Bild: Joseph F. Keppler/Wikimedia Commons

 

Då var det katolikerna, nu är det muslimerna. Någon grupp utmålas alltid som det stora hotet mot civilisationen.

När den tyske socialdemokraten Thilo Sarrazin – medlem av centralbankens styrelse – 2010 gjorde succé med sin bok om hur Tyskland via muslimsk invandring ”avskaffar sig själv” hände något nytt i debatten om det mångkulturella samhället.

Det var inte längre bara vita terrorister, sekulära dogmatiker och kulturkonservativa magasin som svepts med i paranoian om hur Europa nu går under sedan dess solida kulturkropp smittats av ett ”moraliskt virus av relativism och självhat” (Axess 3/04) – nu hade biologiseringen av språket, de demografiska felsluten, skräcken för destabiliserande feminism och myten om den muslimska flodvågen nått helt nya politiska nivåer.

Det var, menar Doug Sanders i en ny uppgörelse med alla fantasier om det insjuknade Europa, Sarrazins ”allmänna respektabilitet” som tillförde den samtida xenofobin så mycket ny luft. Boken sålde 1,2 miljoner exemplar. På tre månader.

Det enda märkliga med utgivningen av Sanders Myten om den muslimska flodvågen är tajmingen.

Författaren punkterar lugnt och systematiskt varje påstående om islam som hot mot väst, och visar hur de gamla och nu så väl bekanta tankelooparna – välfärdssamhällenas gamla befolkningar har förlorat sin moraliska vilja att föröka sig, islam är inte en religion utan en politisk ideologi, muslimer vill inte integreras utan leva i ”parallella samhällen”, muslimska invandrare driver på för att införa sharialagar i väst, terrorism är en naturlig konsekvens av fundamentalistisk muslimsk tro etc. – på punkt efter punkt är samma kulturchauvinistiska mönster som under tidigare invandringsvågor drabbat såväl katoliker som judar.

När irländare och italienare i stor skala kom till USA var visan densamma: de katolska invandrarna – skrev 1949 Paul Blanshard, redaktör för The Nation, i bestsellern American Freedom and Catholic Power – kom från länder som var auktoritära, religiöst fundamentalistiska och motståndare till kvinnors rättigheter.

De var ytterst styrda av Vatikanen, förökade sig ”mycket snabbare än de icke-katolska befolkningselementen”, hade ”en katolsk plan för Amerika”, avsåg göra USA till en ”katolsk republik”, byggde ”urbana kolonier” präglade av politisk extremism och kriminalitet och deras medeltida konservatism var ett allvarligt hot mot liberalismens grundvalar.

Men sedan gick det fort.

Föreställningen om det ”katolska hotet” mot den ”moderna civilisationen” rasade snabbt ihop som det korthus av förutfattade meningar det var och i dag är de flesta amerikanska katoliker, som bekant, liberaler.

Precis som en majoritet av Europas invandrare från muslimska länder om någon generation eller två kommer vara politiskt pragmatiska sossar som får 1,7 barn, aldrig besöker moskén och är minst lika främmande för terrorism som i dag (islamistisk terrorism i väst har generellt minskat, och av alla terrordåd som utfördes i Europa mellan 2001 och 2009 var jihad-anhängare inblandade i mindre än en procent.)

Men – och det är Sanders enda problem – inte mycket av denna faktabaserade nedbrytning av den islamofobiska världsbilden är ny.

Han har förvisso rätt i att fantasierna om den muslimska flodvågen och dess påstådda skjuts av postmoderna akademiker lagt grunden för ett fruktansvärt terrordåd och en mängd nationalistiska framgångar i europeiska parlament, men när han påstår att han är först med att mot seriös forskning ”kontrollera bakomliggande påståenden” är han ute och cyklar.

Den angelägna avklädningen av Eurabialitteraturen har pågått länge inom vaken vänster i hela Europa och bara i lilla Sverige har Andreas Malm (Atlas, 2009) i detalj plockat sönder konspirationerna och Mattias Gardell har i Islamofobi (Leopard, 2010) på ett avslöjande sätt speglat muslimhatarkomplexets kalkering av antisemitiska tankefigurer.

Efter Utøya gav norska akademiker ut det ambitiösa verket Motgift – akademisk respons på den nye høyreekstremismen och i en alldeles lysande studie, The Crises of Multiculturalism – Racism in a Neoliberal Age (Zed Books, 2011), har Alana Lentin och Gavan Titley dekonstruerat nyhögerns framfabulerade fantom om mångkulturalismens makt och misslyckande, ett instrumentellt fantasifoster i vars skugga Europa på ett historiskt bekant sätt nu åter kan träda fram som ”the great supervisor of civilization”.

Att Bruce Bawer, Bat Ye’or, Geert Wilders, Oriana Fallaci, Mark Steyn, Pamela Geller och Robert Spencer – de konspirationsteoretiker som med CNN:s hjälp lyckats lura i världen att ”Allahs söner” förökar sig ”som råttor” (Fallaci) – knappast är nya namn för intresserade läsare betyder emellertid inte att Sanders bok inte är nyttig.

Det är den. Särskilt kapitel fyra – ”Vad vi borde oroa oss för” – i vilket författaren analyserar uppfinningen av det muslimska folket, integrationens problem, religionens privatisering, ”kulturens fängelse” och med den arabiska våren som blev höst som fond analyserar långa och korta vågor i fråga om den religiösa trons successiva försvagning i hela världen, även i den muslimska.

När islamistiska partier i dag kommer till makten i arabvärlden är det – i linje med islamologen Olivier Roys tankar om ”dekultisering” av religionen, det vill säga att tron inte längre är kulturens enda ledstjärna utan mer en personlig identitetsskapare och ett politiskt val – inte ett tecken på religionens återkomst utan sannolikt motsatsen.

Sekulariseringen väcker religionen till liv, och de islamistiska partierna är inte ett bakslag för den nya individualismen – utan en del av den: ”När islam var en oomstridd vägledande kraft i familjen och det sociala livet skulle islamistiska partier ha varit onödiga och otänkbara. De uppstod först som svar på islams inträde på idéernas marknadsplats. För första gången var den muslimska tron något man valde och den blev därmed ett politiskt alternativ. Men priset var att den bara blev ett bland många politiska alternativ.”

Muslimer i arabstaterna röstar för närvarande på konservativa partier, men de väljer också att i allt högre utsträckning använda preventivmedel, lämna familjens hårda grepp, låta sina döttrar få utbildning, ägna sig åt liberalare former av kultur och umgänge och hålla fast vid kravet på allmänna val.

Det är, skriver Sanders i ett eko av Roy, den viktiga – långa – delen av omvandlingen, på vilken de konservativa partierna bara är ett tillfälligt symptom.

Eller med en annan formulering: fundamentalismen är bara en kortvarig aspekt av den religiösa trons allmänna försvagning.

Det är en tes som kan diskuteras. Men allt talar för att den är korrekt.

Magnus Linton, författare och journalist