Normalisera inte förräderiretoriken

Krönika Jag vill uttrycka min oro över det politiska språkbruk som nu riktas mot Magdalena Andersson, inte minst efter att Richard Jomshof kallat henne för ”quisling”.

Quisling är ett ord med en mycket allvarlig historisk innebörd. Vidkun Quisling samarbetade med Nazityskland under ockupationen av Norge och blev en symbol för landsförräderi. Att använda hans namn om en demokratisk motståndare är därför inte vanlig politisk kritik. Det innebär att motståndaren utmålas som förrädare och medhjälpare till landets fiender.

Orden når även extrema grupper

Vi bör minnas det hat som under lång tid riktades mot Olof Palme. Han kritiserades inte bara för sin politik utan framställdes i vissa högerextrema och andra starkt Palmefientliga kretsar som ett hot mot Sverige. Karikatyrer, konspirationsteorier och förrädaranklagelser bidrog till att göra honom till något annat än en legitim politisk motståndare.

Det går inte att slå fast att detta politiska hat orsakade mordet på Olof Palme. Vi ska vara försiktiga med att hävda ett direkt samband som inte kan beläggas. Men historien visar ändå varför vi måste reagera när politiker avhumaniseras och pekas ut som nationens fiender.

När en framträdande riksdagsledamot beskriver Magdalena Andersson som landsförrädare kan budskapet nå långt utanför den vanliga politiska debatten. De flesta som hör det kommer naturligtvis inte att ta till våld. Men orden når även extrema grupper, radikaliserade miljöer och enskilda våldsbenägna personer. För någon som redan betraktar samhället som ett krig mellan folket och dess fiender kan uttalandet uppfattas som en bekräftelse eller legitimering.

Klimat där hat normaliseras

Ord är inte detsamma som våld, och den som använder ett sådant ord kan inte automatiskt göras ansvarig för en annan människas handlingar. Men ord kan bidra till att skapa ett klimat där hat normaliseras, hoten blir fler och tröskeln till våld sänks. De kan få en redan radikaliserad person att uppfatta den utpekade som någon som inte bara ska besegras i ett val, utan stoppas med andra medel.

Detta handlar inte om att förbjuda hård politisk kritik. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna ska kunna kritiseras mycket kraftigt. Ingen politiker har rätt att slippa granskning, protester eller obekväma frågor. Men det finns en avgörande skillnad mellan att kritisera en människas politik och att stämpla henne som landsförrädare.

Den ena handlingen hör hemma i en levande demokrati. Den andra riskerar att placera motståndaren utanför den demokratiska gemenskapen.

Statsminister Ulf Kristersson har kallat uttalandet osmakligt och oanständigt. Det är en viktig markering, men frågan gäller mer än ett olämpligt ordval. Om förrädaranklagelser från ledande politiker tillåts bli en normal del av debatten förskjuts gränsen för vad som anses acceptabelt. Det som först väcker starka reaktioner riskerar snart att bli vardag.

Särskilt ansvar

Sverigedemokraternas ledning har därför ett särskilt ansvar. Ett parti som vill betraktas som ett seriöst regeringsalternativ måste tydligt visa att dess politiska motståndare erkänns som legitima demokrater, även när motsättningarna är djupa. Samma ansvar gäller naturligtvis alla andra partier. Ingen politisk sida bör beskriva sina motståndare på ett sätt som kan ge näring åt hot och våld.

Lärdomen från Palmehatet är inte att hård kritik ska tystas. Lärdomen är att samhället måste reagera när politisk kritik övergår i demonisering och när demokratiska motståndare utmålas som förrädare.

Demokratin försvaras inte bara i riksdagen och på valdagen. Den försvaras också genom hur vi talar om varandra. Politiska motståndare ska bemötas med argument och besegras genom demokratiska val – aldrig göras till lovligt byte.

Därför måste vi reagera nu, innan förrädarretoriken normaliseras. Vi vet inte vem som lyssnar eller hur orden kommer att tolkas av någon som redan befinner sig nära våldets gräns.

Juan Fonseca