Foto: Elsa Persson

reportage 400 uppsagda fabriksarbetare i Florens har lyckats skapa en bred solidaritetsrörelse och demonstrationer med tiotusentals deltagare. Nu hoppas de få igenom ett eget lagförslag för att stoppa utlokaliseringar. 

På banderoller utanför lokala restauranger, i fönster och på klistermärken på gatstolpar syns budskapet ”Insorgiamo” (”Vi reser oss upp”) i Florens. Hämtat från partisanerna som slogs mot den italienska fascismen har slagordet fått en ny mening.

Det började den 9 juli. Då fick de 422 anställda på bilfabriken GKN i Florens ett mejl som talade om för dem att de var uppsagda. Samtidigt stängdes fabriken, som för ovanlighetens skull var tom på anställda eftersom de var på betald permittering.

Trots sommarstiltjen samlades de anställda redan samma dag för att ta sig in i fabrikslokalerna, där säkerhetsvakter placerats ut vid entrén. Sedan dess har de inte lämnat fabriken.

Fabriksarbetarna kämpar för att få behålla sina jobb.

– När vi gick in i fabriken den nionde juli uppmanade vi omedelbart andra att försvara fabriken genom att säga att det inte handlar om oss. Det som har hänt är ett resultat av en längre period av attacker mot arbetstagare, säger Dario Salvetti, förtroendevald facklig företrädare för de fabriksanställda.

Ingången till fabriken

 

De fick gehör för sin vädjan. Under juli, augusti och september anordnades flera demonstrationer för GKN-arbetarnas sak i Florens, varav den största samlade 20 000 personer. Enligt forskarna Arianna Tassinari och Lorenzo Cini har arbetarna lyckats tända gnistan och öppnat en horisont för framtida strider för arbetarklassen.

GKN-arbetarna själva beskriver det som att de har stöd av såväl vanliga medborgare, som flera vänstergrupper, akademiker och kulturarbetare.

– De har lyckats samla stöd hos många som lever i ekonomisk utsatthet. De har också, på ett unikt sätt, fått med sig akademiker, som ingenjörer, jurister och nationalekonomer, och tillsammans har de tagit fram ett konkret förslag på en ny industripolitik, säger Marta Fana.

Hon är nationalekonom, specialiserad på arbetsmarknadsfrågor, och har på nära håll följt GKN-arbetarnas kamp i början av protesterna.

Att de fabriksanställda lyckats mobilisera så stort stöd kan förklaras både med att Florens och Toscana sedan länge domineras av vänstern, och med den svåra ekonomiska situationen för många italienare, med otrygga och lågavlönade jobb. Men kanske viktigast är fabriksarbetarnas långvariga fackliga engagemang och hur de utvecklat det, genom en organisation som ligger mellan de anställda och facket – Collettivo di Fabbrica – där alla kan vara med.

Den fackliga centralorganisationen Cgil (motsvarande LO) svarade på nedläggningen genom att utlysa fyra timmars generalstrejk den 19 juli – ett otillräckligt svar, enligt GKN-arbetarna.
– Det är uppenbart att man inte kuvar en hedgefond genom en strejkdag. Sedan dess kallar vi till demonstrationer som Collettivo di Fabbrica.

Marta Fana, som skrivit två böcker om lönefrågan och arbetsmarknaden i Italien och är verksam vid EU-kommissionens forskargrupp i Sevilla, menar också att de GKN-anställda sticker ut jämfört med många av sina kolleger tack vare sin kunskap, vilken hänger ihop med den starka politiska kulturen.

– De vet precis hur produktionen fungerar och hur man kan effektivisera den, det går inte att dribbla bort dem.

Dario Salvetti och Alessandro Lombardini i baren som arbetarna skapat i ett tält.

Arianna Tassinari och Loretto Cini skriver att GKN-arbetarna byggt upp strategiska allianser med andra sociala rörelser sedan flera år, vilket de haft nytta av under protesterna. Att de fört sin kamp parallellt via facket, Collettivo samt anknutna sympatisörsgrupper, och arbetat hårt med kommunikation utåt, har varit en del i framgången.

Dagens Arena besöker den ockuperade fabriken i mitten av november. Entrén vaktas av två personer i ett tält. I ett annat, större tält har en bar med flera långbord och tv inrättats. Inne i själva fabriken pågår ett möte med 10–15 deltagare i ett av rummen, och utanför de märkbart rena toaletterna arbetar en städare.

Francesco Iorio, som arbetat i 23 år på GKN, visar runt i de enorma fabrikslokalerna där drivaxlar till många kända bilmärken tillverkats sedan 1994.

– Varje gång jag kommer in här och hör att det är tyst … säger Francesco Iorio och fyller i orden genom en gest där han drar med fingret som en tår över kinden.

På ett ställe är namnen på en avdelnings anställda tryckta på en blå bård längs väggen. I ett rum står några enkla tältsängar i ett hörn, hopknölade sovsäckar ligger ovanpå.

Dario Salvetti kommer ut från mötet, och vi får en kaffe i baren. Minst ett 50-tal personer tycks vara på plats i lokalerna. Hur organiserar de sig?

– Vi har fortsatt arbeta våra tre skift som vi hade innan fabriken stängdes, säger Dario Salvetti.

Arbetstiden går åt till att planera kommande protester och åtgärder, samt att lösa tekniska problem som regelbundet uppstår i fabriken sedan produktionen stängde ned.

