Att övervinna våldet

pacifism Den socialistiske prästen Bart de Ligts antimilitaristiska verk från 1934 finns nu för första gången översatt till svenska. Vi publicerar här kapitlet Historiska lärdomar där författaren presenterar exempel på framgångsrika aktioner som alla byggt på icke-våld som metod.

Metoderna för kamp genom icke-våld är inte bara tillämpbara för någon enstaka person, eller ras, eller för en särskild moralisk eller religiös uppfattning. De är universellt mänskliga och mycket mer effektiva än vad folk i väst, som förgiftats av vad den borgerliga katekesen lär ut om våldet, i allmänhet tror. Här följer en uppräkning av händelser, som vi inte fått höra mycket om i den officiella historieundervisningen, trots att de förebådar den nya tidsålder som alla nationer ser fram emot:

1861–1867  I mitten av 1800-talet led det ungerska folket under oket av det kejserliga tyranniet i Wien, symboliserat av det avskydda »Bachsystemet». Under ledning av nationens vise man, katoliken Ferenc Deák, inleddes en omfattande rörelse av civil olydnad. Man struntade helt i österrikiska institutioner och lagar och bestämde sig för att själva anordna utbildning, jordbruk och industri. Man bojkottade alla österrikiska varor och vägrade betala skatt. Att driva in skatterna kostade regeringen i Wien mer än vad man skulle få in. Regeringen i Wien förklarade den ungerska bojkotten olaglig, men det brydde man sig inte om och till sist fanns det inte tillräckligt med fängelser för att hysa de oräkneliga lagöverträdare som dömdes. Befolkningens vilja bröts inte. Då satte de kejserliga myndigheterna in österrikiska soldater mot de upproriska. Ungrarna gick med på att ta emot dem. De gav dem mat och husrum, men behandlade i övrigt gästerna med sådant förakt att de inte stod ut och klagade hos sina överordnade. Regeringen i Wien försökte förgäves få Deák och hans anhängare att kompromissa. Då beslutade kejsar Franz Josef sig för att införa värnplikt för ungrarna, men de vägrade samstämmigt att underkasta sig. Resultatet av dessa fredliga aktioner var att Bach-systemet avskaffades i januari 1867 och Ungern blev fritt. Ungrarna hade segrat genom att använda sig av icke-våld i en kamp som de säkerligen skulle ha förlorat om de tagit till vapen.

1871 Den 18 mars fraterniserar trupperna med folket i Montmartredistriktet i Paris. I stället för att öppna eld höjer de sina gevär rakt upp i luften, med kolvarna vända uppåt. Officerarna och regeringen flyr. Pariskommunen föds.

Samtidigt kräver Bismarck ett stort krigsskadestånd och att det besegrade Frankrike ska överlämna fästningen i Belfort. Thiers svarar att han hellre skulle låta hela Frankrike ockuperas än att gå med på sådana krav. Bismarck anser då att det hela är för riskfyllt och drar tillbaka sina krav.

1875 Det besegrade Frankrike är åter hotat av Bismarck. Utrikesminister Decazes svarar att han hellre än att ge efter skulle låta tyskarna ockupera hela Frankrike. Än en gång släpper Järnkanslern tanken på ett så riskfyllt företag.

1878 –1890 När Bismarck bestämt sig för att bekämpa den tyska arbetarrörelsen med en lag (Sozialisten Gesetz) och föra en politik av »blod och järn» svarar socialdemokraterna med att i stor skala organisera passivt motstånd och underjordisk propaganda. Trots att hundratals ledare fängslas, tusentals tidningar och tidskrifter tas i beslag, dussintals fackföreningar blir upplösta och hela partiets officiella organisation slås sönder, svarar den socialistiska rörelsen inte med att ta till våld, förutom i några enstaka fall.

Allt förföljelsen leder till är att deras moral stärks och på ett decennium tiodubblas rörelsen och får fram en generation av ledare med stark karaktär, som är redo att offra sig själva för sina ideal och sina övertygelser. Denna period blir socialdemokratins heroiska tid och man vinner till och med respekt hos fienden. Den 30 september 1890 återkalladas anti-socialistlagen och året därpå kan Wilhelm Liebknecht säga följande inför partikongressen: »Under ett drygt kvartssekel hade [Bismarck] till sitt förfogande polisen, armén, kapitalet och regeringsmakten – kort sagt maktutövningens alla verktyg. Vi hade bara vår rättvisa sak, våra bara bröst att sätta emot honom, och det var vi som segrade! Våra vapen är de bästa. Med tiden måste den råa makten ge vika för andlig resning och förnuft. Bismarck ligger slagen till marken – och socialdemokratin är det största partiet i Tyskland! … Revolutionens kärna är inte medlen, utan målet. Våldet har i tusentals år varit ett reaktionärt medel.» 

