Vänsterpartiets vågspel

Kravet bygger på en genuin misstro mot socialdemokratin.

I helgen som gick gav Vänsterpartiets kongress med bred marginal tummen upp för partiledningens strategi att ställa ett absolut krav på ministerposter i en rödgrön regering efter valet.

Det går att förstå den stampande frustrationen hos ett parti som alltid varit en del av socialdemokratins regeringsunderlag.

Ändå är det ett taktiskt vågspel som kan slå väldigt fel.

Ja, det är spelteori

Många har skrivit detta, men det är inte mindre troligt för det.

Låt oss till exempel säga både Centern och Vänsterpartiet kräver att få vara med i en regering, men Centern kräver att Nooshi Dadgostars parti hålls utanför för att rösta fram den i riksdagen. Och Vänsterpartiet kräver att få vara med.

Läget blir helt låst. Någon måste vika ned sig.

I det läget måste både Socialdemokraterna och Centern söka sig högerut. Kanske för att bilda en regering med S, Mp, C och Kd.

Precis det scenario Vänsterpartiet vill undvika.

Alternativet är att det blir det ett nyval, som troligen inte skulle ändra särskilt mycket på mandatfördelningen. Möjligen skulle det gynna Tidöpartierna och göra det möjligt för dem att regera vidare.

Det kan tyckas som spelteori, men det är ju också spelteori, som driver Vänsterpartiet att ställa sitt ultimativa krav. Detta i kombination med en genuin och grundmurad misstro mot Socialdemokratin.

Det senare är djupt nedlagt i hela partiets DNA, själva grunden till att partiet en gång bildades som en revolutionärernas utbrytning från socialdemokratin.

Vänsterpartiet ser sig som den äkta varan. Socialdemokratin är högeravfällingar. Kravet på ministerposter handlar om att vänsterpartisterna ser sig som det enda riktiga korrektivet till denna svekfulla socialdemokrati.

Sanningshalten i den uppfattningen lämnar jag till läsaren att bedöma.

Behöver V inte kompromissa?

Man ser sig också som en garant för att Centerns nyliberala politik inte får genomslag i en kommande regeringspolitik.

Den saken upprepades gång på gång från talarstolen på Vänsterns kongress i helgen.

Men vad händer som både V och C trots allt skulle krävas för att bilda regering. Tror vänsterpartisterna att de inte behöver kompromissa då?

Eller för att vara konkret: om Centern till slut går med på att ta in dem i en gemensam regering, men bara på villkoret att man inför marknadshyror och behåller systemet med vinster i skolan, ska V säga ja då?

Och om inte, är det då bättre med en mer högerorienterad regering?

Där någonstans finns kärnan i varför ultimativa krav av den här typen kan bli kontraproduktiva.

Personligen skulle jag, om man ser till sakpolitiken, helst se en rödgrön regering efter valet, och det allra bästa vore om S, V och Mp fick egen majoritet i riksdagen.

Som det ser ut nu i opinionen är det ingen omöjlighet.

Men samtidigt är det parlamentariska läget så instabilt, och det är månader kvar till valet, att jag tror att partierna gör klokt i att vänta med att skriva ut exakt vilka regeringsunderlag de kan tänka sig att ställa sig bakom.

Jesper Bengtsson