Arbetare och fackförbund uppmanas att acceptera svagare avtal, annars riskerar kollektivavtalen att försvinna. När fackförbunden tappar medlemmar kan hotet bli rejält. 

De fackliga organisationerna i Sverige har tappat medlemmar. Andelen anställda som är fackligt organiserade har minskat med 16 procentenheter sedan 1993. I dag är 69 procent med i facket. Däremot har kollektivavtalen behållit sin starka ställning. Andelen anställda som omfattas av kollektivavtal har knappt minskat alls och avtalen täcker fortfarande 90 procent av landets anställda. Vi har med andra ord fått en växande grupp som omfattas av kollektivavtal men som inte är med i facket.

Sverige och de övriga nordiska länderna sticker ut när det gäller starka fackföreningar. Trots nedgång är den fackliga organisationsgraden högre i Norden än nästan alla andra länder, bara Belgien har en facklig anslutning på ungefär samma nivå.

Men det finns också en annan skillnad. I Norden, tillsammans med bland annat Österrike och Frankrike, har vi lyckats behålla starka kollektivavtal trots att facket tappat medlemmar. I andra länder har en nedgång i facklig organisering följts av svagare kollektivavtal. I exempelvis Tyskland har facket inte bara tappat medlemmar, kollektivavtalens täckningsgrad har minskat med 30 procentenheter de senaste decennierna. Stora tapp i täckningen av kollektivavtal kan vi också se i Grekland, Storbritannien och många länder i Östeuropa.

I en ny studie från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, med ekonomiprofessor Lars Calmfors i spetsen, granskas vad som sker med kollektivavtalen. Allra först konstaterar rådet att det bland ekonomer finns två konkurrerande sätt att se på kollektivavtal.

Ett synsätt är att avtal skapar en snedvridning av ekonomin. Det andra synsättet går tvärtom ut på att kollektivavtal främjar en mer effektiv lönebildning. Rådet tar inte uttryckligt ställning mellan dessa två uppfattningar, men en underliggande premiss i rapporten är ändå att det vore negativt om kollektivavtalens täckningsgrad minskade.

En central fråga för rådet blir därför vad som kan göras för att behålla kollektivavtal som täcker en huvuddel av arbetsmarknaden. Rådets svar är att avtalen bör tunnas ut och bli mer flexibla. Det är emellertid en utveckling som redan har påbörjats, vilket också konstateras i rapporten.

I Sverige i dag finns en stor spännvidd när det gäller avtalens innehåll. Det har blivit vanligare med sifferlösa avtal som stundtals varken innehåller bestämmelser om löneökningar eller löneutrymme, istället förhandlas lönerna lokalt mellan fack och arbetsgivare eller direkt mellan arbetsgivare och anställd. Motsatsen är centrala avtal som både reglerar löneutrymmet och hur löneökningarna ska fördelas.

Mellan dessa ytterligheter finns en rad varianter, exempelvis avtal som slår fast hur låg en lägstalön får vara men som överlämnar resten av besluten till en lokal nivå. Det är särskilt vanligt att akademiker och tjänstemän inom den offentliga sektorn har sifferlösa eller på annat sätt urholkade avtal, medan det är mest ovanligt bland privatanställda LO-medlemmar.

Om receptet från rådet ska följas är det följaktligen främst kollektivavtalen för arbetare och i synnerhet på den privata sidan som bör tunnas ut. På övriga arbetsmarknaden har uttunning ofta redan skett. Om inte avtalen blir mer »flexibla« riskerar vi så småningom, enligt rådet, att komma till en »tipping point« då arbetsgivare inte längre tycker att de har någon nytta av kollektivavtal.

Resonemanget antyder en utpressning. I klartext: industri, byggnads-, fastighets- och transportarbetare bör acceptera svagare avtal, annars riskerar kollektivavtalen att försvinna. Men sifferlösa och svaga avtal skulle få andra effekter för LO-medlemmar än för i tjänstemän och akademiker.

Akademiker och tjänstemän i bristyrken kan vinna på sifferlösa avtal. För LO-medlemmar är den individuella förhandlingspositionen svagare. Resultatet skulle bli fler otrygga jobb och mer av obekväm arbetstid. Rådets blinda fläck stavas makt. Det råder en maktobalans på arbetsmarknaden.

Facklig närvaro och kollektivavtal utjämnar maktbalansen, vilket får positiva följder. Inte minst genom att arbetstagare kan påverka sina arbetsvillkor. Rådet ser inte att svagare avtal för stora LO-grupper skulle skapa ett skarpare klassamhälle. Samtidigt pekar rådet på ett hot som fackföreningsrörelsen måste ta på största allvar. Risken av en »tipping point«, då arbetsgivare snabbt börjar överge avtalen, är rejäl.

Enligt rådet är risken särskilt stor inom bygg- och fastighetsbranschen. Då ryker inte bara de reglerade arbetsvillkoren. Starka avtal är en grundbult i den nordiska modellen. I rådets rapport redovisas hur arbetsgivare ser på kollektivavtalen. Arbetsgivare har fått svara på en enkät från Demoskop. De arbetsgivare som är positiva till kollektivavtal anger som viktigaste skäl att de ger ett gott »anseende«. Just det. Här kommer maktfrågan in i bilden.

Fackföreningsrörelsen kan sätta tryck på arbetsgivaren på flera sätt. Viktigast är att upprätthålla den fackliga styrkan genom att värva medlemmar. Det ger också större möjlighet att hota med konflikt. Men det handlar också om att försvara normen att det är oanständigt att vägra kollektivavtal, det vill säga att behärska den ideologiska hegemonin.