Selma Brodrej. Foto: Andreas Blomlöf.

Hur kan Sveriges främsta kvinnliga förebilder antingen vara framgångsrika i egenskap av Någons Tjej eller för att de skapat ett medialt ramaskri?

Det är kvinnodagen. Jag firar med 200 ”girl bosses” på Romanus och Sellings förlagsfest. Med firar menar jag att jag utnyttjar den fria baren, för det är lågkonjunktur, och betraktar havet av blommiga Rodebjer-blusar. De skira tygerna skapar synvillor, likt galopperande zebror på en savann gör de det svårt att fästa blicken på en enskild individ.

Jerker Virdborg, nyligen utnämnd till ”spindeln i nätet i Stockholms kulturliv”, är en av få män i lokalen. Han använder sitt bröst som trumma. Inte på ett Tarzan-vis. Men för att applådera åt vinnarna av Selma-priset utan att behöva släppa greppet om sitt vinglas.

Vinnarna av Selma-priset är Bita Eshraghi, Cecilia Berger och Luul Jama som arbetar med att öka kunskap om och stötta kvinnor som har utsatts för könsstympning. De står på scenen och berättar om de klienter de möter i sitt arbete: ”Vissa kvinnor vet inte ens om att de har blivit utsatta för könsstympning förrän de är vuxna.” ”Patienterna hör av sig till oss av alla möjliga anledningar. De har besvär med omslutande sex, svårigheter att kissa, eller lider psykiskt av det de erfarit.”

Det är så fult, otäckt, klassförnekande och lismande att jag blir mer och mer övertygad om att vi borde avskaffa åttonde mars

Rodebjer-zebrorna lyssnar uppmärksamt och ett obehag lägger sig över rummet. Precis som Selma-vinnarna beskriver är könsstympning ett skambelagt ämne som det råder stor okunskap om. När prisutdelningen är slut pratar jag med min vän, vi båda är osäkra på vad kvinnlig könsstympning ens innebär rent fysiskt. Vad är det som skärs bort? Vi ägnar ämnet några sekunder och går sedan tillbaka till mer lättsamma samtal.

På vägen hem från festen skrollar jag igenom Expressens lista på ”årets kvinnor” och känner mig allt mer förvirrad. Ebba Busch hyllas för att hon poserat med en falukorv och Birgitta Ed, inte bara för att hon är Sveriges first lady, utan även för att hon ”berättat öppenhjärtigt om sin gastric sleeve-operation”. När Margaux Dietz dyker upp och prisas för att vara utrustad med lika många liv som en katt börjar jag bli frustrerad. Hur kan Sveriges främsta kvinnliga förebilder antingen vara framgångsrika i egenskap av Någons Tjej eller för att de skapat ett medialt ramaskri? Är det urvalet eller de svenska kvinnorna det är fel på?

”Om det är det här vi ska uppmärksamma på kvinnodagen kan vi lika gärna lägga ner skiten”, skriver jag till en kompis och skickar en länk till Expressens lista. Sms:et känns ännu mer befogat när jag strax därefter ser ett inlägg från Instagram-kontot ”Nordic surrogacy”. Där står det:  ”I dag hyllar vi alla kvinnor. Speciellt de som väljer att bära ett barn för någon annan. Onekligen en av de största gåvorna någon kan ge.”

Det är så fult, otäckt, klassförnekande och lismande att jag blir mer och mer övertygad om att vi borde avskaffa åttonde mars. Men sedan tänker jag på Bita Eshraghi, Cecilia Berger och Luul Jama igen. På bilden de målade upp av den vuxna kvinnan som inte ens förstått vad hon varit med om. På skammen och smärtan hon säkert känner och på hur bra det är att Selma-priset gick till några som arbetar med just den frågan. Kvinnorna på scenen var modiga, de beskrev ett fenomen den vita publiken knappt kände till och tog inte hänsyn till den obekväma stämning som spreds i lokalen. Det är så långt från Birgitta Eds förminskade magsäck. Milslängder från Margauxs människofientliga video och surrogatmödraskap.

Ändå klumpas allt på något vis ihop under jämställdhetens namn och blir delar av en och samma, allt mer spretiga, rörelse. De olika kvinnorna både befläckas och suger näring av varandra. Arbetet mot könsstympning och arbetet med att tvätta Margauxs varumärke, det ena lika nobelt som det andra är fult. På kvinnodagen står de sida vid sida och skapar ett virrvarr av motstridiga känslor som, likt blusarna och zebrorna, gör det omöjligt att utkristallisera en enda tydlig åsikt.