I dag presenterade alliansregeringe tre förslag för att stärka grundskolan. Kunskaperna hos landets 15-åringar rasar som bekant snabbast i OECD och resultaten i grundskolan har sjunkit sex år i rad.

De snart åtta åren med Jan Björklunds skolpolitik har inte lyckats vända den negativa trenden. Regeringen vill därför satsa på tioårig grundskola med skolstart från sex års ålder. De vill även förlänga skolplikten med ett år för elever som saknar behörighet till gymnasieskolan, samt införa obligatorisk sommarskola  för elever i klass 8 och 9 om de ligger nära att få godkänt för gymnasiebehörighet.

Känns förslagen igen? Javisst. De har tidigare presenterats som socialdemokratiska satsningar. Så sent som i somras avfärdade Moderaternas skolpolitiska talesperson, Tomas Tobé, förslaget om sommarskola: “Motivationen lär knappast höjas av att man pekas ut och tvingas in i klassrummet under sommarlovet.”

Nu är det annat ljud i källan.

En tungt vägande orsak är det förändrade opinionsläget. En SIFO-undersökning som presenterades före nyår visar att Socialdemokraterna dominerar skolfrågan i dag. De har nästan mer än dubbelt så högt (32 procent) förtroende bland väljarna i skolfrågan än Folkpartiet (17 procent).

Skolan är alltid en viktig under ett valår. Med de alarmerande resultaten i senaste PISA-undersökningen, den akuta lärarkrisen inom framför allt naturvetenskapliga ämnen, det kritiserade fria skolvalet och riskkapitalisternas framfart och konkurser i skolvärlden har ökat svenskarnas oro: Vad är det egentligen som pågår i skolan?

I dagens skolförslag konstaterar alliansregeringen att “Budgetutrymmet framöver är mycket begränsat”. Det innebär att inga pengar egentligen finns för skolan, trots nya löften om satsningar. De senaste två mandatperioderna har det funnits utrymme till fem jobbskatteavdrag, sänkt krogmoms, sänkt arbetsgivaravgift för unga, sänkt bolagsskatt och rut- och rot-avdrag.

Politik handlar alltid om prioriteringar. Under bilan inser nu regeringen att de måste prioritera skolan. Men då är pengarna slut. Det är knappast att hålla ordning och reda på varken landets statsfinanser – eller Sveriges framtid.