Landet kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter från tidigare amnestier.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har nyligen drivit igenom en amnesti för papperslösa migranter. Upp emot en halv miljon människor som i dag saknar giltiga uppehållstillstånd får en möjlighet att få ett ettårigt förnyelsebart uppehållstillstånd. Kravet är att man kan visa att man redan vistats i Spanien i minst fem månader, och inte har begått brott.

Sánchez initiativ står i skärande skarp kontrast mot läget i Sverige.

I Sverige skryter regeringen om hur mycket invandringen har minskat, i Spanien säger premiärministern att invandrare hjälper oss att ”bygga det rika, öppna och mångfaldiga Spanien som vi är och som vi strävar efter att vara”.

I Sverige möts asylsökande av rättsosäkra snabbförfaranden och transitcenter.

I Spanien av en möjlighet att få stanna.

Behöver en amnesti

Den spanska politiken är pragmatisk, principfast och progressiv.

Pragmatisk, eftersom den utgår ifrån situationen som den är. Det bästa vore så klart om det fanns lagliga vägar för arbetskraftsinvandring, och ett robust asylsystem för dem som behöver skydd. Till Spanien, till EU. Det måste vara polstjärnan, mot detta måste vi ställa kompassen. Men när lagliga vägar saknas måste politiken agera. En amnesti är kanske en sista utväg, men det är en utväg som förhindrar att enskilda människor hamnar i kläm och får bära bördan av politiska misslyckanden. Som när politiken drabbar människor retroaktivt eller när beslutsfattarna inser att deras beslut får mer omänskliga konsekvenser än de (säger att de) kunnat förutse  – Sverige behöver en amnesti för att stoppa tonårsdeportationerna.

Principfast, eftersom politiken i Spanien utgår ifrån att migranter har rättigheter. Även papperslösa migranter har rättigheter som arbetstagare, enligt ILO:s konventioner och FN:s konvention för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter, men i praktiken är möjligheten att utöva rättigheterna, på arbetsplatsen, i en fackförening, avhängigt ett tryggt uppehållstillstånd.

Progressiv, eftersom Sánchez regering angriper den spanska skuggekonomin med samma beslutsamhet som den skyddar migrantarbetares rättigheter. Södra Europa är skådeplatsen för ett industriellt utnyttjande av migrantarbetare, som den europeiska fackföreningsrörelsens ledare Esther Lynch kallat det. Och detta utnyttjande är ett hot mot allas rättigheter, överallt. Ingen progressiv ledare kan blunda för det.

Kompetens och självförtroende

I Barcelona, där Pedro Sánchez i helgen var värd för Global Progressive Mobilisation, som samlade världsledare från Brasiliens president Lula da Silva till Minnesotas guvernör Tim Walz, var Spaniens migrationspolitik temat för en rad paneldiskussioner. Det som utmärker de länder som lyckats bra med en öppen men ordnad hantering av migrationen, som Colombia som tagit emot nära tre miljoner flyktingar från Venezuela, eller Brasilien där organisationer möter migranter vid gränsen med erbjudanden om jobb och bostad i någon av Brasiliens delstater, är competence and confidence, säger en amerikansk expert som jag lyssnar på.

För att kunna inge väljare förtroende för att migrationspolitiken är kompetent måste den vara kunskapsbaserad. Två rapporter har varit vägledande för den spanska regeringens politik, säger migrationsminister Elma Saiz Delgado. En om de ekonomiska vinsterna av invandring. Och en om rasismens kostnader.

Spanien kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter och evidens från tidigare amnestier, senast den omfattande amnesti som utfärdades under socialistledaren Zapateros regering 2005. Den ledde inte till Spaniens undergång, som kritikerna förutspådde. Idag har Spanien en av EU:s snabbast växande ekonomier, och även om arbetslösheten fortfarande är hög stiger sysselsättningen snabbt.

Spanien visar vägen mot en migrationspolitik som är pragmatisk samtidigt som den är principfast och progressiv. De spanska socialisterna utstrålar dessutom både kompetens och tillförsikt. Inspirerande.

Lisa Pelling