringslivet.

​En svensk forskare konstaterar dystert att pedagogerna förlorat och ekonomerna vunnit. Enligt svensk skollag ska allt utvecklingsarbete vila på forskning och beprövad erfarenhet. Det verkar nu ersättas av framsurfande konsulter och multinationella policyproffs.

Efter andra världskriget blev skolorna rum där den demokratiska människan skulle utvecklas. Nu gäller i stället att de uteslutande ska maximera länders förmåga att konkurrera på de globala marknaderna. Det katastrofala är föreställningen att elever därför måste stansas ut efter samma modell på varje plats, från Shanghai till Sala.

Pisadoktrinen och rankningssystemen används som bräckjärn för att reducera varje människa till en lönsamhetsgenerator. Är det grunden för en rödgrön utbildningspolitik?