1891 Schahen av Persien beskattar tobak mycket hårt. Befolkningen svarar med bojkott och schahen får ge sig.

1902 Finland vägrar gå med på tsarens beslut om värnplikt. Och i augusti ser sig makten, denne kejsare och påve i samma person, tvungen att böja sig för folkviljan.

1905 Socialisterna i Norge och Sverige hindrar genom direkt aktion ett krig mellan de båda länderna.

1905 En framgångsrik generalstrejk i Ryssland.

1906 –13 Hinduerna i Sydafrika bedriver en effektiv kamp med icke-våld, enligt principen om satyagraha, och med civil olydnad.

1909 Starkt folkligt motstånd i Spanien mot regeringens imperialistiska äventyr i Marocko.

1914 Miljontals spanska arbetare, anarkister och syndikalister, hindrar genom sin starka vilja regeringen i Madrid från att gå med i världskriget på ententens sida.

1917 Efter en generalstrejk tar Argentinas regering tillbaka sitt förslag i parlamentet om att landet ska gå med i världskriget, mot Tyskland.

1917 Den brittiska regeringen vill ta ut irländare till krigstjänst. Irland avvisar förslaget. Det blir ingen värnplikt.

1917 Bönderna i Champaran segrar genom kamp med fredliga medel.

1917 Gandhi leder en framgångsrik massomfattande kamp genom icke-våld vid industristrejken i Ahmedabad.

1918 Efter vapenstilleståndet försöker de tyska amiralerna använda flottan för att hindra att fred sluts. Besättningarna vägrar låta fartygen lämna hamnarna. Flottan är helt lamslagen.

1918 Bönderna i Kaira segrar genom icke-våld.

1920 Genom att utlysa generalstrejk stoppar de tyska arbetarna militärens försök att ta över styret i landet (Kappkuppen).

1920 Genom direkt aktion tvingar de engelska arbetarna den brittiska regeringen att ta hem sina trupper från Ryssland och Sibirien och att ge upp planerna på att gå med på Polens sida i kriget mot Sovjetryssland.

1920 Början på den indiska kampen genom icke-våld för nationell självständighet, under ledning av Gandhi. Den väcker detta lands 350 miljoner invånare till att kräva frihet och konkreta åtgärder för att uppnå den. Den politiska situationen i Indien förändras i grunden och därmed i hela brittiska imperiet.

1920 –1936 Folket på västra Samoa för en heroisk kamp med icke-våld mot Nya Zeelands regering och segrar till sist.

1923–1925 Genom att ockupera Ruhrområdet hoppas Frankrike kunna tvinga ett motsträvigt Tyskland att gå med på de tunga ekonomiska krav som Versaillesfördraget pålagt landet. Den tyska regeringen vägrar att betala till Frankrike och Belgien och organiserar civil olydnad och strejker i Ruhrområdet som svar på ockupationen.

Trots att denna kamp utan vapen kraftigt undergräver Tysklands ekonomi och allvarligt förvärrar den ekonomiska krisen dröjer det inte länge innan den franska regeringen inser att militära påtryckningar har ett begränsat värde på det ekonomiska området.

»Vad blev resultatet», skriver René Gérin, »sedan Tyskland organiserat ett passivt motstånd – annat än ett svidande nederlag för Frankrike och en lysande seger för Tyskland?» 

Om Tyskland, som vid denna tid verkligen var avrustat, hade gripit till vapen skulle landet med säkerhet ha förlorat och misären och förstörelsen skulle ha blivit enorm. Gérin har helt rätt när han skriver att Tysklands säkerhet var betydligt större när det var avrustat än 1935 då man skröt om sin hypermoderna återupprustning.

1923 Framgångsrikt massivt motstånd genom icke-våld i Borsad, Indien.

1924–25 De kastlösa i Vykom segrar genom icke-våld.

1927 Direkta aktioner tvingar Egyptens minister Ziwa och britternas högste kommissionär att dra tillbaka en reaktionär vallag.