Han säger att han och kollegerna varit beredda på dåliga nyheter sedan riskkapitalfonden Melrose köpte fabriken 2018. Flera medier har rapporterat att GKN i Florens var en lönsam fabrik, med växande avkastning, som en kontrast till nedläggningsbeslutet. Men så enkelt är det inte, säger Dario Salvetti. Han nämner flera utmaningar för fordonssektorn, och därmed fabriken i Florens, som råvarutillgång, omställningen till elbilar och överkapacitet i sektorn.

– Men Melrose förminskade problemen; antagligen för att vi hade förslag på hur vi kunde lösa dem. De hade nog redan bestämt sig för att stänga fabriken. Vi strejkade flera gånger för att få dem att skriva under ett avtal om att informera oss om vad de planerade att göra med fabriken.

Att de till slut fick till stånd ett sådant avtal gjorde att en arbetsdomstol i september kom fram till att Melrose gjort sig skyldiga till anti-fackligt beteende. Uppsägningarna ogiltigförklarades,vilket medfört att de fabriksanställda nu har full lön på obestämd tid. Det var en första tydlig seger för Collettivo de Fabbrica, men inget som ändrar nedläggningsbeslutet i sig.

– Vi kräver att GKN, om de vill lägga ned, ska tvingas att sälja fabriken med alla maskiner till en annan ägare, säger Dario Salvetti.

Studenter på ett estetiskt gymnasium i Florens protesterar mot bristande resurser, i en samordnad demonstration med GKN-arbetarna, 20 november.

Under november ska det ha kommit in ett antal intresseanmälningar för att ta över fabriken.

– Det finns ett italienskt industriföretag som säger sig vilja köpa fabriken, men vi är väldigt skeptiska, eftersom det inte verkar handla om att driva fabriken vidare utan om att sälja vidare maskinerna till en annan fabrik, troligen en GKN-fabrik, säger Dario Salvetti.

I början av december meddelade GKN att de vill återuppta uppsägningsförfarandet, men det togs senare tillbaka.

– Det verkar som att åtminstone på den här enskilda punkten har vi vunnit en delseger – om än liten, säger Dario Salvetti.

Samtidigt har GKN-arbetarnas förslag till en lag mot utlokaliseringar och för en klimatmässigt hållbar industripolitik lagts fram för parlamentet. Det diskuteras parallellt med regeringens eget förslag på samma område – ett förslag som Dario Salvetti kallar “värdelöst” eftersom det är för svagt. Den 16 december samlades GKN-arbetarna till ytterligare en demonstration, i Rom, under en dag av facklig generalstrejk.

Trots det påpekar Marta Fana att det varit ett stadigt sjunkande antal deltagare i demonstrationerna på senare tid. Samtidigt säger hon att utgången av fabriksarbetarnas fall är långt ifrån avgjord.

– Det beror på hur mycket de lyckas påverka regeringen. Inget kommer att hända om frågorna bara drivs av GKN-arbetarna, det behövs en bredare rörelse som driver frågor om utlokalisering, outsourcing och minimilön tillsammans, säger Marta Fana, som själv kallar sig aktivist jämte forskarrollen.

Vad gäller den politiska situationen i Italien delar Marta Fana och Dario Salvetti bilden av stadiga försämringar av arbetstagares rättigheter under de senaste 30 åren, genom en försvagad arbetsrättslagstiftning och ökande ekonomiska klyftor.

– Jag tror att människor är arga, men ilska behöver en väg för att kanaliseras. I brist på det exploderar ilskan ibland på ett kaotiskt sätt och till exempel genom att riktas mot invandrare. Vi försöker vädja till den här ilskan för att skapa förändring, säger Dario Salvetti.

Marta Fana, som skrivit boken Basta salari da fame! (ung. Nog med svältlöner), säger att Italien sticker ut i västvärlden genom hur mycket arbetsvillkor och inkomster har försämrats.

– Italien är det enda OECD-landet som har upplevt en reallöneminskning sedan 1990-talet. Vi har en fattigdomstrend och en nedåtgående trend vad gäller arbeten med bra lön och goda arbetsvillkor. Idag riskerar en av tre arbetare att hamna i fattigdom, säger Marta Fana.

De anställda på köpcentrumet mitt emot fabriken visar sin solidaritet.

Bara inom staten har en miljon arbetstillfällen försvunnit de senaste decennierna, och dubbelt så många som genomsnittet i EU arbetar ofrivillig deltid: 67 procent. Att Italien är särskilt utsatt beror också på att det aldrig funnits en stark välfärdsstat och att en minimilön saknas, säger Marta Fana.

Kan GKN-arbetarnas engagemang fungera som en förebild för att förbättra arbetsvillkor i andra sektorer – eller är villkoren alltför olika?

– Vi har andra exempel inom logistiksektorn där man har engagerat sig i Italien sedan flera år. Och cykelbud har i flera fall engagerat sig redan innan facket var involverat, så liknande rörelser finns även i mer individualiserade sektorer, säger Marta Fana.

Samtidigt säger hon att migrantarbetare i grannkommunen Prato, som protesterar mot dåliga arbetsvillkor inom textilindustrin, inte fått i närheten av samma stöd som GKN-arbetarna.

I den nära framtiden planerar GKN-arbetarna att spendera julen i den allt kallare fabriken.

– Vi ber om något väldigt enkelt, och det är att ha ett jobb. Men i dag verkar det som att det krävs inte mindre än en social revolution för att det ska bli verklighet, säger Dario Salvetti.