Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L)
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) tar emot utredning om exitprogram för personer som vill lämna prostitution och människohandel. Foto: Helena Björk

Politik Omfattande sociala stödinsatser ska hjälpa personer som vill lämna prostitution och människohandel. Kommunalt ansvar och generösare uppehållstillstånd föreslås bli lag för att åtgärda brister.

– Civilsamhället tar i dag ett orimligt stort ansvar, säger särskilda utredaren Anna Skarhed. 

”Det finns allvarliga brister i det nuvarande stödet till den som behöver hjälp att ta sig ur sexuell exploatering, prostitution eller människohandel för sexuella ändamål”, konstaterar en statlig utredning om ett så kallad exitprogram som överlämnades till jämställdhetsministern på onsdagen.

Sverige lever i dag inte upp till internationella åtaganden om att ge stöd och skydd till utsatta i prostitution och människohandel. 

Utsatta har ställt krav

Sexköp förbjöds i Sverige för 25 år sedan, 1 januari 1999, men inget tyder på att sexköpen har minskat sedan dess. Det skrev Brottsförebyggande rådet i en rapport förra året. Trots flera lagskärpningar. Många utsätts därmed fortfarande för prostitution och människohandel. 

Att stödet för dem som vill lämna prostitution och hitta en väg till ett tryggt liv måste bli bättre, är en fråga som tidigare utsatta och aktivister drivit de senaste åren. Svar kommer nu i form av förslag på utformningen av omfattande individuellt anpassade stödinsatser där socialtjänst, vård, skola och civilsamhällesorganisationer samverkar. 

Individuell plan

– Det går inte att skapa ett exitprogram som passar för alla, de här personerna är olika, vi måste ha en flexibilitet, säger utredaren Anna Skarhed under en presskonferens.

I praktiken innebär förslagen att kommunen ansvarar för en tvärprofessionell grupp som skapar en individuell plan för personen som vill lämna utsattheten. En stödperson från socialtjänsten ska samordna hjälpbehovet som ges av olika instanser. Traumabehandling, vård, möjlighet att försörja sig – till exempel genom försörjningsstöd, skydd och boende – är några exempel. Insatser kan ges av socialtjänst, Arbetsförmedling, Försäkringskassan, polisen och rättsväsendet. Med många aktörer är samordning nödvändig. 

Två miljoner per person

Insatserna ska utformas på liknande sätt för vuxna och för barn, enligt utredningen. Kommuner ska kunna ansöka om pengar från staten för att genomföra insatserna som kan bli kostsamma.

– Vi har en siffra från civilsamhällesorganisationer som jobbar med program på ungefär två år, det kan handlar om en kostnad på två miljoner kronor. Det kanske är rimligt, men beror också på vad individen behöver, säger Anna Skarhed.

Utöver exitprogrammet föreslås alla regioner skapa lågtröskelverksamheter, liknande Mikamottagningarna som finns på sju orter i dag. De ska ge mindre omfattande stöd men också vara en inkörsport till omfattande insatser som exitprogrammet, vid behov.

Är regeringen beredd att lägga pengarna som behövs?

– Det är angeläget att stärka skyddet för den här gruppen och det kommer att synas i våra prioriteringar. Går vi vidare med förslagen kommer vi att se till att det finns finansiering, säger jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) som tar emot utredningen. 

Fler uppehållstillstånd

Socialtjänstlagen föreslås ändras så att det framgår att socialnämnden har ett ansvar för stöd och hjälp till personer som ”utnyttjas eller har utnyttjats i sexuell exploatering, prostitution eller människohandel för sexuella ändamål”.

Utlänningslagen föreslås ändras så att utländska personer ska få uppehållstillstånd på minst sex månader för att genomgå exitprogrammet. 

Regeringens politik handlar mycket om att strama åt möjligheten att få uppehållstillstånd. Paulina Brandberg vill inte svara på om det finns en motsättning mellan utredningens förslag och åtstramningar i migrationspolitiken, utan lyfter att deras fokus ligger på brottsoffer.

– Jag kan inte lämna besked kring hur vi kommer att hantera förslagen jag har tagit emot. Men vi genomför ett perspektivskifte där vi tycker att det tagits för stor hänsyn till förövarens perspektiv och för lite till brottsoffren.