1927 Framgångsrik massaktion med icke-våld i Nagpur.

1928 Bönderna i Bardoli segrar genom icke-våld.

1930 Efter världskriget inför regeringen i Nya Zeeland en lag om obligatorisk militärtjänst för alla unga män mellan 14 och 18. Men många föräldrar uppmuntrar sina barn att hålla sig undan, trots risk för fängelsestraff. De som ger sina söner sådant stöd får betala böter på mellan 80 och 90 pund. Ändå vägrar 50 000 unga män att gå med på militär utbildning och regeringen tvingas avskaffa lagen.

1934 Ungerska kolgruvearbetare i Pécs genomför framgångsrika hunger- och sittstrejker.

1936–37 Många sittstrejker runt om i Frankrike med krav på bättre ekonomiska villkor. Alla blir framgångsrika.

1937 Många framgångsrika sittstrejker i USA.

Anledningen till att jag inte tagit med generalstrejken i England 1926 på listan över viktiga händelser är att denna strejk, där tre miljoner arbetare deltog utan något som helst våld, slutade med ett svårt nederlag. Men det var inte stämningen bland arbetarna som orsakade misslyckandet. Trots kraftiga provokationer från regeringens sida var de strejkande, nästan utan undantag, fredliga och ordningsamma både i ord och handling. Under de nio dagar strejken varade var de på förvånansvärt gott humör, lojala, starka och beslutsamma. De var fyllda av entusiasm och tro på sin sak. Orsaken till misslyckandet var ledningens ljumma inställning och att den varken mentalt eller organisatoriskt var förberedd på någon längre kamp. Medan massorna var redo till stora uppoffringar tog General Council, fackföreningsledningen, kontakt med premiärministern och kapitulerade villkorslöst, utan att ens ha rådfrågat de arbetare som denna stora rörelse av direkt aktion genom icke-våld gällde! Plötsligt avbröts strejken vilket orsakade förvirring och besvikelse bland massorna. Det ledde till att Labourledarnas ställning i det kapitalistiska samhället stärktes avsevärt, samtidigt som många arbetare utsattes för repressalier från arbetsgivarnas sida och fackföreningarna förlorade mycket inflytande och självförtroende.

Beträffande händelserna i England i april 1926 skriver Alexander Berkman att generalstrejken till sin karaktär är en social revolution och att den brittiska regeringen redan från början var medveten om detta. Om massorna hade fortsatt sin kamp genom icke-våld lika lugnt och orubbligt skulle myndigheterna, trots sin armé och sin flotta, ha stått maktlösa.

»Arbetarnas styrka ligger inte på slagfältet. Det är på verkstäderna, i gruvorna, på fabrikerna. Där har de en maktställning, som ingen armé i världen och ingen mänsklig organisation kan besegra … Det går att skjuta folk till döds, men det går inte att skjuta dem till att arbeta. Arbetarledarna själva blev förskräckta när de insåg att generalstrejken i själva verket innebar revolution.

Kapitalet och regeringen i Storbritannien tog hem segern i strejken – inte genom sina vapen utan genom bristen på intelligens och mod hos arbetarledarna och genom att de engelska arbetarna inte var beredda på vad generalstrejken innebar. I själva verket var hela tanken ganska ny för dem. De hade aldrig intresserat sig för den, aldrig studerat betydelsen av den och möjligheterna. Det är ganska säkert att om något liknande inträffat i Frankrike skulle det ha gått på annat vis, eftersom de arbetande i det landet i åratal varit förtrogna med generalstrejken som ett revolutionärt proletärt vapen.

Det är ytterst viktigt att vi inser att generalstrejken är enda möjligheten till social revolution. Tidigare har det propagerats för generalstrejk i olika länder utan att det betonats tillräckligt att dess verkliga innebörd är revolution, att det är den enda möjliga vägen dit. Det är på tiden att vi inser det och när vi gjort det kommer den sociala revolutionen inte längre att vara någon vag obekant faktor. Den kommer att stå på dagordningen, som ett tydligt medel och ett klart mål, ett program vars första steg är att de organiserade arbetarna tar över industrin.

– Nu förstår jag varför du säger att social revolution betyder konstruktion och inte destruktion, säger min vän.

– Jag är glad för att du gör det. Och om du hängt med mig ända hit kommer du också att förstå att frågan om att ta över industrin inte kan lämnas åt slumpen, och att det heller inte kan göras på måfå. Det kan bara genomföras på ett välplanerat, systematiskt och organiserat sätt. Du ensam klarar inte av det, inte jag heller, och inte någon annan människa heller, oavsett om han är arbetare, Henry Ford eller påven i Rom. Det finns ingen människa, eller grupp, som kan klara av det utom arbetarna själva, för det krävs arbetare för att sköta industrierna. Men inte heller arbetarna klarar av det om de inte är organiserade och organiserade just för detta åtagande.» 

