civil olydnad Ebba har lagt stora summor pengar och offrat sin fasta anställning för klimataktivismens skull. För henne saknar livet mening om hon inte agerar på ett sätt som gör skillnad.
Ebba 35 år, är klimataktivist. Inte på heltid, men det är inte fel att säga att det är något som tar upp en stor del av hennes liv. För den kampen har hon sagt upp sig från sitt fasta jobb som förskollärare.
– Jag blev häktad en längre period, en månad ungefär, efter en motorvägsblockad. Då blev det ogiltig frånvaro från jobbet. Det har påverkat mina kolleger negativt. Jag kan inte utsätta mina kolleger för att jag plötsligt är borta, det går inte ihop, säger Ebba, som nu arbetar som timanställd inom förskolan i den större stad i Mellansverige där hon bor.
Ebba förekommer i tre av de mål mot klimataktivister som Dagens Arena har granskat. Hon är dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten vid tre tillfällen, sabotage vid ett tillfälle och är nu anklagad för skadegörelse. Hon vill inte ha med sitt efternamn i artikeln, av oro för högerextremister. De har trappat upp sina trakasserier mot klimataktivister, säger Ebba. De bevakar dem under aktioner och trycker upp kameran i ansiktet på dem.
Tvingas anmäla sig hos frivården
För sabotagedomen dömdes Ebba till skyddstillsyn, vilket innebär att hon måste gå till frivårdens kontor en gång i månaden och träffa en handläggare. Det här som en åtgärd mot att hon ska återfalla i brott.
– Jag kommer dit och säger hej. De frågar: Hur mår du idag? Har något hänt sedan sist? Jag har inget intresse av att vara där, eller prata med dem. Jag sitter av tiden. Genom att jag dyker upp på tiden visar jag att det inte är något problem.
Eftersom domen är överklagad är Ebba kritisk till att skyddstillsynen redan har verkställts.
– Får vi rätt i vårt överklagande så får jag ingen ersättning för att jag har behandlats som en brottsling, vilket jag tycker är helt fel.
Hennes engagemang började i gymnasieåldern när hon skrev ett specialarbete om klimatförändringarna. Det ledde till att hon gick ned i en depression.
– Jag var inlagd som självmordsbenägen och försökte ta livet av mig en gång när jag var 19–20 år. Jag kom fram till att det inte var värt att leva i den värld vi är i.
Vad har hänt sedan dess? Vad blev vändpunkten?
– Egentligen har jag kämpat med att leva sedan dess. Det var inte förrän Återställ Våtmarker kom igång som jag kände att man kunde göra skillnad.
Före engagemanget i Återställ Våtmarker, var hon aktiv i Extinction Rebellion, och före dess i Naturskyddsföreningen.
– Jag hade börjat gå på möten med Naturskyddsföreningen. Men det handlade väldigt mycket om att arbeta med politikerna för att påverka dem. Det hände liksom ingenting. Det var det jag hade känt länge, att det händer ingenting.
Inte heller Extinction Rebellions aktioner är tillräckligt allvarsbetungade, enligt henne. Exempelvis flyttar många demonstranter på sig när polisen ber dem att göra det.
– Medan i Återställ våtmarker så är alla … högriskare, som man skulle säga.
Ni är beredda att sitta i fängelse och göra vad som krävs?
– Vi har var och en tagit våra egna beslut. Och jag har tagit det här beslutet för att jag inte orkar att fortsätta leva i den här världen om jag inte gör allt jag kan för att förändra den till en bättre värld.
Hennes försvarsadvokat, Linus Gardell, hjälper henne nu att skriva en JO-anmälan. Tillfället det handlar om skedde under en aktionsvecka, där Återställ Våtmarker genomförde så kallade slow walks varje dag under en veckas tid. Slow walks är en slags långsamt gående protest, som genomförs på vägar, men i motsats till en vägblockad spärrade den här aktionen inte helt av trafiken utan saktar ned den.
Greps utan förvarning
Efter att polisen låtit dem demonstrera mer eller mindre ostörda i sex dagar blev Ebba och de andra plötsligt gripna utan förvarning.
– En dag har vi rätt att demonstrera, en dag innebär det ohörsamhet att gå i två filer på vägen och en tredje dag är det plötsligt sabotage att gå i två filer – utan förvarning. Allt jag vet är att jag plötsligt blev tagen i armen och dragen åt sidan av en polis som säger: Du är gripen för sabotage.
