Tantolunden i Stockholm 2020 (bild från thatsup.se)

Parkliv Städernas historiska grönområden har utvecklats till 2020-talsparker med foodtrucks, utegym och anlagda sandstränder. Selma Brodrej reflekterar över detta fenomen i en personlig essä.

Jag är 15 år och allt snurrar. Ljuset från gatulyktorna på Liljeholmsbron följer med ned i Årstavikens svarta vatten. Främmande ansikten rör sig ovanför mig, dubbleras, suddas ut och blandas ihop med varandra. De pratar med mig, någon frågar var jag bor men jag är oförmögen att svara.

Denna smått traumatiska fylla är ett av mina första minnen från Tantolunden, en gigantisk gräsplätt i utkanten av Södermalm i Stockholm. Parken har figurerat som mötesplats för fest och aktivitet sedan den anlades av Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin 1896. Tantolunden växte fram under en period då västvärlden var fylld av oro inför konsekvenserna av urbaniseringen. Klassiska tänkare som Karl Marx, Émile Durkheim och Max Weber bekymrade sig över att de framväxande städerna skulle tydliggöra ekonomisk ojämlikhet, att landsbygdens solidaritet skulle suddas ut i statsvimlet och ersättas av det den tyska sociologen Ferdinand Tönnies kallar Gesellschaft; en beräknande gemenskap där relationer baseras på ekonomiskt utbyte.

Samtidigt som oron växte i takt med städerna började även mer lösningsorienterade utlägg presenteras. Ett exempel är den brittiska stadsplaneraren Ebenezer Howards förslag om staden som en plats där det lantliga och det urbana existerar i samspel med hjälp av parker och lättillgänglig natur. Howards idealbild, den så kallade Trädgårdsstaden, hade stort internationellt inflytande och gav upphov till en rörelse för att idéerna skulle förverkligas (The garden city movement).

Idag har de svenska städernas grönområden utvecklats till 20-talsparker med foodtrucks, utegym och anlagda sandstränder. En sommar som denna är Tantolunden, precis som alla andra parker och badplatser, populärare än nångonsin. Folkhälsomyndighetens skära skyltar om två meters avstånd har försvunnit i havet av människor som packas tätt ihop på gälla handdukar. Cyklar, hundar, högljudda tonårsgäng, bebisar, pantsamlare, riskgrupper och brunbrända magrutor förvandlar gräset till ett enda stort lapptäcke av hud.

Lapptäcket skimrar i solen medan jag cyklar över Liljeholmsbron och funderar på om det här är vad vi menar med integration. I parken får varje enhet behålla en del av sin egen kulturella identitet samtidigt som den kollektiva platsen skapar en gemenskap. Kanske är de offentliga badställena allt det Sverige annars ofta misslyckas med; dynamiska och levande. Fyllda av mångfald och gränsöverskridande kommunikation.

Jag tänker på kvällarna med pappa i Tantolunden. Hur vi grillat kryddigt kött på små engångsgrillar och haft med oss tvålitersburkar med sallad och tzatsiki. Hur vi druckit rött vin, varmt som kaffe i de sandiga plastkopparna. Jag tänker på dagen vi firade att en familjevän fått svenskt medborgarskap; Grattis du får stanna i Sverige och du kanske till och med får känna dig hemma. I alla fall här i parken.

Sociologen Eric Klinenberg har skrivit boken Palaces for the People där han argumenterar för värdet av social infrastruktur. Klinenberg ser städernas offentliga platser som samhällskritiska instutioner och argumenterar för att de till och med räddar liv. Efter värmeböljan i Chicago 1995 då 739 personer dog på fem dagar som konsekvens av hettan startade Klinenberg ett forskningsprojekt där han undersökt hur social infrastruktur påverkar människor under kriser. Klinenbergs resultat är skrämmande, de visar inte bara att dödsfallen var betydligt mer frekventa i Chicagos mer fattiga och utsatta kvarter.

Den avgörande skillnaden var just gatornas förutsättningar till social interaktion.

