700 000 lever i fattigdom i Sverige

Oxfams kampanj under Almedalsveckan var skicklig: ett antal kostymklädda skyltdockor som bokstavligt talat stoppar huvudet i sanden.

Oxfam vann inte hetast i Almedalen. Kanske för att den verklighet de illustrerar skär sig så mot den allt mer kommersialiserade Almedalsubblan. I Visby är ingen hungrig under Almedalsveckan, där finns mat i överflöd, från frukostmöten med matiga mackor och närproducerad smoothie via lunchseminariernas wraps och sallader till hamburgermingel och snittar vid middagstid.

En flaska champagne

Kanske att lite färre mingel bjuder på alkohol i år men av en slump går jag rakt in en samling sommarfina Almedalsbesökare som just ska stiga på Nordeas mingelbuss nere i hamnen. Nordeas gäster bjuds på en hel flaska champagne – var – innan de stiger ombord på bussen. Om någon undrar hur de svenska storbankerna mår.

38-åriga trebarnsmamman Caroline, som var med i Nooshi Dadgostars välskrivna Almedalstal, men som ju också finns i den verklighet som Oxfam vill att vi ska se, har aldrig råd med bubbel.

– Jag brukar inte äta frukost, berättar Caroline när hon intervjuas av Aftonbladet vid Makalösa föräldrars drabbande grötfrukost på Mynttorget.

– Jag äter fyra finn crisp runt klockan tio. Ibland ett ägg. Det blir som en brunch. Sedan äter jag middag med barnen. För att pengarna ska räcka till.

För att pengarna ska räcka till, trots att Caroline och de andra 700 000 fattiga lever i ett av världens rikaste länder, där det råder bred politisk enighet om att vi ska lägga motsvarande svindlande fem procent av vårt lands BNP på försvaret. Det är lika mycket som vi i dag lägger på förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Tillsammans.

Dollarmiljardärer har råd

Summan är så svindlande att den har fått politiker från höger till vänster att överge annars heliga principer om budget i balans. Trots att dessa gigantiska och vad det verkar permanenta utgiftshöjningar är som gjorda för att finansieras med en värnskatt – vem skulle kunna värja sig mot en värnskatt för att värna Sverige? –, så ska de finansieras genom lån. Därmed missas ett tillfälle att äntligen, äntligen, efter 20 år av ständiga skattesänkningar och ständiga omfördelningar från de som har lite till de som har mest, för en gångs skull minska ojämlikheten. Björn Ulvaeus som invigde Almedalsveckan och de andra drygt 500 som ingår i den växande gruppen svenska dollarmiljardärer har råd att bidra lite mer.

Dessutom tar försvarslånen upp låneutrymme som vi så desperat behöver för att låna till de nödvändiga klimatinvesteringarna.

(En rejäl bankskatt är inte att tänka på, jag vet, det vet Nordea & co också, de har redan korkat upp champagnen.)

Men det går ju att höja skatten. Mina skickliga kollegor Elinor Odeberg och Vilgot Österlund har räknat ut att vi skulle kunna höja skatten med hela 150 miljarder om året genom att följa tre enkla principer. Ett: höj marginalskatten linjärt med inkomsten (istället för dagens konstiga trappa). No worries, det krävs en månadsinkomst på över 560 000 kronor (fyra nollor alltså, femhundrasextiotusen) för att man ska betala mer än 50 procents skatt i Sverige. Två: beskatta olika inkomstslag lika (vi måste sluta beskatta arbetslösa och sjukskrivna mer än andra). Tre: höj arbetsgivaravgiften till en nivå som närmar sig den den brukat vara historiskt.

Råd att leva

Caroline har inte råd att äta frukost. Det har vi inte råd med.

Sverige ökar utsläppen istället för att investera i klimatet. Det har varken vi eller framtiden råd med.

I New York, en av världens största städer, vann nyligen en ung utmanare primärvalen inför valen till borgmästare. Zohran Mamdani vann mot en kandidat som backades av hela det demokratiska etablissemanget och miljontals dollar mer i kampanjkassan med ett budskap som kan sammanfattas i fyra ord: New Yorks invånare måste kunna ”afford to live, afford to dream”.

Råd att leva, råd med framtiden, kanske man skulle kunna översätta det med. Vi har också råd.