Nu kan vi återkomma till den kamp med icke-våld som bedrevs av den infödda befolkningen på Västra Samoa mot Nya Zeelands regering, som redan omtalats i uppräkningen av historiska händelser. De 40 000 polynesier som bebor denna ögrupp är enkla, vänliga, gästfria och tappra kämpar: de är utomordentliga representanter för sin ras. Deras syn på livet har något paradisiskt över sig. Deras språk har kallats Stilla havets italienska för sin musikaliska klangfullhet. Religionen är en märklig blandning av hedendom och kristendom. Deras ekonomiska liv har drag av kommunism.

Från 14 november 1899 var denna del av Samoaöarna av tyskarna, som behandlade de infödda med viss hänsyn. I augusti 1914 ockuperades området av den nyzeeländska flottan och den 17 december 1920 fick Nya Zeeland mandat av Nationernas Förbund att ta över öarna. Ingen brydde sig om vad invånarna själva ansåg. Från första början försökte Nya Zeelands regering att få de infödda att anpassa sig till dess imperialistiska och kapitalistiska idéer. De vägrade. Eftersom de inte kunde svara på fiendens – den mäktiga vita regeringens – våld med eget våld gick de in för passivt motstånd.

Nya Zeeland skickade örlogsfartyg, flyg, soldater som sköt mot obeväpnade demonstranter. Tamasese, den berömde ledaren för motståndsrörelsen och saktmodigheten själv, dödades. Men kampen fortsatte. Nya Zeeland hade att göra med några få tusen »efterblivna infödingar» utan kunskaper om modern teknik men på 16 år lyckades regeringen inte, trots sitt stora militära övertag, kuva rebellerna.

Heder åt socialistpartiet i Nya Zeeland, som ända från början motsatte sig regeringens grymma kolonialpolitik. Och när man kommit till makten 1935 var dess första åtgärd att skicka en delegation tillsammans med den nye chefen för administrationen till Västra Samoa för att diskutera med samoerna själva hur man skulle rätta till felen.

Denna goodwill-delegation lovade befolkningen all möjlig frihet och att Nya Zeeland skulle stå för kostnaderna för att göra detta möjligt, eftersom det mandat man fått gick ut på att det skulle tillämpas i enlighet med folkviljan i det land som var under mandatet.

Och som genom ett mirakel ändrades Nya Zeelands politik gentemot denna befolkning plötsligt. Socialistregeringen gick till och med längre än samoerna krävt och upphävde tidigare regeringars beslut. Den hjältemodiga kampen genom icke-våld slutade med seger, utan att den andra sidan led nederlag. I själva verket var det två segrare: å ena sidan samoerna, som slutligen uppnått sina mål, å andra sidan socialistregeringen i Nya Zeeland, som gjort slut på sitt lands imperialistiska tendenser och som nu kunde räkna med stöd och lojalitet från alla delar av den inhemska befolkningen.

Det vore ett misstag att tro att detta tillvägagångssätt var något som Mandatkommissionen uppskattade. I denna institution, där man har för vana att se saker utifrån de koloniala och inte de mänskliga intressena, väckte denna exemplariska lösning av konflikten en viss oro. I stället för att oreserverat lyckönska Nya Zeelands regering till sin radikalt förändrade politik kritiserades den av olika medlemmar av detta organ. Eftersom den nya regeringen i en handvändning upphävt tidigare beslut anklagades den nu för »bristande kontinuitet» i relationerna med den inhemska befolkningen. Även om Kommissionen också medgav att de tidigare nyzeeländska regeringarnas hållning inte varit direkt lysande var man orolig för att den nya regeringens humana inställning skulle bli ett farligt exempel. Det här var en alltför förstående inställning till folken i kolonierna! Man talade till och med om ett farligt sätt att skynda på »historiens långsamma framåtskridande». Att »skynda långsamt» är valspråket för Nationernas Förbund vet vi bara alltför väl, till exempel när det handlar om nedrustning. För vår del kan vi bara lyckönska Nya Zeelands socialistiska regering till att ha avvisat den koloniala traditionens brutala metoder.

