Arbetsrätt Arbetsgivarens ansvar för de anställdas kompetensutveckling faller mellan stolarna.  Arbetsrättsforskaren Carin Ulander-Wänman menar att detta är en arbetsmiljöfråga och vill se tydligare regelverk.

I samband med omställningar på svensk arbetsmarknad visar det sig inte sällan att de anställda saknar tillräckliga kvalifikationer för att få behålla sina jobb. I en nyligen publicerad rapport visar Carin Ulander-Wänman, universitetslektor vid juridiska institutionen på Umeå universitet, på en modell för omställning som skulle kunna stärka de anställdas möjligheter till kompetensutveckling såväl som arbetsgivarens kompetensförsörjning.

Modellen, som kallas HAKS (Hållbart Arbetsliv genom Kompetensutveckling i Samverkan), bygger på ett omställningsstöd som såväl arbetsgivare som arbetstagare ska bekosta, men även med staten betydande finansiär. Men ett av de mer konkreta förslagen handlar även om ett förstärkt arbetsmiljöansvar för arbetsgivaren när det gäller kompetensutveckling.

– När jag har tittat på hur Arbetsdomstolen ser på arbetsgivarens skyldighet för kompetensutveckling är det tydligt att det inte finns någon rättslig reglering om detta, annat än skyldigheten att lära upp vid nyanställningeller omplacering, säger Carin Ulander-Wänman.

Enligt Ulander-Wänman är emellertid den stress som kravet på omställning medför en tydlig arbetsmiljöfråga, och något som enligt henne redan är reglerat via Arbetsmiljölagen. Men hon menar att föreskrifterna inte tillräckligt tydliggör detta ansvar för arbetsgivaren. Och att staten därför behöver ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att ta tag i saken.

– Arbetet med omställningsplaner ingår redan som en del i lagens krav om riskanalys. Men det framgår inte tillräckligt tydligt. Det konkreta arbetet handlar i det här fallet om att titta framåt. Frågan är vilka konsekvenser förändringskraven får för arbetstagarna, säger Carin Ulander-Wänman.

Med ett förtydligat arbetsmiljöansvar riskerar dock företagen att också drabbas hårdare om arbetet inte utförs.

– Ja, det finns en naturligtvis en sanktionsmöjlighet, precis som i övriga delar av arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsmiljöverket kan påtala brister, och i slutändan även utfärda ett föreläggande med hot om vite. Men det ser jag inte som någon större risk. De flesta företag gör ju redan detta på ett tillräckligt bra sätt.

Men om detta redan görs på ett tillräckligt bra sätt, varför behövs i så fall ett tydligare regelverk?

–Det som inte görs är framtidsanalysen. Företagen tittar för kortsiktigt. Behovet av insatser kan ju gälla väldigt omfattande utbildning. Och på detta vis kan en lokal facklig organisation begära förhandling och påtala brister utifrån arbetsmiljön, säger Carin Ulander-Wänman och fortsätter:

– Så länge det finns en fungerande samverkan lokalt mellan fack och arbetsgivare kommer risken för föreläggande vara mycket liten. Drivkraften hos arbetsgivaren för detta arbete kan dessutom inte vara att undvika vite, utan det måste vara att få ordning på organisationens kompetensutveckling.