Foto: Laurent Simon/Pixabay

Utrikesreportage Med inflation och priser som varierar beroende på världens skördar målas periodvis en bild upp av att kaffe vore dyrt. Men bakom vårt kaffedrickande ligger mödosamt och underbetalt arbete. Borde kaffet egentligen kosta mycket mer? Thomas Wedérus och Laurent Simon har besökt en kaffefarm i Colombia för att ta reda på mer om villkoren för kaffeodlarna.

På kaffefarmen La marquesa de Don Reinaldo i San Jerónimo, Colombia visar Reinaldo Antonio Zapata Avendaño runt på ägorna. Han bor och arbetar på gården året om tillsammans med sin bror, sin brorson och sin far, Reinaldo den äldre, som äger gården. 

– Det är ett heltidsjobb hela året med att sköta om gården på olika sätt, det håller oss fyra sysselsatta. Men när det är dags att skörda kaffet, vilket vi gör en gång om året mellan september och december, brukar vi vara mellan åtta och tolv personer som jobbar, säger Reinaldo.

Med en stor släkt är det inga problem att hitta arbetskraft när det väl behövs – och när det är skördedags behövs det. Arbetet med att producera det färdiga kaffet är tidsödande eftersom de röda kaffebären – som vart och ett innehåller två kaffebönor – precis som på de flesta kaffeodlingar i världen måste plockas för hand. Terrängen är kuperad och det behövs ett mänskligt öga för att avgöra vilka bär som är redo att plockas och vilka som behöver mogna till sig ytterligare. 

Producerar 5 600 kilo kaffe per år 

Efter att bären plockats och samlats ihop avlägsnas den yttre delen av skalet och bärens frön, det som vi kallar bönor, tvättas och torkas. Därefter går bönorna igenom den enda processen på gården som sköts med maskin där det sista tunna lagret av skalet på bönorna poleras bort. Sen återstår bara att rosta, mala och förpacka kaffet. 

Reinaldo Antonio Zapata Avendaño.

 

Det som tar längst tid, berättar Reinaldo, är torkningen. Det är den som gör att det totalt tar ungefär en månad från att bären plockas till att det färdiga rostade kaffet förpackas. I genomsnitt producerar Reinaldo och hans familj 5 600 kilo kaffe per år. Det kanske låter mycket, men inte om man tänker på att det ska räcka till att försörja hela familjen och täcka alla produktions- och driftkostnader under året. 

Kaffeförsäljningen på La marquesa riktar sig främst till turister och colombianer som besöker gården. Kaffet exporteras inte annat än genom att resenärer då och då köper med sig kaffe till sina hemländer. För att få ekonomin att gå runt erbjuder familjen guidade turer och provsmakningar på gården utöver att sälja kaffepaket. Det tryggar upp den ekonomiska situationen, men det är inte alltid tillräckligt.

– Vi kan i regel gå runt ekonomiskt och livnära oss på kaffet, men det beror på flera faktorer. Hur väder och klimat är, hur skördarna blir och hur arbetet går på gården. Sen beror det också på New York-börsen.

Billigt kaffe ger små marginaler

De nyckfulla svängningarna i marknadspriserna gör det svårt för enskilda kaffeodlare att veta säkert hur mycket de kommer kunna sälja sitt kaffe för. Börsspekulanter kan få priserna att stiga eller sjunka rejält, liksom om det till exempel varit svåra torkor eller oväntat stora skördar i världens kaffeproduktionsländer. 

Reinaldos brorson Matías som hjälper till på gården.

 

Under 2022 steg priset på kaffe i svenska butiker med 30 procent jämfört med året innan. Ett av huvudskälen var extremväder – frost och torka – i Brasilien, världens största kaffeproducent, vilket ledde till en global brist på kaffebönor. Sedan rasade priserna igen när efterföljande skördar visade sig bli oväntat stora. Men även när marknadspriset är lågt har kaffeodlarna samma utgifter för produktionen, berättar Reinaldo.

– Det är oroväckande eftersom priserna kan svänga kraftigt samtidigt som produktionskostnaderna bara blir större och större. Och om kaffet säljs billigt och kostnaderna är höga blir naturligtvis marginalerna väldigt små.

Det är på grund av denna osäkerhet som det är viktigt att trygga betalningen till kaffeodlarna. Elisabet Lim, produkt- och kundansvarig för bland annat kaffe och bomull på Fairtrade Sverige, berättar att en viktig del av deras certifiering är att odlarna erhåller ett minimibelopp för sitt kaffe, oavsett om marknadspriset skulle sjunka under det eller inte. Skulle priset öka så får odlarna förstås ännu mer. 

– Det räcker inte med att bara tänka ekologiskt, vi måste också se till att odlarna får en bättre betalning – så att de har råd att klimatanpassa jordbruket, och så att nästa generation är villig att ta över, säger Elisabet Lim.

Arbetet på kaffefarmen är hårt och slitsamt.

 

Fairtrades nuvarande minimibelopp ligger på 1,8 dollar per pund (cirka 450 gram, det vill säga motsvarande de flesta kaffepaket som säljs i svenska butiker). I dagens valutakurs innebär det 18 kronor. Detta är efter att minimibeloppet höjts från 1,4 dollar tidigare i år – den första höjningen sedan år 2011. Utöver det får odlarna en premie på 0,2 dollar samt ytterligare betalt med 0,4 dollar om odlingen sker ekologiskt. Men utan certifiering finns det alltså inga garantier för hur mycket odlarna får betalt.

