Den rödgröna EU-politiken kommer inte vara avgörande för vilket block som vinner valet. Men faktum kvarstår: Oavsett vilket block som får i uppdrag att bilda regering är den europeiska arenan inte att negligera. Uppemot 70 procent av besluten i riksdagen härrör från EU-beslut. Det innebär att rödgröna statsråd måste acceptera att de viktiga besluten i mångt och mycket fattas på EU-nivå och att det är i samspel med de andra medlemsländerna, EU-kommissionen och Europaparlamentet kompromisserna ska slipas fram.
Växande enighet
Alliansregeringens paroll att Sverige ska tillhöra EU:s kärna kommer troligtvis – om de rödgröna vinner valet – omvandlas till ett mer kritiskt deltagande i EU-politiken. De borgerliga partierna hänvisar gärna till att de rödgröna är oeniga om EU. När Miljöpartiet har slopat kravet på EU-utträde är det Vänsterpartiet som får stå med hundhuvudet.
Protokollen från EU-nämndens sammanträden visar samtidigt att de rödgröna partierna lägger sig allt närmare varandra, allt fler reservationer mot den borgerliga regeringens EU-politik sker på gemensam basis. Likaså gjorde de rödgröna en omfattande gemensam reservation i samband med att riksdagen behandlade EU2020-strategin. I fråga om klimatpolitiken har de borgerliga stått för svårigheten att enas sinsemellan.
Sakfrågorna sätter agendan
I rapporten ”Rödgrön EU-politik – några exempel på initiativ som kan ge synbara resultat till 2014” skriver journalisten Mats Engström att de närmaste åren kommer att handla om sakfrågorna. Efter att just ha baxat igenom Lissabonfördraget i slutet av 2009 finns ingen längtan efter nya institutionella förändringar.
– Jag tror att det underlättar, tittar man generellt på till exempel EU-nämnden så är det inte svårt att komma överens om sakfrågor. När det handlar om att flytta maktbefogenheter till EU är det betydlig svårare att komma överens, säger Ulf Holm (MP), ledamot i EU-nämnden.
Med det stora antalet ärenden på EU:s agenda råder ingen brist på frågor för rödgröna företrädare att driva. En vanlig vecka hålls åtminstone två ministerrådsmöten, med beslut som direkt påverkar svenska förhållanden. Chockvågorna som gick genom Sverige i och med Lavaldomen har väckt krav på ett förändrat utstationeringsdirektiv. Dock råder oenighet om i vilken mån det är möjligt att nå framgång i den frågan.
Från Socialdemokraterna och Miljöpartiet är svaret givet: En rödgrön regering ska ta strid för att förändra ett direktiv som man ser som ett direkt hot mot den svenska modellen. Samtidigt har Vänsterpartiets EU-politiker Eva-Britt Svensson debatterat för att det inte är någon idé att öppna utstationeringsdirektivet för omförhandling eftersom det är omöjligt att i förväg kunna bedöma vad resultatet blir.
– Det är en avvägning att göra. Vi har inte diskuterat klart, men vi måste så klart försvara den svenska kollektivavtalsmodellen, säger Jacob Johnson (V), ledamot i EU-nämnden.
Måste knyta kontakter
27 länders motstridiga viljor sätter krav på ett kontaktknytande av skärpa om en rödgrön regering ska kunna sätta sin prägel på de EU-beslut som fattas. I en union som de senaste åren fått allt fler center-högerregeringar krävs goda kontakter för att få igenom beslut. Även den förändringsprocess som EU går igenom i och med implementeringen av Lissabonfördraget spelar in, med nya befattningar som tillsätts och unionens utvidgade befogenheter.
Vilken partibeteckning en regering har i EU är förvisso av mindre betydelse. Det handlar mer om vilka frågor och hur pådrivande en regering är. Men fortfarande måste man vara med tidigt i beslutsprocessen och prioritera bland ärendena.
– Därmed inte sagt att det kommer bli lättare i alla frågor. Klimatfrågan är svår att driva, de rödgröna kommer inte att få det lättare än vad den borgerliga regeringen har haft, säger Ulf Holm.
Socialdemokratisk ängslighet
Sveriges förra EU-kommissionär Margot Wallström har kallat den socialdemokratiska politiken för ängslig i en kommentar till den politik (S) förde under den senaste regeringsperioden.
– Jag tror att det är annorlunda nu. Göran Persson gillade förvisso att stå i strålkastarljuset. Mona Sahlin är betydligt tydligare vad gäller EU-politiken, men om hon får med sig hela partiet är en annan fråga, säger Ulf Holm.
EU-nämndens vice ordförande, Susanne Eberstein (S), säger att hon inte förstår vad Wallström menar, att Socialdemokraterna aldrig varit eller kommer att bli ängsliga. Till viss del får dock Wallström medhåll från Per Gahrton, tidigare språkrör för (MP) som även varit EU-politiker. Hans kritik riktar sig dock mot båda politiska läger:
– Jag tycker ofta att Sverige varit för räddhågat – räddhågat i den bemärkelsen att man inte vågat ta fajten. Alla myglar inför viktiga möten. Samtidigt tycker jag att Sverige i vissa knäckfrågor borde sätta ned foten och rösta emot, säger Per Gahrton.
Rödgröna företrädare vill knappast hålla med om att Vänsterpartiets EU-syn kommer påverka regeringens förmåga att agera på EU-nivå. Utåt finns en samsyn om att EU ska accepteras för vad det är. Tuffast lär det bli för de partisympatisörer utanför den inre kretsen som inte accepterat att (V) inte ska driva utträdeskravet. Och fortfarande krävs att de som blir ministrar från Vänsterpartiet går med på att driva politik aktivt inom EU-sfären.
– Jag förutsätter att statsråd från Vänsterpartiet kommer vara så aktiva som det krävs. Det är bara att se på våra EU-politiker att de har varit väldigt aktiva trots vår grundhållning till EU. Att vi på sikt anser att Sverige bör avlägsna sig från unionen innebär inte att vi inte går med på att verka inom dess gränser, säger Jacob Johnson.
Makten är i EU
Det återstår att se om Sverige efter riksdagsvalet får en rödgrön regering som inte duckar undan i EU-frågorna. Samtidigt är det ett faktum att viktiga maktbefogenheter flyttat över till den europeiska arenan. Om en rödgrön regering efter en mandatperiod ska kunna peka på verkningsfulla resultat krävs väl övervägda allianser och en aktiv politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