Här följer några detaljer om vad som hänt i Västra Samoa sedan 1920. När imperialistmakterna Tyskland, England och USA började intressera sig för denna paradisiska ögrupp bildade urbefolkningen en rörelse kallad O le Moa, som betyder de rättfärdigas samfund. Det omfattade 95 procent av befolkningen under ledning av kungahuset och adeln. Denna rörelse hade en egen polis, med en speciell uniform för att skilja den från den statliga. De hade också egna byggnader som rymde domstolar och möteslokaler. År 1930 förbjöd Nya Zeelands regering officiellt Moarörelsen att fortsätta. Men det gjorde den ändå, i hemlighet. Den blev till och med starkare än förut. Presidenten, som hette Faumuina Fiame, var såväl begåvad och välvillig som full av handlingskraft.

En av de mest omtyckta ledarna inom organisationen var prins Tamasese Lealofi, från Vaimoso, som ofta blivit förföljd av mandatets tjänstemän. 1924 krävde general-guvernören sir George Richardson plötsligt att Tamasese skulle hugga ned den stora häck med stockrosor som växte runt hans egendom. Som bekant är bladen från denna växt ursprungsbefolkningens nationella symbol. De gör kransar av dem för sina fester och religiösa ritualer. Tamasese vägrade att finna sig i denna brutala order och detta ledde till att han placerades i exil på ön Sawai. Varken skriftliga eller muntliga protester ledde någon vart och till sist lämnade han ön i en roddbåt och tog sig hela vägen till Apia för att få audiens hos guvernören. Sir George var rasande och dömde den oskyldige prinsen en gång till, berövade honom hans titel och skickade tillbaka honom till Sawai.

Efter flera års lidande fick Tamasese återvända hem. Men när han 1928 vägrade betala en orättvis skatt dömdes han till sex månaders fängelse, som skulle avtjänas i Auckland. Tungt kedjad som den farligaste brottsling fördes han dit. Detta upprörde inte bara hela befolkningen på öarna, utan även urbefolkningen i Australien. Maorirepresentanten, sir Apirana Ngata, förklarade inför Nya Zeelands parlament: »Självklart ligger våra sympatier hos folket i Samoa och det vet alla.» Trots att protesterna haglade ändrade sig regeringen inte.

Var det då att förvånas över att Tamasese hälsades som en nationell martyr, när han återvände till Samoa 1929? Entusiasmen var större än någonsin inom Moarörelsen och ledarna riktade en gripande appell till flera länder i Europa.

Den 28 december 1929 stod representanter för ursprungsbefolkningen i hamnen i Apia och väntade på att A G Smyth skulle komma tillbaka. Det var en vit man som varit deporterad i två år för att han deltagit i Moarörelsen. När processionen passerade en militärpolisstation gick tolv poliser plötsligt till attack mot folkmassan med dragna revolvrar och började urskillningslöst skjuta mot de helt ordningsamma demonstranterna. Tamasese beordrade sina landsmän att lyfta upp händerna som tecken på fredliga avsikter. Men poliserna fortsatte skottlossningen, nu använde man också automatvapen. Dussintals män, kvinnor och barn sårades. Bland de 15 personer som dödades var Tamasese. Hans bröstkorg var full av kulhål.

Alla män i ursprungsbefolkningen drog sig undan i skogen. Katolska präster och protestantiska missionärer protesterade. Några vita advokater som ställde sig på ursprungsbefolkningens sida och hyllade den värdighet och det lugn kvinnorna uppvisat, sattes i fängelse av den nye guvernören, överste Allen. Han tvingades till sist avgå och ersattes med general H E Hort.

Alla dessa övergrepp blev kända för omvärlden genom officiella dokument. Samoapetitionen lades fram för utrikesministrarna i England, Tyskland och USA 1931 och Samoas sak till guvernör Hort 1933, utan att det gav några resultat.

Här följer några exempel på urbefolkningens klagomål:

Att guvernörerna på Samoa, bakom ryggen på invånarna, dragit på dem stora skulder, som aldrig kan betalas. Dessa guvernörer har slösat med pengar på meningslösa experiment, men när det handlar om något som behövs heter det att det inte finns några pengar.

Att de infödda inte tillåts arbeta som läkare, hur duktiga de än är. Förtur ges till vita läkare, ofta odugliga, med löner på 500 pund om året.

Att betalningen är sämre för den kopra de infödda producerar än de vitas. Där bestäms rättvisan av vilken hudfärg man har. Hundratals, ja tusentals, infödda har blivit förvisade och fängslade utan annan orsak än att de hållit fast vid sina inhemska traditioner.