Svenska konsumenter betalar runt 1 krona per kopp kaffe

Precis som är fallet med Reinaldo den äldre, som är 85 år gammal och fortfarande är aktiv med sysslorna på sin gård, tillhör många kaffeodlare äldre generationer som snart kommer behöva lämna över ansvaret till sina barn. Medelåldern bland kaffeodlare är i dag runt 60 år och frågan är om yngre generationer kommer vilja fortsätta kaffeodlandet under nuvarande omständigheter. För att de ska vilja göra det behöver kaffeodling bli lönsamt, och de ekonomiska förutsättningarna behöver finnas för att odlarna ska ha råd att anpassa jordbruket till ett föränderligt klimat. 

Men även om odlarna skulle få en större andel av kakan så är det ingen stor kaka. Elisabet Lim berättar att ett paket kaffe på 450 gram beräknas räcka till 60 koppar kaffe, vilket innebär att svenska konsumenter betalar runt 1 krona per kopp kaffe. Något mer eller något mindre beroende på vilka certifieringar kaffet har och om det är på kampanj i butiken eller inte. Till en kopp kaffe behövs cirka 64 kaffebönor, vilket innebär att 32 röda kaffebär behöver handplockas. Att betala 1 krona för 32 stycken nyplockade blåbär, lingon eller jordgubbar skulle förstås förefalla orimligt billigt. Men när det gäller kaffebären är det just det vi betalar – och i den kostnaden ingår dessutom inte bara plockningen av bären utan även hela arbetsprocessen med att få fram det färdiga kaffet och sedan frakta det till andra sidan jorden.

Röda kaffebär – dessa skulle räcka till en halv kopp kaffe.

 

I en rapport från Naturskyddsföreningen från 2015, ”Vem betalar priset för ditt kaffe?”, blir det tydligt vilket avtryck svenskarnas kaffedrickande har på omvärlden. För att möta Sveriges kaffebehov krävs 100 000 hektar mark och 200 000 personer som jobbar i kaffeodlingarna i fattigare länder runtom i världen. Det är mer mark än vad vi odlar potatis på i Sverige och fler personer än som jobbar i hela det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans. Det uppskattas gå åt 140 liter vatten för varje kaffekopp vi dricker och stora mängder regnskog avverkas för att bereda plats för kaffeodlingarna, vilket i sin tur begränsar den biologiska mångfalden. 

När det gäller den mänskliga kostnaden syns den i form av bristande lönerna och arbetsmiljö. Odlare i Vietnam och i Guatemala kan tjäna så lite som 10 till 30 kronor per dag. I många fall handlar det dessutom om en i praktiken mycket sämre lön än så eftersom barn och andra familjemedlemmar hjälper till med skörden utan lön alls. 

Kampanjpriser ger falsk bild av kostnaden att producera kaffe 

Naturskyddsföreningens rapport har några år på nacken. Men situationen har knappast blivit bättre sedan den kom. I en ny rapport från Fairtrade Sverige presenteras resultaten av en enkätundersökning som gjorts bland 30 kaffeodlare i Latinamerika i januari i år. Samtliga tillfrågade odlare svarade att situationen förvärrats de senaste fem åren och att klimatförändringarna redan märks av i det dagliga arbetet. Det handlar om mer opålitligt väder, värmeböljor och ökande skyfall, översvämningar och en förlängd sommarperiod. Nio av tio svarade att de förväntar sig att det kommer bli ännu svårare fram till 2050. Inte bara på grund av klimatförändringar utan också på grund av en osäker ekonomi och utmaningar med att få kaffeproduktionen att gå runt.

Rapportens titel ”Blir det någon påtår 2050?” är därmed en högst relevant fråga, menar Elisabet Lim.

– Efterfrågan på kaffe uppskattas öka med 100 procent till år 2050 samtidigt som den odlingsbara marken kommer minska med 50 procent. Det innebär att det finns en verklig möjlighet att kaffe kommer bli en bristvara och lyxprodukt inom bara ett par årtionden.

Ett problem i Sverige är den så kallade ”svenska modellen” där kaffe fungerar som lockvara i livsmedelsbutikerna, berättar Elisabet Lim. Mer än hälften av allt kaffe i handeln säljs på kampanj – antingen till sänkta priser eller med mängdrabatt – för att locka till sig kunder som sedan förhoppningsvis passar på att handla sina andra varor i samma butik. Men det är aldrig det certifierade kaffet som sätts på kampanj.

 – Här behöver dagligvaruhandeln göra sitt och ta sitt ansvar. Kampanjpriserna på kaffe ger en falsk bild av vad den verkliga kostnaden för att producera kaffe är. De får ekologiskt och Fairtrade-kaffe att verka mycket dyrare, men i själva verket är det kampanjkaffet som är ”för billigt”, säger Elisabet Lim.

På kort sikt, under 2023, kommer marknadspriset på kaffe förmodligen fortsätta att sjunka tack vare goda skördar. Men hur högt priset på en kopp kaffe kan bli inom en snar framtid är svårt att uppskatta, liksom hur högt priset borde vara för att i åtminstone någon mån kompensera för kaffets miljöavtryck och ge kaffeodlarna en skälig ersättning för sitt arbete. En sak är säker – en krona per kopp innebär att den verkliga kostnaden betalas av någon annan än konsumenten.

På frågan om vad han tycker om kaffepriserna svarar Reinaldo Antonio Zapata Avendaño bestämt. Kaffet borde vara dyrare, och mer av behållningen borde gå till odlarna själva.

– Vi är ju de som odlar och skördar kaffet. Men samtidigt är vi de som får den minsta delen av vinsten.

Text: Thomas Wedérus

Foto: Laurent Simon