YPG-gerillan. Foto: Wikimedia Commons.

Recension Döden är Anton Nilssons ständige följeslagare i Rojava. Han ska själv döda, han löper risken att dödas, han förlorar kamrater som dör. David Eklind Kloo har läst Ljuset i Rojava.

Anton Nilsson hade kunnat leva ett tryggt och bekvämt liv i Malmö. Han hade kunnat fortsätta med sin aktivism och på så sätt bidra till kampen för en mer jämlik värld.

Utan att riskera livet.

Men det gör han inte. I stället åker han till Rojava för att ansluta sig till den kurdiska gerillan YPG. Våren 2016 deltar han i striderna mot IS.

Det är inte svårt att förstå de rationella argumenten för att göra ett sådant val. IS chockade hela världen med sin brutalitet och i kalifatet rådde ett tyranniskt styre med ultrakonservativa värderingar. Och i Rojava utvecklades ett direktdemokratiskt experiment där människor tillsammans engagerade sig i styret av sina lokalsamhällen. Traditionella patriarkala ordningar utmanades.

Bokens främsta styrka är dess uppriktiga skildringar även av sådant som inte är smickrande

 

Men medan de flesta av oss förfasades och skrollade vidare valde han att riskera sitt liv. Vad får en ung man i Sverige att ta det steget? Och vad gör det med honom att leva med den risken?

Till skillnad från sina kamrater i den antifascistiska och autonoma aktivistmiljön hade Anton Nilsson valt att göra lumpen, och sedan också fortsätta inom det militära. Där hade han upplevt något han annars saknade i sin vardag, att kollektivet blev viktigare än individen.

Han tänkte, när han ryckte in, att om de kunskaper han förvärvade där någon gång skulle komma att behövas så skulle han använda dem.

De kom att behövas. I Rojava.

I boken Ljuset i Rojava, som Anton Nilsson skrivit tillsammans med Henrik Bromander, berättar han om sin tid som frivillig soldat i YPG.

Att låta en aktivist skriva om något så känsligt som sina upplevelser av ett krig är vanskligt. Nilssons engagemang upphörde heller inte när han kom hem från Kurdistan. Han kan misstänkas ha skäl att både försköna och demonisera.

Men den fällan går han inte. Bokens främsta styrka är dess uppriktiga skildringar även av sådant som inte är smickrande för den rörelse Nilsson är del av – eller Nilsson själv. Han berättar om brister i den militära organisationen, som utsätter människor för stor fara. Interna motsättningar mellan olika kurdiska grupperingar hämmar kampen mot IS. Under en första resa – då han aldrig når sitt mål – hamnar han genom tillfälligheter i sällskap med en frivillig som bär SS-symbolen Totenkopf på sin uniform och uttrycker antisemitiska åsikter och en stridspitt som, när de inte kommer in i Rojava, överväger att i stället åka till Ukraina eller ansluta sig till al-Assads styrkor i Damaskus: ”Där är jag välkommen.”

En kamrat missbedömer en situation och skjuter en obeväpnad civil man till döds. Nilsson gör inga försök att ursäkta eller släta över händelsen.

Kärnan i boken är en hundra sidor lång krigsdagbok från slaget om Manbij, en IS-kontrollerad stad med 100 000 invånare. Den ger en direkt inblick i gerillakrigets verklighet, dess vardag såväl som själva stridigheterna. Den dåliga maten, samtalen, förlusterna. Berättelsen är skriven i presens, med stark närvarokänsla.

Transportsträckan dit är dock lite väl lång. Den första resan, som slutar med nästan två månader i fängelse hos det autonoma kurdiska självstyret i Irak, är intressant att läsa om. Likaså den dryga månaden med militär och ideologisk utbildning innan han anses redo att åka till fronten. Men ungdomsårens aktivism i Skåne och den historiska och politiska bakgrunden till situationen i Rojava hade med fördel kunnat vävas in i berättelsen, som då blivit mer rakt på sak.

Döden är Anton Nilssons ständige följeslagare i Rojava. Han ska själv döda, han löper risken att dödas, han förlorar kamrater som dör.

Hur han påverkas av detta på plats i Syrien är svårt att förstå. Vid något enstaka tillfälle ger han uttryck för en nervositet eller oro. Många gånger berättas om förluster i en saklig ton, utan några känslouttryck. Efter en tid reagerar Nilsson själv på det: ”Jag blir lite rädd för den här bristen på känslor, är det något fel på mig? Kommer det komma senare, när jag minst anar det?” Frågan lämnas obesvarad.

I dödens närhet blir allt mera akut

 

Faktum är att det som gör Nilsson mest känslomässigt påverkad är ett meddelande från en närstående hemma som hamnat i en svår situation.

När han planerar sin resa försöker hans kamrater att avråda honom. ”Men döden var inte ett så stort bekymmer för mig.” Väl på plats vid fronten inser han att risken att dö är stor. ”För min del känns det okej, det var något jag bearbetade redan innan jag reste ner”.

Hur den processen, där han försonats med möjligheten att förlora sitt liv, utspelade sig skildras dock aldrig. Om den var så okomplicerad som boken ger sken av så hade det i sig förtjänat en mer utförlig beskrivning. Nu ges läsaren alltför liten möjlighet att på djupet lära känna mannen som lämnade tryggheten för att sätta sitt liv på spel för en högre sak.

Som närmast kommer läsaren kanske Anton Nilsson först när han är tillbaka i Sverige. Livet i Rojava kändes så meningsfullt, där trodde man på riktigt att förändring är möjlig. Att åka dit innebar en stor omställning, men att återanpassa sig till livet hemma upplever Nilsson som än svårare.

Och återigen står döden i centrum för berättelsen. I Sverige, menar han, kan allt skjutas på framtiden. Men i dödens närhet blir allt mera akut. Tiden som frivillig i YPG förändrade honom som människa – oavsett om det gäller solidaritetsarbete eller en fråga han velat ställa till en vän så gör han det numera genast.

Hur väl vi än lyckats förtränga det så kan ju vilken dag som helst bli den sista.

Så får vi kanske ändå till sist svaret på frågan vad det gjort med Anton Nilsson att leva med risken att förlora sitt liv.

David Eklind Kloo