Lena Andersson. Foto: Elsa Persson

Lena Anderssons nya roman Sveas son sätter folkhemmet under lupp – ett samhälle präglat av statlig rationalitet och vilja att »lägga livet tillrätta« för sina medborgare. Dagens Arena träffar författaren för ett samtal om förnuft, valfrihet och individens drömmar.

»Folkhemmet«, säger Jimmie Åkesson när han ska måla upp sin framtidsvision för Sverige i Studio Ett i P1.

Men för Lena Andersson, aktuell med romanen Sveas son, är folkhemmet borta för alltid, där har varken SD-ledaren eller någon annan politiker något att hämta.

– Har man varit med om någonting så är det inte samma sak en gång till. Det finns en rörelse och den kan man inte låtsas bort, säger hon.

Sveas son kan verka som en uppgörelse. Både innan och under läsningen ser jag nidbilder och syrliga beskrivningar i berättelsen, riktade mot en förtryckande kollektivistisk stat och mentaliteten den skapar. En liberal författare som målar historien med kritisk blick.

Men det är bara en skärva av sanningen.

Ragnar Johansson är romanens huvudperson. Han föds folkhemmets år noll, det vill säga 1932 när Socialdemokraterna kommer till makten för att sedan behålla den i drygt 40 år. Hans mor Svea är barn av en annan tid och Ragnar kommer att förkasta allt hon står för. Istället omhuldar han de nya idéerna om staten som ombesörjare av det allmänna bästa. Gamla bostäder ska rivas och lösningar för vardagslivet ska planeras på mest effektiva vis, uppifrån.

– Det var någon som sa att Ragnar är en förfärlig människa, men det tycker inte jag, Jag håller med honom i mycket, till exempel att det måste finnas tillit mellan människor, att man befinner sig i relation, säger Lena Andersson medan hon äter av en stor bit prinsesstårta med gult marsipanlock.

Vi ses i lokalerna till hennes nya förlag, Polaris, belägna i ett äldre stenhus på höjden ovanför Söder Mälarstrand. När jag kommer dit står hon i trädgården utanför och trycker i sig ett bröd i någon slags försenad lunch, men hon följer med mig in direkt, utan att äta upp. Tårtan bjuds det på för att en förlagsmedarbetare fyller år, men den får mig att tänka på romanens första sidor där ett konditori och en bakelse spelar en särskild roll.

Folkhemskaraktären Ragnar är arg, frustrerad. På människor som inte tänker på samma rationella sätt som honom och på de intellektuella som han upplever föraktar den han är; vanligheten, strävsamheten.

Förbittrad över drömmar han gav upp av rädsla. Men också idealistisk i sin jämlikhetstanke. När förorten Vällingbys svenskfödda medelklassbefolkning byts ut mot nyanlända invandrare vägrar han flytta därifrån med sin familj som alla andra gör.

Folkhemmet har inbyggt i sig sin egen förstörelse.

Trots sina hårdnackade principer om vanlighet plågas han av sin längtan efter utvaldhet och framgång.

»Drömmar om storhet var att säga att vanligheten inte dög, och det ville han inte«.

– För mig är det här en metafor för hur folkhemmet, socialdemokratin, slits mellan framåtrörelse och stillestånd. För i någon mening vill man göra det så bra för människor att de inte ska behöva göra klassresor. Men det innebär att de kommer att göra klassresor och då kommer de att få ett annat perspektiv än det som socialdemokratin kan betjäna dem i; alltså har den inbyggt i sig sin egen förstörelse, säger Lena Andersson.

Den jantelag som enligt henne präglade folkhemsmentaliteten är egentligen universellt mänsklig. Och Ragnar Johanssons person handlar också om hans klassbakgrund, kanske mer än att han är tyngd av en kollektivistisk era.

– Han vågar inte riskera att misslyckas, för det är liksom en avgrund. Det är en klassgrej, mentaliteten som följer av att inte ha någonting att falla tillbaka på. Men också en känsla av att man inte får ligga till last.

Men att »lägga livet tillrätta« för folk – »som Yvonne Hirdman sa« säger hon* – , det är en ambition som Lena Andersson inte har mycket till övers för. Hon pratar om socialdemokraternas folkhem som en kostym som spricker i sömmarna.

– Man försökte hantera allt som uppstod genom en reglering till, och en till. Om man har väldigt mycket ambitioner för utfallet så måste man hela tiden vara där och fixa. Men allt det där kontrollerandet tror jag till slut upplevdes som just det. Och till slut erkände ju även Socialdemokraterna att skatterna blev orimliga, till exempel, säger hon.

I dag finns en diskussion om att planera var folk ska bo för att bekämpa segregation. Framförallt märks det i viljan att skärpa ebo-lagen som många menar cementerar arbetslöshet och social utsatthet i vissa områden. Jag ser en parallell till Ragnar och hans lärarkolleger som skriver ett brev till politikerna med förslag om att sprida ut de nyanlända invandrarbarn som tar en allt större plats i klassrummen med åren.

– Och det kan ju låta väldigt klokt, förnuftigt och förståndigt, men den hållningen är ju det som är problemet på nåt sätt med hela projektet. Att någon vet hur man flyttar folk så här, om du bor där och du bor där…

Lena flyttar runt glas och kaffekoppar på bordet för att visa.

