Om vi tvingar äldre till isolering så har vi ett ansvar att hålla kontakten med dem, skriver Tanvir Mansur. (Bild: Pixabay)

fredagskrönikan Ingen vill att människor i riskgrupper ska bli drabbade av covid-19, som i värsta fall kan leda till döden. Men konsekvensen av en isolering kan samtidigt försämra människors hälsa på lång sikt. Även om det bara skulle vara några månader, skriver Tanvir Mansur.

Det är rätt beslut att inte besöka äldre och andra i riskgrupper, på grund av risken för att smitta dem med covid-19. Det handlar om deras säkerhet och välmående. Men, en konsekvens av det här blir att många äldre personer förlorar den sociala kontakt som de egentligen har stort behov av. Precis som alla människor.

Ingvar Berild, som är pensionär i Uppsala, berättar för Vetenskapsradion att han har minst två meters avstånd från andra människor när han är ute och promenerar.

– Femtio minuter om dagen går jag. Jag tror att om jag skulle skippa det också, så skulle sjukvården få ännu större problem med mig om jag råkar bli smittad. Så jag tror faktiskt att jag kan avlasta respiratorn en del, genom att gå.

Det är inte bara ensamheten som kan påverka hur du mår, utan också bristen på motion och frisk luft.

Sen är inte alla äldre människor mer ensamma än andra. Och hur vardagen ser ut skiljer sig förstås från person till person. Men för de personer som har en högre nivå av ofrivillig ensamhet än andra, och lider av det, kan en isolering drabba extra hårt.

Det innebär att många människor under en längre tid kommer få mindre social kontakt och därför troligtvis må sämre. Lägg också till stigmat av att vara en person som tillhör “riskgruppen”. När du väl tar dig ut för att handla mat, och andra människor skyr dig som att du hade pesten. Även om det är för din egen skull.

Förra veckan släppte Arena Idé sin rapport om ofrivillig ensamhet, Ensamhet dödar. Socionomen Kerstin Thelander har sammanställt forskning om ensamhetens utbredning i Sverige. Ensamhet kan förstås vara olika saker. Det kan till exempel vara att du själv har valt att bo på egen hand, du kanske inte ens har behov eller lust att träffa människor. Thelander beskriver att den subjektiva ensamheten, är den ensamheten som är skadlig för oss. Det är hur du upplever skillnaden mellan de sociala relationer som att du önskar att du hade och de sociala relationer som du faktiskt har. Med andra ord, om du vill träffa många människor, men inte kan eller får göra det, då känner du dig mer ensam.

Det är inte så att majoriteten av alla äldre känner sig ensamma, förklarar Thelander i rapporten. Hon tar upp forskningen från Lena Dahlberg, som är docent i socialt arbete vid Karolinska Institutet. Hon har tittat på upplevd ensamhet hos 77-åringar och äldre. Från 1992 till 2014 har kurvan faktiskt varit jämn. 11–12 procent av 77-plus-åringarna känner sig ofta eller nästan alltid ensamma. Men det är fortfarande väldigt mycket människor. Alla andra som inte känner sig ensamma, träffar antagligen sina vänner, bekanta och familj mer regelbundet. Vad händer då om alla över 70 år rekommenderas att hålla sig inomhus? Och att sluta umgås med andra människor?

Kroppen kan också ta skada av ensamhet. Särskilt för att det gör att stressen ökar. På lång sikt kan det leda till kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke. Ensamheten kan också leda till högre blodtryck och inflammation i kroppen.

Samma rapport tar också upp forskning från psykologen Julianne Holt-Lunstad. Hon har tittat på sambandet mellan ofrivillig ensamhet och förtida död i en stor metastudie. Hon tittade på 148 olika studier och mer än 300 000 deltagare. Det visar att personer med starka sociala band till andra människor löper 50 procents mindre risk för förtida död.

Om regeringen ska kunna stötta den här uppmaningen, så måste de också rikta insatser för att förhindra att människor i riskgrupperna mår sämre av isoleringen.

Men vi ska inte behöva prata om hur kroppen påverkas för att kunna ta psykisk ohälsa på allvar.

Så som jag ser det, blir det här en krock mellan två prioriteringar. Å ena sidan vill vi att människor i riskgrupper inte ska bli drabbade av covid-19, som i värsta fall kan leda till döden. Å andra sidan, kan konsekvensen av ensamheten försämra människors hälsa på lång sikt. Även om det bara skulle vara några månader.

Folkhälsomyndigheten har rekommenderat alla över 70 år att stanna inne och begränsa sina sociala kontakter. I runda slängar har vi 1,5 miljoner personer som är över 70 år gamla i Sverige. Om regeringen ska kunna stötta den här uppmaningen, så måste de också rikta insatser för att förhindra att människor i riskgrupperna mår sämre av isoleringen. Sverige borde gå i Storbritanniens spår och införa en ensamhetsminister. Om inte nu, så behöver socialminister Lena Hallengren satsa resurser för att se till att riskgrupper inte drabbas av för stor ofrivillig ensamhet. Det ska inte gå att säga åt äldre människor att stanna inne, utan att komplettera med starka åtgärder mot ensamhet.

Det måste finnas kreativa initiativ till att öka sociala kontakter under isoleringen, utan risk för att smitta någon med covid-19. Ökade aktiviteter på boenden, och fler digitala träffar. De senaste veckorna är det många som har ställt om till att ha digitala möten och träffar över Messenger, Zoom och Hangouts. Ett enkelt förslag skulle vara att se till att äldreboendena har surfplattor för de boende. Då kan de boende åtminstone videochatta med vänner och bekanta.

Det finns många frivilliga initiativ just nu, vilket är fantastiskt. Människor som ställer upp och hjälper andra med att ta ut sopor, handla mat och gå till apoteket. Vi som inte är i riskgrupp borde också engagera oss genom att  ringa och videochatta med främlingar som är i riskgrupp? En ökad gemenskap kommer kunna minska känslan av ensamhet, särskilt i tider där all social kontakt försvinner.

Under coronaisoleringen har vi ännu större ansvar att hålla digital kontakt med varandra. Och nu betyder det mer än tidigare.