Enligt Ebba och hennes advokat innebär polisens agerande att demonstrationsfriheten totalt begränsas, genom det godtyckliga gripandet och frihetsberövandet.
– Det här är helt fel agerande för då kan man inte lita på hur polisen tolkar en sak mellan olika dagar och platser.
Ebba har varit frihetsberövad flera gånger. En gång satt hon häktad en hel månad, en annan gång i elva dagar – förutom tillfället som nämns ovan.
”Det är väldigt ångestframkallande”
– Man sitter i ett väldigt kalt rum när man är gripen. Jag kan inte se, eftersom man inte får behålla sina glasögon. Ibland är de snälla och man får en filt. Annars får du frysa fram tills du är anhållen. Om du har tur får du papper och penna. Sedan är det häktesförhandling. Som häktad får man ha glasögon, papper och penna. På rastgården, dit man får komma ut en gång om dagen, kan man ta max 10 steg åt ett håll.
Hur mår du när du är frihetsberövad?
– Det är väldigt ångestframkallande. Jag blir stärkt mentalt av aktivismen, men när jag är frihetsberövad mår jag pyton. Ändå fortsätter jag, säger Ebba.
Liksom flera andra klimataktivister är Ebba kritisk till vad hon sett av rättsväsendet och hur det fungerar. Det handlar dels om synen på nödrätten, som domstolen ser annorlunda på än aktivisterna, dels om hur bevis används.
– Jag upplever inte att det är rättssäkert. I somras gjorde vi aktioner mot Neova, ett torvbrytningsbolag som ägs till 70 procent av finska staten – ett land som själva säger de ska fasa ut torvbrytning, då kommer de till Sverige och bryter istället, säger Ebba.
– När jag och en till blockerade deras maskiner anklagade de oss för skadegörelse, men maskinen gick inte sönder på något vis. Ändå har åklagaren med det som en punkt i åtalet, utan bevis. Polisen går bara på Neovas uppgifter utan att kontrollera om det är sant. Till exempel påstår Neova att det finns orangea pinnar och skyltar om olaga intrång, men jag har inte sett dessa pinnar.
Hon tar också upp argumentationen i domstolen om kostnader för vägblockader.
– Polisen frågar Trafikverket vad samhällskostnader blir vid blockader, men de undersöker inte siffrorna och jämför inte med att det ofta är trafikstockning i rusningstid i Stockholm och att vi ofta inte sitter så länge. När fotbollssupporters gått ut på broar och stoppat trafiken har de inte ens åtalats för ohörsamhet, trots att det stoppar trafiken längre.
Ingen ambulans har hindrats
Det är konstigt att vi åtalas för sabotage för vi har inte saboterat något, inte ens stoppat en ambulans, säger Ebba.
Hon tar upp den omdebatterade blockaden på E4:an norr om Stockholm förra året, som väckte skarp kritik och ledde till uppgifter om att en ambulans hade hindrats av aktivisterna.
– Den blev försenad några minuter och det berodde mer på att polisen blockerade vägen med fordon än att vi blockerade vägen, vi flyttade på oss. Ambulansen stannade efter att den passerat blockaden och bytte några ord med polisen, så det kan inte ha varit så akut.
Hur kännbar blir din aktivism ekonomiskt?
– Jag har lite stöttning från familj så hittills har jag inte behövt betala alla böter, utan ungefär hälften. Jag betalar in på en gång. Jag lever ekonomiskt. Inte på minimalen, men jag köper inte nya skor förrän mina skor är trasiga och så sparar jag pengar. Det som folk skulle lägga på en solresa lägger jag på böter.
Hon upplever generellt att hon har ett starkt stöd för sin aktivism.
– Det är väl mina barndomsvänner som inte riktigt förstår vad jag håller på med. Jag har stöd av släkt och familj och av mina arbetskolleger. De tyckte bara det var negativt att jag sade upp mig.
Har du någon gång tvivlat på det du gör?
– Inte på det sättet. Men jag har tvivlat på att politikerna kan vakna upp för att de är så inriktade på att bli omvalda vart fjärde år. Jag har snarast börja tvivla på hur det politiska systemet fungerar och är uppbyggt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