– Var ska det där ta slut liksom? Sen är det ju kaotiskt idag, alltså, var ska folk ta vägen? Det är ju jättekomplicerat, säger Lena Andersson apropå de många nyanlända flyktingar som söker bostad.

Ja, det där med att folk vill vara en influencer… det skulle man ju önska att de inte drömde om.

Vi kommer att prata om drömmar, alla valmöjligheter som finns idag. När tusentals söker till Idol, men bara något fåtal till en viss, särskilt impopulär inriktning av lärarutbildningen.

Om folkhemmet hämmade individens rätt att blomstra är Lena Andersson ändå ingen anhängare av en »alla kan bli vad de vill«-filosofi.

– Ja, det där med att folk vill vara en influencer… det skulle man ju önska att de inte drömde om, säger hon.

– Det bygger på en hedonism. Att man bara vill ha njutning och lycka eller att man drömmer orealistiska drömmar.

Här låter författaren bitvis som sin huvudperson, vilket hon påpekar med ett skratt.

– De flesta kommer att behöva ha ett normalt arbete. Och då – nu låter jag som Ragnar men.. då kanske man slösar tid på att drömma om det här istället för att studera någonting.

Men hennes egen bakgrund då och vägen mot att bli folkkär och hyllad författare? Nej, Lena Andersson ingen drömmare, säger hon.

– Jag försöker bara göra det som är möjligt, i små steg. Jag drömde i och för sig om att få debutera när jag hade börjar skriva, och sedan gjorde jag det och det var ju trevligt. Men det är så himla hårt arbete så det finns ingen glamourisitet i det.

Motstånd. Strävan. Realism. Begrepp från Ragnar Johanssons världsbild som går igen hos Lena Andersson. Men även här kommer klassfrågan in.

– Det som man gör när man kommer från de lägre skikten är att man förlorar tid på att inte veta riktigt hur samhället är uppbyggt, så upplevde jag det. Man kan inte se en rak väg framåt, för man känner ingen som har blivit det där yrket, och då förstår man inte att det hjälper att sätta sig på den där utbildningen.

Här behövs uppmuntran och hjälp på traven. Hur det ska gå till utan att gå tillbaka till ett samhälle som pekar med hela handen är inte klart. Kulturellt kapital kan man inte lagstifta om.

– Jag har i efterhand förstått att det inte är en slump att jag har med en scen med en syo-konsulent som är jätteviktig i min första bok (»Var det bra så?« från 2009 Red.anm.). För de var bryggan mellan hemmet och samhället.. men vilka var de? De var lika livrädda de! Jag tror att de pressade in folk efter fördomar, »nämen det där ska du inte drömma om sörru!«, det är det så få som blir.

Resonemanget leder till att mer studievägledning inte nödvändigtvis är en lösning. Som med det mesta hos Lena Andersson finns inga säkra svar, i alla fall inte när det gäller att implementera dem storskaligt, från politiskt håll.

Det som inte kan, eller bör, lösas genom universella regler får flytta in i individen. Och då gäller det att ha en tydlig etik att navigera efter.

Som med det mesta hos Lena Andersson finns inga säkra svar, i alla fall inte när det gäller att implementera dem storskaligt, från politiskt håll.

Där finns en likhet mellan Ragnar Johansson och den till synes väsensskilda karaktären Ester Nilsson, från Lena Anderssons två populära romaner om kärlek och relationer.

– Jag håller med, de är lite samma andas barn. Förutom att hon tar mycket mer risker. Hennes rädsla för ångest tar sig motsatta uttryck: hon är mer rädd för att inte chansa, för då kan hon missa det hon skulle ha fått.

Är de bara olika personligheter eller är det ett resultat av olika samhällsklasser och tid?

– Det kan vara en klassfråga, litegrann. Hon är mer säker på att hon får finnas till och vara som hon är. I övrigt skulle jag säga att de delar samma system.

Det handlar om en rimlighetslogik, säger Lena Andersson. Att med handlingar följer konsekvenser.

– Att världen existerar och är på ett visst sätt, och det borde vi kunna komma överens om. Har man träffats och ätit middagar och den andra förstår att hon här är kär i honom så har han en viss skyldighet att agera på ett visst sätt, annars har hon rätt att tolka hans beteende.

– Där skulle jag vilja säga att de är identiska.

Tilltron till förnuftet och argument, som motsats till att tala som representant för en grupp med vissa egenskaper eller erfarenheter, är en av de principer som Lena Andersson själv håller högst.

Universalismen. Här är vi tillbaka i folkhemmet och den del av det idébygget som Lena Andersson omhuldar.

– Den här logiska rationaliteten, det tycker jag är en upplysningstanke. Möjligheten att diskutera med varandra utan alltför stor misstänksamhet.

*

I början av romanen, som utspelar sig i nutid, vill Ragnars vuxna dotter att han ska bli föremål för ett forskningsprojekt om folkhemmet. Men efter ett möte mellan far, dotter och forskaren ifråga – som lämpligtvis äger rum på det folkhemsgamla konditoriet Pallas i Vällingby centrum – kommer ett nej tack från forskaren.

Motivering: Ragnar Johansson är för vanlig.

 

* Boken Att lägga livet tillrätta: Studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman utkom 1989.