Den gröna ideologin urvattnas

Att använda begreppen “grön” är populärt, inte minst sedan Sverige övertog ordförandeskapet i EU. Tyvärr används begreppet ofta alltför oreflekterat. Det menar Filip Hallbäck, fristående debattör.

Etiketten “grön” har använts flitigt sedan Sverige tog över ordförandeklubban i Europeiska unionens råd (ministerrådet) i början av januari. Inför första mötet med EU-kommissionen som ägde rum i Kiruna beskrev Ulf Kristersson mötesplatsen som “en unik region i EU där det just nu pågår en grön industriell omställning som är av historisk omfattning”. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen inledde sitt tal på World Economic Forum i Davos: “Vi har en plan, en plan för den gröna givens industri, som ska göra Europa till den gröna teknikens och industriella innovationens hemort för vägen till nollutsläpp”. 

Utifrån ovan nämnda språkliga diskurs tycks premissen vara att man menar att tillväxt- och konsumtionssamhället med allt vad det innebär skall fortskrida som vanligt, men det skall ske på ett ”grönt” sätt. Vad som menas med ”grönt” är oklart, men en sak är säker: ”grön” är inte ett värdeneutralt begrepp. Det är ideologiskt laddat, men hos såväl Ulf Kristersson som Ursula von der Leyen tycks detta vara oreflekterat. 

Den gröna ideologin är betydligt bredare och mer insiktsfull än Kristerssons och von der Leyens mer marknadsekonomiskt präglade förståelse av ordvalet.

Som ideologi handlar det gröna inte ”bara” om att hejda den pågående klimatkrisen, framför allt inte genom fortsatta investeringar och justeringar inom ramen för det befintliga systemet. Det handlar om att vilja skapa en alternativ samhällsutveckling som bejakar och främjar ökad livskvalitet (till exempel genom arbetstidsförkortning), där naturen har ett egenvärde och vars grundvärden bygger på solidaritet med det ekologiska kretsloppet, världens befolkning och kommande generationer. 

Den gröna ideologin har ingen förgrundsgestalt i paritet med konservatism (Edmund Burke), liberalism (John Stuart Mill) och socialism (Karl Marx), utan dess rötter har vuxit fram bland brokiga, men systemkritiska rörelser i takt med västvärldens välfärdssamhällens framväxt under efterkrigstiden. En grundläggande frågeställning har varit: när samhällen har uppnått en materiellt god standard, vad är nästa steg? Är det fortsatt ökad tillväxt eller annat, i så fall vad? 

Det har länge funnits en mångfald av röster och motröster i Sverige och resten av världen som skrivit om grönt tänkande och praktik. I Sverige är exempelvis Miljöpartiets grundare tillika sociologen Per Gahrton och författaren Michael Moon två som ägnat mycket tid åt att analysera och ge form åt den gröna ideologins kärna.

Bland dem som länge försvarat den gröna ideologin är Miljöpartiets tidigare språkrör tillika fria debattören Birger Schlaug, nu senast med Vad ska vi ha samhället till? Ett centralt inslag i denna debattbok handlar om hur Schlaug definierar den gröna människosynen. I den gröna världsbilden, enligt Schlaug, är människan i grunden en biologisk, kulturell och social varelse, men att dagens kapitalistiska system i globaliseringens tidevarv reducerar människan till att bli en ekonomisk varelse. Människan anpassas efter ett system, istället för att systemet är anpassat för människor.

Är det Schlaugs definition av ”grön” som Kristersson och von der Leyen åsyftar i sina drömmar om ”grön industriell omställning”? Eller någon annans teoretiska ramverk? Skulle inte tro det, men med den här nuvarande slentrianmässiga, ytliga och teknokratiska tydningen av ordet ”grön” som prefix avpolitiserar man – medvetet eller omedvetet – en maktkritisk ideologi. Den gröna ideologin är betydligt bredare och mer insiktsfull än Kristerssons och von der Leyens mer marknadsekonomiskt präglade förståelse av ordvalet.

Om man skall använda etiketten ”grön” i fortsättningen vore det för debattens skull åtminstone intellektuellt hedervärt att utgå från en tydlig definition.

Filip Hallbäck, fristående debattör