Moarörelsen fortsatte att kräva frihet för alla politiska fångar, för alla som utvisats eller deporterats. Man krävde skadestånd för alla orättvisa åtgärder, oavsett om de drabbat liv, frihet eller egendom. Man krävde rörelsefrihet inom landets gränser och rätt att fara till de östra öarna av Samoa för att kunna hålla kontakterna med de inföddas civilisation. Man krävde också fredlig lösning av alla konflikter med utländska makter via Internationella skiljedomstolen i Haag.

En högt uppsatt amerikansk marinofficer, dr Felix M Keesing, har i sin broschyr Samoa Islands of Conflict, som utgivits i serien »utrikespolitiska rapporter», sagt att de infödda aldrig kommer att ge vika när det gäller den egna kulturen och dess traditioner. Och detta folk fortsatte sitt passiva motstånd helt orubbligt och med förvånansvärt mod. »Vi påstår inte att vi vunnit kriget mot Nya Zeeland, men vi vill att det ska finnas skriftligt på att våra män blivit kallblodigt mördade, trots att vi inte hade några vapen och inte gjort något våldsamt motstånd», säger de i The Case for Samoa. De var fast beslutna att fortsätta kampen.

En sak är säker och det är att den tidigare nyzeeländska regeringens brutala våld inte kunde rubba den hjältemodiga viljekraften hos dessa infödda. De visste att de ställt sin kamp på ett oändligt mycket högre plan än deras vita förtryckare. Den 5 mars 1930 talade den ärevördige Aloali Tiumalealiifano inför en samling av flera tusen infödda. Han talade på hemlandets poetiska språk:

»Jag är mycket gammal – jag är 84 – och mitt hjärta fylls av kärlek till mitt folk när jag beskådar den oundvikliga följden av att Nya Zeeland tagit över Samoa. Ni, mina herrar, representanter för mandatet, säger att ’Nya Zeeland gör allt med de bästa avsikter’, men på det svarar jag, ’Just på grund av att ni har en privilegierad ställning borde ni framför allt vara rättvisa’. Ni har sagt att Nya Zeelands regering är god. Men jag ser ju vad som pågår runt omkring mig och så mycket kan jag säga er: nej, detta är inte gott.

Samoer, tusentals samoer, vilar i jorden. Lyssna på mig, ämbetsmän, för jag säger er: låt rättvisan råda, och sanningen, och handla som Kristus lärt oss alla. Låt det bli en hederssak att tala sanning. Varför ljuger ni? Sanningens evangelium har funnits hos oss länge, i över hundra år. Det var ni som hade det med er, vi fick det av er. Ni hotar att bannlysa och förgöra Moa. För oss är Moa som ett skepp med sin last. Om skeppet lyckligt når hamn ska vi självklart befria henne från den tunga lasten. Men först då!

Jag hade trott, herrar ämbetsmän, att ni skulle visa omsorg om våra nationella intressen, värdigt och ärligt, och att ni skulle behandla oss med medkänsla. Hur kan det då komma sig att ni slaktar medlemmar av Moa som djur? Det här är allvarligt. Vi känner till de civiliserade ländernas sedvänjor: om en man håller upp sina händer skjuter man inte på honom …

Vad jag vill är att Moa fortsätter tills rörelsen uppnått vad den kräver. Och vad beträffar de uniformer som medlemmarna av vår rörelse bär, hur kan de skada regeringen? De är inte bekransade med farliga vapen. Låt oss därför fortsätta att bära våra uniformer tills våra krav blivit tillgodosedda. För detta underbara land kommer aldrig att upphöra att vara vårt land, vårt eget, det land vi tillhör.»

Nu kan vi gå vidare till Ryssland och se hur bolsjevismen sedan 1918 bemött böndernas passiva motstånd. Utan att vara någon anhängare av kulakerna måste man i objektivitetens namn medge att en enorm mängd obeväpnade bönder i över 20 år lyckats hålla stånd mot Moskvaregeringens järnhårda diktatur och tvingat den till alla möjliga eftergifter.

Dessutom är de ryska tolstojanernas historia ett av de starkaste argumenten för kamp genom icke-våld. Dessa, flera tusen män och kvinnor, utspridda över Sovjetunionens enorma yta, har hela tiden förklarat sig redo att samarbeta med bolsjevikerna om allt humanitärt. Men de har ståndaktigt vägrat, även de som är marxister, att underkasta sig de två former av våld som vi kallat horisontellt och vertikalt. De vägrar göra militärtjänst. Trots att en regering som kallar sig kommunistisk behandlat dessa tolstojaner grymmare än tsarens regim gjorde, har inte de röda diktatorerna lyckats besegra dem. Vad spelar det för roll om regeringen i Moskva oavbrutet försöker upplösa deras samhällen och driva dem längre och längre bort i Sibirien, rent av ända till gränsen mot Kina! Så fort minsta tillfälle ges bygger tolstojanerna genast upp sina fria kommunistiska samfund, även under ytterst primitiva förhållanden.

