Demonstranter i New Delhi, december 2019. (Bild: Wikimedia)

Indien I takt med att våldsamheterna i Indien eskalerar är det viktigt att de som förespråkar fredliga lösningar lyfts fram av båda sidor. Maulana Khan är en tydlig sådan förebild, menar Jan Axel Nordlander.

Strax före jul utbröt våldsamma demonstrationer i Indiens huvudstad New Delhi. Studenter protesterade mot en ny medborgarskapslag som diskriminerar muslimer och premiärminister Narendra Modi anklagades för att söka förvandla Indien – där det bor 200 miljoner muslimer – till en rent hinduisk stat trots att grundlagen föreskriver att staten skall vara sekulär, dvs. religiöst obunden. Muslimers bostäder och butiker har bränts ner, polisen har pryglat kvinnliga studenter och 20 människor har hittills mist livet.

Nästan samtidigt lade Mattias Dahlkvist fram en doktorsavhandling vid universitetet i Umeå om den pacifistiske muslimske indiske filosofen och juristen Maulana Wahiduddin Khan.

Maulana Khan, som nu är 90 år gammal, för vidare ett pacifistiskt arv från Mahatma Ghandi. Hans tänkande om islam, icke-våld och fred står i relation till både de pågående indiska oroligheterna och den globala antimuslimska politiska mobilisering som skedde efter terrordåden mot World Trade Center. Då inledde USA och Indien ett strategiskt samarbete om ”krig mot terrorismen”. Detta framställde det hindunationalistiska partiet BJP som ett bevis för att västvärlden hade insett det hot som den hinduiska rörelsen ansett sig bekämpa, nämligen islamisk fundamentalism och terror; något som ledde till en pogrom mot muslimer i delstaten Gujarat där Modi då var chefsminister. Den skördade 2000 liv. Samarbetet om terrorbekämpning gjorde att internationell kritik mot Indiens brott mot mänskliga rättigheter tystnade och öppnade för intensifierade angrepp mot i första hand muslimer.

 

Maulana Wahiduddin Khan (Bild: Wikimedia)

 

Khans filosofi poängterar samhällelig harmoni. Han förespråkar därför lojalitet mot de rådande politiska strukturerna, fastän detta ju betyder hinduisk dominans. Han är kritisk mot Indiens muslimska befolkning, som han menar är trångsynt och fördomsfull. Muslimerna deltar i alltför liten utsträckning i nationens gemensamma liv, anser Khan. Men Indiens muslimer hör också till de fattigaste i befolkningen. Läs- och skrivkunnigheten är därefter och därför bör regeringen satsa på utbildning. Maulana Khan bygger på indiska författares utveckling av den islamiska modernismens idétraditioner. Långt före Gandhi hanterade de muslimernas minoritetssituation på ett fredligt och tolerant vis. I mitten av 1800-talet framförde den deobandiska skolan, dit majoriteten av Indiens muslimer räknar sig, idéer om hinduer och muslimer som en ”nation”. Pakistan och Bangladesh hörde ju då ännu till brittiska Indien.

Khan argumenterar för Indiens sekularitet och motsätter sig kraftigt upprättande av en islamisk stat (jämför IS’ ”kalifat”). Han hävdar att folkrättens princip om statens våldsmonopol i islamisk juridisk teori upprätthållits sedan 1500-talet och han betonar individens frihet. Politiskt motiverat våld, säger han, sanktioneras i etiska och religiösa termer aldrig av islam. Jihad, heligt krig, är en personlig strävan efter inre renhet.

Har de modernistiska, liberala strömningar som Khan är uttolkare av verkligen nått fram till den muslimska allmänheten eller har de stannat i en akademisk krets? Genom åren har Khan ofta framträtt i media, skrivit ledare och flitigt använt sociala media för att nå en ung publik. En del indiska muslimska intellektuella anser att Maulana Khan på senare tid har överskuggats av att radikala, militanta krafter angett tonen både på hinduisk och muslimsk sida. Däremot har han, noterar de, fått ökad uppmärksamhet i Frankrike och andra europeiska länder. Gott så, men om han ”kramas ihjäl” av Väst så kan det få motsatt effekt bland muslimer.

I den ofta överhettade och ibland okunniga debatten om islam är det värt att notera Maulana Khan som ett exempel på att islamisk ideologi inte är monolitisk. Dess, i samtiden visserligen få, modernistiska uttolkare förtjänar vår uppmärksamhet och vårt stöd. Att det i sammanhanget avlägsna lärosätet i Umeå producerat en gedigen analys som Mattias Dahlkvists är därför en bragd som förtjänar spridning långt utanför den akademiska världen.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook