Bild: Terry Freedman/Flickr

Gaddafis välde i Libyen är över, och i upproret mot diktatorn har Europa ställt sig på rebellernas sida. Men EU:s kritiserade gränspolitik i Medelhavet verkar bestå.

Italien hoppas kunna fortsätta samarbeta med Libyen om gränskontroller i Medelhavet, så snart Gaddafi fallit och en ny regim etablerats i Tripoli. Det meddelade statssekreterare Alfredo Mantica på Italiens utrikesdepartement i måndags kväll.
– Vår första prioritering är att uppdatera de delar av vårt vänskapsavtal med Libyen som handlar om migrationsfrågor, sa han enligt den italienska nyhetsbyrån ANSA.

2008 tecknade Italien ett hårt kritiserat ”vänskapsavtal” med Libyens diktator Gaddafi, där de båda länderna enades om att samarbeta i kampen mot irreguljär invandring. Italiens kustbevakning började nu tvinga tillbaka båtar med flyktingar på väg till Europa, utan att undersöka om människorna på fartygen var i behov av skydd. I stället bogserades båtarna till Libyen, där de fängslades av libyska myndigheter. Libyen – som inte har undertecknat FN:s flyktingkonvention – stärkte i samma veva också sin egen gränsbevakning.

Samarbetet mellan de två länderna ledde till att invandringen söderifrån till Italien näst intill upphörde helt. Men när upproret mot Gaddafi inleddes i våras förändrades situationen. Hanne Mathisen, talesperson för FN:s flyktingorgan UNHCR i Norden och Baltikum, säger att antalet flyktingar till Italien ökat kraftigt under våren.
– I och med krisen i Libyen upphörde avtalet mellan Italien och Libyen i februari i år, säger hon.

– Sedan dess har Italien tagit emot över 50 000 flyktingar, varav drygt hälften kommer från Libyen och nästan alla andra ifrån Tunisien.

Färden över Medelhavet är dock förenad med mycket stora risker. Enligt uppskattningar från UNHCR har mer än 1 500 människor hittills i år dött i Medelhavet under försök att nå Italien. Enligt bloggen Fortress Europe är siffran ännu högre, nära 1 700 döda, och människorättsorganisationer kritiserar EU för att inte göra tillräckligt för att rädda civila i nöd på haven.

Ett exempel är etiopiern Bayisa, som tillsammans med 71 medpassagerare i slutet av mars i år lämnade Tripoli på en båt mot Italien. Båten hamnade ur kurs, och när bränsle, vatten och mat började ta slut blev situationen desperat. Enligt Bayisa passerade båten med de nödställda flyktingarna flera gånger militärfartyg och helikoptrar – men ingen stannade för att hjälpa dem ombord. När båten efter två veckor strandade på Libyens nordkust var endast nio av passagerarna fortfarande vid liv.

Invandringen från upprorsländerna i Nordafrika har skapat stora spänningar inom EU. Storbritanniens utrikesminister, William Hague, har sagt att Europa måste “tuffa till sig” om de vill stoppa flödet av migranter från Nordafrika. Hans franska motsvarighet, Laurent Wauquiez, har talat om flyktingarna från Libyen som en “verklig fara för Europa som inte får underskattas”.

I tidningen EUObserver kommenterar Judith Sunderland från Human Rights Watch EU:s agerande:
– Ledande EU-länder som Frankrike och Storbritannien deltar aktivt i den FN-sanktionerade flyginsatsen i Libyen för att skydda landets civilbefolkning. Men när det handlar om civila som flyr Libyen med båt verkar EU-staterna vara mer intresserade av inrikespolitik än av att rädda liv.