Också den som avfärdar dessa mystikers religiösa och etiska ståndpunkter måste medge att om det vore miljontals som använde sådana kampmetoder, och inte några få hundra män och kvinnor, skulle ingen makt i världen kunna stå emot dem. Å andra sidan, om denna lilla grupp människor hade rest sig med vapen i hand mot regeringen i Moskva skulle de ha sopats bort. Nu har de fortfarande, tack vare den hållning de faktiskt intog, ett visst moraliskt inflytande över kulturlivet i Ryssland, vars samvete de i viss mening är.

Så det är inget att förvåna sig över om de som i Indonesien kämpar för att frigöra sig från det holländska oket, trots att de till största delen är muslimer och definitivt inte principiella anhängare av icke-våld, blir alltmer övertygade om att enda sättet att möta den holländska regimens vertikala våld är med civil olydnad, bojkotter, kollektiv vägran att betala skatt och att vägra göra militärtjänst, osv.

De 64 miljoner infödda som bebor Holländska Ostindien har inga möjligheter att kämpa med våld mot Nederländernas väpnade styrkor. Och även om de gjorde det skulle vi få se samma saker inträffa som redan skett i väst. När Spanien för några år sedan förlorade kriget i Marocko fick vi skåda hur Frankrike omedelbart skyndade till undsättning och slog ner den infödda befolkningens väpnade motstånd med de allra modernaste formerna av krigföring. Och de holländska och engelska imperialisterna är ännu hårdare bundna till varandra.

Om Indonesien försökte frigöra sig från det holländska förtrycket med våld skulle England och Frankrike omedelbart komma springande för att återställa … ordningen. För om en enda länk brister i den koloniala kedja som sträcker sig från Marocko till Indonesien, känner sig alla imperialister i väst genast hotade. Det här kommer att få efterföljare, tänker de.

Som jag sade på kongressen för krigsmotståndare i Lyon 1931 har det skett ett tvivelaktigt närmande mellan holländsk och fransk imperialism. En av de mest oroväckande följderna för de färgade folkens frihetsrörelse i Asien är att de två kolonialmakterna beslutat om ömsesidig utlämning av politiskt misshagliga. Därigenom har de helt avskaffat asylrätten.

Detta leder oss tillbaka till varför Indonesien inte på många år kommer att kunna besegra våldet från väst med eget våld. Att ta till våld skulle bara avslöja den egna svagheten. Därför måste befolkningen göra en dygd av nödvändigheten. Det är orsaken till att de som leder frihetsrörelsen mycket noggrant studerar lärdomarna från Ungern, Irland, Kina, dagens Indien, och alla de historiska fakta som vi just räknat upp.

I Indonesien framhålls det med rätta att när Nederländerna en gång inledde kampen mot det spanska väldet var strejker, bojkotter och civil olydnad av stor betydelse. På sommaren 1567 intog hertigen av Alba med en utvald styrka Bryssel för att göra slut på kätteriet och införa total despoti. De gamla provinsiella förordningarna revs upp och städernas privilegier avskaffades utan vidare. Hertigen härskade ensam, utan att behöva rådgöra med någon. Krig utbröt och hertigen besegrade snart den armé Wilhelm av Oranien ställt upp. Upprorsledarna blev halshuggna. Hundratals upprorsmän och misstänkta brändes på bål, höggs ihjäl eller hängdes. Segraren inbillade sig att han kuvat landet tillräckligt för att få det att foga sig efter hans vilja. Men spanjorernas terror väckte lika starkt motstånd hos den katolska majoriteten som hos den protestantiska minoriteten.

Beskattningen för att underhålla de utländska trupperna, möttes av en okuvlig rörelse av olydnad och bojkott. Ställda inför de spanska garnisonerna insåg städerna att om de tog till vapen skulle följden bara bli meningslösa massakrer. Därför använde de sig av generalstrejken. Hantverkarna stängde sina butiker, handelsmännen lämnade marknaderna. Ekonomin stannade av och inför denna stumma protest från ett helt folk hemföll den förfärlige hertigen åt vanmäktiga raseriutbrott.