Klinenberg kom även fram till att det rådde brutala skillnader mellan två gator i den amerikanska staden som var högst lika rent demografiskt. Gatornas medelinkomst och medelålder var i princip identisk, den avgörande skillnaden var just gatornas förutsättningar till social interaktion. I det ena området, som var fyllt av parker, caféer och bibliotek dog i princip ingen under värmeböljan. I det andra, där utelivet var betydligt mer stillastående, var dödssiffrorna markant högre. Klinenbergs resultat visar vikten av att satsa på en infrastruktur som möjliggör bekantskaper i området där man bor. Grannar som inte känner varandra kommer inte heller hjälpa varandra under en katastrof. Antagligen kommer liknande forskning ge samma resultat på dödsfallen under coronakrisen.

Jag kastas tillbaka till den mörka augustinatten i Tantolunden för snart tio år sedan. Det hade blivit kallt, mina vänner var för längesen försvunna och det samma gällde min telefon. Jag var för berusad för att vara rädd och jag tror att jag hade somnat i det blöta gräset när en främmande man lyfte upp mig. På något sätt lyckades han få ur mig min adress och sedan följde han mig hem. Jag lutade mig mot hans axel, han höll i mitt hår när jag behövde stanna för att kräkas och han lämnade mig inte förrän jag lyckats slå in min portkod och vinglade upp i trappuppgången. Kanske, i linje med Klinenberg, var det parken som räddade mitt liv den natten.

Samtidigt går det inte att bortse från nyhetsrubrikerna. Inte nog med att badplatserna skapar mediala skandaler för att de är överfulla och potentiella virussmittare. De är även arenor för våld. Tidigare i somras hittades en kvinna i 30-årsåldern död i ett buskage invid Tantolunden och rapporterna om våldsamheter i området är återkommande. I en intervju för lokaltidningen Mitti säger Viktor Adolphson, yttre befäl på polisen på Södermalm, att han aldrig skulle låta sin 13-åriga dotter gå och bada själv i parken.

Slagsmål och konflikter verkar vara en oundviklig kärna i platsens identitet på samma sätt som de var på de gamla dansbanorna under förra århundradet. På 30- och 40-talet ledde våldsamheterna till en stor debatt mellan den yngre generationen som förespråkade frihet och fest och den äldre eliten som talade om moral och måttfullhet. “Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek.” skrev socialsekreteraren Allan Svantesson vid Svenska kyrkan om dansen i sin bok Ungdomens fiende n:o 1 Den offentliga moderna dansen. Debatten mynnade då ut i införandet av lagen om danstillstånd (1956), en lagförändring som kritiseras aktivt än idag.

Under 50-talet resulterade striden om de allmänna platserna i ett dansförbud. Vad är nästa steg?

I podden Red Library: Common Space – The City as Commons konstaterar två amerikanska filosofer att det är den gemensamma platsen som skapar folket. Det gemensamma folket, det som inte ser personen på handduken bredvid som en främling utan som en granne. Lapptäcket i Tantolunden tyder på att hypotesen stämmer. Samtidigt verkar det vara precis tvärtom. Den gemensamma platsen skapar ett splittrat folk. Ett folk som inte kan samsas, som förvandlar gräsplättarna till ett stridsfält a la Hobbes. Under 50-talet resulterade striden om de allmänna platserna i ett dansförbud. Vad är nästa steg? En privatisering av badplatserna i samklang med stränderna utanför Rom där det knappt går att ta ett dopp utan att betala? En ombyggnad som förvandlar Tantolunden till Paris Luxembourgpark där vakter bevakar varje steg du tar och riktar ett vapen mot dig om du råker sätta dig på fel gräsmatta?

Jag och min lillasyster sitter i den gnisslande metallhammocken utplacerad längs Årstavikens promenadsträcka. Vi betraktar havet av människor som rör sig förbi oss och jag undrar om det inte är just så. Att vi dras till parkerna med samma styrka som havsströmmarna. Att vår flockdjursinstinkt styr med samma ohejdbara kraft som atlantvågor slår mot kustklippor. Sociologen Klinenberg fastställer i ett Ted-talk om New Yorks potentiella översvämningar att det inte går att bygga en mur mot ett vatten. Det leder oundvikligen till att det någonstans svämmar över. Han säger att istället måste staden anpassa sig, vi måste rusta upp och bygga ett samhälle där vattennivån kan öka utan att äventyra människors säkerhet.

Kanske gäller det samma oss, när pandemin resulterar i stängda gränser svämmar parkerna över. Det enda vi kan göra är att anpassa oss.

***

Följ Arena Essä på Facebook