Målet är att fylla flödet med skit

Kan vi enas om att inte gå i alla flood-the-zone-fällor nu?

”Vår verkliga fiende är medierna, och det bästa sättet att hantera dem är att svämma över zonen med skit.”

Citatet kommer från Donald Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Han sade det i en intervju 2018 och begreppet ”flood the zone” har sedan dess blivit etablerat i både den politiska debatten och forskningen.

Kort sagt handlar det om att man ska överöser medier, motståndare och allmänheten med en ständig ström av utspel, nyheter, konflikter och påståenden.

Trump är förstås den stora mästaren. Hans twittrande flyttar hela tiden fokus från sakpolitik till … just hans twittrande. Eller X-ande eller vad man skriver numera.

Inte vinna varje debatt

Och frågan är om inte Sverigedemokraten Richard Jomshof numera är svensk mästare. Hans inlägg på X om att Aftonbladets Anders Lindberg och landets troliga nästa statsminister, Magdalena Andersson, är quislingar, alltså landsförrädare, passar helt och hållet in i mallen för att fylla våra flöden med skit.

Syftet med den här strategin är inte att vinna varje enskild debatt. I stället handlar det för det första om att trötta ut det offentliga samtalet. Uppmärksamhet är en begränsad resurs. Politiker, journalister och medborgare kan bara följa, granska och diskutera ett visst antal frågor samtidigt. Fyller man flödet med skit och skapar debatter om debatten får långsiktiga frågor – exempelvis skolan, klimatet, sjukvården eller statsfinanserna – mindre utrymme eftersom de saknar samma nyhetsvärde.

För det andra handlar det om att få de politiska motståndarna att spela på den egna planhalvan. I stället för att tala om sina egna frågor tvingas motståndarna ständigt reagera. En ny konflikt på måndagen. Ett nytt kontroversiellt förslag på tisdagen. Ett nytt personangrepp på onsdagen. Det avgörande är att initiativet på det här sättet hela tiden ligger hos den som producerar utspelen.

Normalisera det osannolika

För det tredje är syftet att normalisera det osannolika och underminera medierna. Normaliseringen handlar dels om att det som tidigare inte kunde sägas i den breda offentligheten ska bli vardagsmat. Innan Jomshofs inlägg var det vanligt att kalla personer på vänsterkanten för landsförrädare i de allra mörkaste bruna filterbubblorna. Nu kommer det bli en del av det politiska samtalet.

Dels handlar det om att att förvirra. Väljarna ska till slut inte veta riktigt vad som är sant och vad som bara är spektakulära, klicksökande utspel. Och när politiska motståndare, traditionella medier, experter och kontrollfunktioner (som faktagranskare) tvingas lägga all sin energi på att ständigt jaga och bemöta de här utspelen förlorar de sin granskande makt. De framstår i allmänhetens ögon som en del av det tjattrande och konfliktfyllda bruset snarare än som oberoende granskare.

Förloraren är sanningen. Det sansade samtalet.

Och vi i medierna går på det

Detta är skälet till att Sverigedemokraterna inte tar Jomshof i örat efter hans utspel om vilka som är landsförrädare. Det är också därför de andra Tidöpartiernas företrädare är så noga med att betona att Anders Lindberg minsann också gett sina politiska motståndare nedlåtande epitet. Som om det inte är någon skillnad på om en opinionsjournalist eller en ledande riksdagspolitiker gör det.

Politikerna har ju trots allt makt att göra något konkret åt saken om denne anser att någon är landsförrädare.

Strategin är tydlig.

Och vi som finns i medierna – vi går på det.

Varje gång.

Även den här texten är delvis ett bevis för det.

Men under den fortsatta valrörelsen ska i alla fall jag försöka undvika de allra enklaste flood-the-zone-fällorna.

Kan vi inte enas om att försöka göra det?

Jesper Bengtsson