Mona Sahlin hamnar mycket långt ner när olika opinionsinstitut mäter väljarnas ”förtroende” för partiledare. Visserligen kan det diskuteras hur frågor ställs och varför felmarginaler så sällan redovisas, men det råder ingen tvekan om att Sahlin är mindre populär än flera andra partiledare. Särskilt allvarligt är skillnaden mot den Sahlin utmanar i statsministerkampen. I mätningar som redovisar vem de presumtiva väljarna helst vill se som statsminister placerar sig Fredrik Reinfeldt långt före Mona Sahlin.

När Dagens Arena talar med personer i det rödgröna samarbetet beskrivs Mona Sahlin som en bra ledare internt, men många suckar lite matt när Sahlin i rollen som statsminister kommer på tal. Inom främlingsfientliga kretsar talas det om ”Mona Muslim”. I vissa delar av landet kritiseras hon för sin Stockholmsdialekt. Att Sahlin är kvinna ligger henne också i fatet.
– Det har förts en kampanj i nästan tre år i medierna, hela hela tiden, säger Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnor och känd supporter till Sahlin. Problemet är att män alltid förutsätts vara kompetenta. Fredrik Reinfeldt kan ljuga om saker rakt upp och ner, exempelvis om arbetslösheten, utan att bli granskad. Hade Mona Sahlin sagt fel precis som Reinfeldt gjorde om jobben hade hon fått höra det forfarande. Ett annat tydigt exempel är att Fredrik Reinfeldt varnar för att “Mona Sahlin kan bli statsminister”. Då vänder sig Reinfeldt aktivt till de som är rädda för en kvinna som statsminister. Det handlar om ren sexism.

Hur ser du på de som menar att Mona Sahlin saknar stöd från vissa grupper internt, till exempel partivänstern?
– Det har journalisterna hittat på själva! Ett bevis är kongressen – då reste sig hela salen för Sahlin och det var för att markera stödet. Sahlin har otroligt starkt stöd. Är det något partimedlemmar ute i landet är rasande på är det mediebilden att Mona Sahlin inte har stöd.

Att vara illa omtyckt och ifrågasatt av många är något Mona Sahlin har gemensamt med sin politiska guru, Olof Palme. Men det finns grader i hur hatad man kan vara som partiledare för Socialdemokraterna och skillnad i vem som är avsändare.
– Palmehatet kom uteslutande från borgerliga kretsar som systematiskt odlade ett hat, säger Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola. Palmehatarna fanns på vitt skilda platser i samhället – inom militären, i pressen och på borgerliga middagsbjudningar. En klassiker är unga moderaters piltavlor på Palme.

Internt i Socialdemokraterna var uppslutningen bakom Palme bred, något som enligt Kjell Östberg inte alltid gäller för Mona Sahlin.
– Kritiken mot Sahlin kommer även inifrån, men inte nödvändigtvis i form av hatkampanjer. Sahlin är ifrågasatt av viktiga grupper inom socialdemokratin för det hon står för politiskt.

Mycket tyder på att Mona Sahlin själv känt att det interna stödet inte varit starkt nog. Med två år kvar till valet höll Mona Sahlin 2008 tal under politikens nördmekka i Visby – Almedalsveckan. Det blev en uppvisning av Sahlins kärlek till just Olof Palme.

Banderoller med Palme hade slagits upp bakom talarstolen. In klev Mona Sahlin och sa att när hon var elva år gick hon med i Olof Palme. Stora delar av talet handlade om Palme. Och varför inte, alla sossar gillar ju Palme. Sahlin hade till och med engagerat Lisbeth Palme som inledningstalare.

Från den kulle lite till höger om scenen i Almedalen, från vilken journalister brukar stå och lite teatralt ironisera över vad som sägs (oavsett vem som talar), framstod Palmefetischismen som något överdriven. Muf-ordföranden Niklas Wykman ställde sig bland journalisterna och sade högt ”Mona Sahlin kan aldrig bli statsminister i Sverige. Det är en omöjlighet!” Då fnissades det lite åt Wykman, mätningarna gav i juli 2008 Socialdemokraterna ett stöd på omkring 40-45 procent. I höst kan det visa sig att Wykman hade rätt.

Traditionellt brukar det hävdas att svenska väljare egentligen inte bryr sig om vad de tycker om enskilda partiledare när de röstar, att vi i Sverige röstar mer på parti än på person. Men alla håller inte med.
– Partiledareffekten är visserligen mindre i Sverige jämfört med andra länder, men vi tar i alldeles för mycket när vi säger att den inte har betydelse, säger Mikael Giljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet. När man säger att partiledare inte har betydelse tänker man oftast på vilket politiskt block väljarna röstar på. Jag tror att förtroendefrågan har större betydelse inom blocken. Dessutom kan det ju aldrig vara positivt att ha lågt förtroende. Väljarna kanske går till annat parti inom samma block, eller så röstar de inte alls.

Mikael Giljams resonemang rimmar med Miljöpartiets vandring i opinionen. Sedan Miljöpartiet inledde ett djupare samarbete med Socialdemokraterna – och därigenom tydligt markerade att man är en del av ett vänsterblock – har opinionssiffrorna pekat uppåt. Populära språkröret Maria Wetterstrand är numera ett säkert kort för de väljare som vill rösta på Mijöpartiet, men inte glömt bort att det nästan blev en borgerlig regering 2002.

Flertalet politiker, forskare och debattörer har framfört att årets valrörelse kommer bli hård och smutsig, något som riskerar att missgynna Mona Sahlin. Ju smutsigare tonläge, desto lättare blir det att angripa Sahlin med ren sexism. Historieprofessor Kjell Östberg tycker dock att oron är överdriven.
– Valrörelser har ofta varit hårda i tonen, men i dag är det mer genomtänkta mediestrategier som ligger bakom angreppen. Man laborerar öppet med planterade kampanjer, man letar öppet efter saker att angripa, en anpassning som har att göra med att medielandskapet ser annorlunda ut. Det finns en vilja att säga att politiken är sämre nu, men så har man alltid sagt, även under 60-talet.

I ett systematiserat medieklimat behöver de som vill angripa Mona Sahlin inte ha samma spridning i olika delar av samhället som Palmehatarna. Ett Monahat kan på så sätt komma att framstå som lika utbrett som Palmehatet, vilket inte stämmer. På vissa sätt är Sahlin dock mer sårbar. Till skillnad från Olof Palme innehar Sahlin ingen regeringspost, vilket gör henne svagare i mediers ögon. Sahlin är dessutom kvinna och sexism är ett effektivt vapen i händerna på den som vet att använda det. Valrörelsen kan i så fall bli riktigt ful.

Mona Sahlin är dock hårdhudad. Hon har stått ut med mer eller mindre intensiva angrepp ända sedan kortstrulet i mitten av 90-talet men har inte låtit det hindra den politiska karriären. Sahlin låter inte heller stundtals bristande internt stöd röra henne i ryggen. Mona Sahlin vill verkligen bli statsminister och är beredd att betala priset. Politik är att vilja, sa som bekant Olof Palme.