Under de senaste åren har FN-systemet kritiserats i svensk debatt. Men för den som vill se en internationell dialog finns inga alternativ.

24 oktober – FN-dagen – är här. Det är något som går de flesta förbi. Det starkaste intrycket en majoritet av oss kommer att få är att kollektivtrafiken kör med FN-flaggor. I övrigt har den allmänna opinionen inga starka känslor för Förenta Nationerna, utom att man är för. Men alla stämmer inte in i hyllningskören.

Under de senaste åren har FN-systemet utsatts för hård kritik i svensk debatt, nästan alltid från borgerligt håll. Mycket av kritiken bottnar i FN-systemets många paradoxer och orimligheter. Som att diktaturen Kina kan lägga veto mot sanktioner mot diktaturen Syrien. Eller att Saudiarabien – västländernas vän, i vilket kvinnoförtrycket sanktioneras av lagstiftning – sitter i styrelsen för FN:s organ för kvinnofrågor.

För den som tittar på världsorganisationen med den svenska demokratins ögon framstår FN-systemet som fullständigt absurt. Men FN är inte en organisation som kräver av sina medlemmar att de ska vara demokratier. Diktator som premiärminister – i stort sett alla får vara med.

På så sätt skapas en unik mötesplats för internationell politik. Dessutom blir det betydligt lättare för olika FN-organ att verka i länder som inte lever upp till (den av västvärlden författade) deklarationen om mänskliga rättigheter.

Det hela kokar ner till en krass avvägning: Vill man ha en internationell dialog (som i sin tur möjliggör interventioner) kan man inte ställa höga krav på de som utgör dialogens parter.

Bakgrunden till FN:s konstruktion är att det värde som hålls högst inom den internationella diplomatin är den om den suveräna staten. Inga aktörer är viktigare. Stater har arméer, samlar in skatt och fattar beslut som invånarna tvingas rätta sig efter. Trots att vi lever i en allt mer globaliserad värld är staten fortfarande störst, och relativt ohotad.

Att världen styrs av stater är den internationella dialogens stora problem, men är samtidigt nödvändigt för att en eventuell positiv utveckling ska kunna värnas. Å ena sidan är det svårt att ställa krav på förbättring, eller till och med att intervenera, när gränsen fysiskt är bevakad. Å andra sidan vinner många generationer på att FN-systemet assisterar i inrättandet av utbildnings- och rättssystem.

Oavsett vad man känner inför inkonsekvenserna i FN-systemet, kan man inte hävda att dess existens saknar relevans. Bara under de senaste månaderna har världens blickar vänts mot generalförsamlingen flera gånger. Debatten om Palestinas självständighet är ett exempel, erkännandet av övergångsrådet i Libyen ett annat. Den internationella dialogen lever, och kommer göra det under överskådlig framtid.

Mycket kan göras för att reformera systemet som gör dialogen möjlig, men en radikal förbättring är inget FN självt råder över. Staterna är, som sagt, de viktigaste aktörerna.

Victor Bernhardtz har i tidskriften Arena #3 2011 analyserat den svenska vänsterns relation till FN. Den texten kan läsas här.