På den anti-imperialistiska kongressen i Frankfurt 1929 uppmanade dr Wim Jong, på den holländska anti-militaristiska rörelsens vägnar, indoneserna att inte låta sig dras med av västerlandets våldsmetoder, utan göra sig redo för en kamp på mycket högre nivå och med betydligt större utsikter att lyckas, särskilt om den inleddes vid rätt tidpunkt och sammanföll med strejker, civil olydnad och värnpliktsvägran i Nederländerna. Indonesien borde också använda sig av motstånd utan våld om engelsmännen eller fransmännen skulle intervenera, framför allt eftersom man då skulle få stöd av liknande rörelser med civil olydnad, bojkotter och strejker i Indien, Indokina och andra länder i Asien och Afrika.

Det behöver knappast påpekas att om ett sådant företag ska kunna bli något måste man välja rätt ögonblick. Som om man inte gjorde det också vid en väpnad konflikt! För krig förbereder sig nationerna omsorgsfullt i åratal, både tekniskt och moraliskt, och angreppet inleds inte förrän det verkar finnas goda utsikter till seger.

Araben Abdel Karim al Rifi sade, apropå de engelska och franska imperialisternas makalösa grymhet i Mellanöstern, att de förtryckta färgade folken trott sig vara försvarslösa gentemot den moderna imperialismens allt värre våld, tills de upptäckte bojkottvapnet, den civila olydnaden, vägran att samarbeta, osv. Metoder som redan visat sitt värde i Syrien, där de använts med förvånansvärd framgång mot fransmännens styre. Abdel Karim al Rifti förutspådde en avgörande strid mellan imperialisterna och Afrikas och Asiens förtryckta massor som – från Tanger till Australien – skulle resa sig som en man.

Om dessa förtrampade folk bara förmår välja rätt tillfälle – exempelvis då flera imperier bekämpar varandra – kommer de med säkerhet att kunna vinna frihet med minimal användning av våld och maximalt med icke-våld i sin kamp.

Allt hopp är inte ute för världen! Tiden är inne för massorna i väst att repa mod och hämta inspiration ur dessa lärdomar.

Som vi aldrig tröttnar på att säga finns det tre mäktiga grupper med speciellt intresse av att undanröja krig och militarism: proletariatet, kvinnorna och de utsugna färgade raserna. Alla tre har genom omständigheterna, oavsett om det handlat om deras samhällsställning eller den geografiska och historiska situationen, blivit tvungna att i allt större utsträckning använda icke-våldsmetoder i sin frihetskamp. Ju mer den moderna krigföringens vetenskapliga utveckling blir ett monopol för en viss grupp, lika begränsad som mäktig eftersom den består av högutbildade som identifierar sig med de militaristiska och imperialistiska klanerna, desto svårare kommer det att bli för den stora massan av färgade folk, proletärer och kvinnor att segra med våld.

Det är inte ens nödvändigt att alla proletärer, kvinnor och färgade folk går samman innan de kan uppnå resultat. När ett stort antal kvinnor, arbetare i olika länder och färgade folk i ett kritiskt historiskt ögonblick tar till icke-våldsmetoder i sin kamp har de stora möjligheter att nå framgång.

När man läser uttalandet från Kvinnoorganisationen för en ny världsordning: »Vi kvinnor vägrar lyda de politiker, som inte ens är kapabla att organisera ekonomi och samhällsliv på ett sätt som skulle göra orättvisor och krig omöjliga», kan man tänka att kvinnorna äntligen börjar frigöra sig från männens uråldriga förmyndarskap och de patriarkaliska och våldsamma traditioner som alltid följt i dess spår. Denna organisation hävdar att kvinnorna borde ha minst hälften av makten i samhällslivet för att kunna värna det heliga människolivet och den individuella och sociala friheten. Den kräver att arméerna avskaffas och att mördarindustrierna ställs om till konstruktiva uppgifter. Fjorton miljoner kvinnor har länge slösat tid med att skriva petitoner som politikerna bara betraktat som värdelösa papperslappar. Om de nu, i stället för att rikta lika gripande som meningslösa appeller till de förtjusande herrarna i Nationernas Förbund, genast samlas bakom detta nya program, kan vi kanske säga att vapentillverkarnas tid är ute.

Svensk översättning: Björn Erik Rosin och Åke Eriksson 

Bart de Ligts bok Att övervinna våldet har nyligen givits ut i sin helhet på svenska för första gången genom Bokförläggarna Röda Rummet. 

***

Följ Arena Essä på Facebook