Resning av småstugor i en av Stockholms Stads trädgårdsstäder. Troligen Olovslund, Bromma omkring 1930. (Bild: Tekniska museets arkiv)

Bostadspolitik Trädgårdsstaden som stadsbyggnadskoncept växte fram i 1900-talets början och handlade lika mycket om att fördela marken på ett demokratiskt sätt som att höja livskvaliteten för alla – något som för övrigt ansågs hänga ihop.

Ett av de tidigaste utkasten till det som så småningom skulle bli Stockholms stads trädgårdsstäder var ett föredrag som Per Hallman höll 1902 inför Svenska Teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst. Den plan han presenterade innebar en expansion norrut över Gärdet, den nuvarande nationalstadsparken och delar av Solna – men också söderut över Gröndal, Årsta, Johanneshov och delar av Sickla. Skissen hade inspirerats av Reinhard Baumeisters expansionsplan för Stuttgart i tyska Baden och poängen var att staden måste höja blicken. Det gällde att köpa stora landområden utanför malmarna och där bygga egnahem. Idén fick ett starkt stöd inom de rätta kretsarna, bland dem Gerhard Halfred von Koch och hans inflytelserika Social Tidskrift. En namninsamling för projektet genomfördes bland nykterhetsrörelsen och fackföreningar. Ett par år senare genomförde stadsfullmäktige uppköpet av egendomen Enskede, där en första stadsplan för vad som idag är Gamla Enskede ritades av Hallman 1907.

Det är lätt att glömma Per Hallmans betydelse för expansionen för ”landtegendomarne” utanför tullarna, eftersom den i första hand ägde rum under hans efterträdare Albert Lilienbergs tid som stadsplanedirektör, alltså efter 1927. Men den prägel Hallman satte på Gamla Enskede – eller för den delen Aspudden eller delar av Skarpnäck och flera andra platser i området – gav ett uttryck åt områdena som kom att prägla dem ända till efterkrigstiden. De av Camillo Sitte inspirerade, medeltidsslingrande stadsplanerna var utmärkt ägnade för det samhällsbygge som staden tog sig för, när den beslöt att behålla kontrollen över den mark den köpt genom att enbart hyra ut den som tomträtter. Inspirationen till det projektet kom till lika delar från amerikansk populism som från engelsk liberalism.

Begreppet trädgårdsstäder kommer från den engelska parlamentstenografen Ebenezer Howards bok To-Morrow, a Peaceful Path to Real Reform (1898), i senare upplagor kallad Garden Cities of To-Morrow. Med tanke på hur inflytelserik den boken ändå är, förvånar det kanske att den ännu inte översatts till svenska. Den refererades första gången 1903 i en skildring av Gustaf Siösteen från invigningen av den första brittiska trädgårdsstaden, Letchworth utanför London. Medan Siösteen uppfattade Letchworth som en vanlig förstad, om än väl ordnad, växte snart en mer korrekt förståelse av trädgårdsstaden som ett nytt stadsbyggnadskoncept fram. Störst intresse väckte begreppet därför hos dem som arbetade för att skattevägen framtvinga en mer ändamålsenlig jordfördelning, både på landet och i städerna.

Albert Lilienberg skrev 1907 en serie artiklar i Svenska Dagbladet om något han kallade Framtidsstaden. Hans vision låg emellertid närmare en samtida till Howard, tysken Theodor Fritsch (1852–1933) och dennes pamflett Die Stadt der Zukunft, Die neue Gemeinde (1896). I den versionen tecknades den nya stadstypen som ett strikt sammanhållet hierarkiskt samhälle, en organism av tidstypiskt slag.

Men trädgårdsstäderna som Howard tänkte sig dem hade helt andra rötter, i en anglosachsisk tradition. Utan tvekan fanns där ett antiurbant element, men han åberopade inte någon representant för den romantiska traditionen utan ekonomen Alfred E. Marshall. Grunden för hans projekt var nämligen ekonomiskt och rotat i markägandet. Eftersom kostnaderna för den nya stadsformen skulle betalas av den jordränta som inte längre skulle komma privata intressen till del, fanns det ett grundläggande demokratiskt problem inbyggt i visionen. Hur skulle man undvika att de som satts att förvalta jordägandet inte blev despoter av samma slag som den jordherre som gjorts onödig?

Livsmiljön som karaktärsdanare

En föregångare till Howards projekt, om än bara nämnd i förbigående i hans bok, är industrialisten och den liberale reformatorn Robert Owen, känd både för det samhälle som byggdes upp kring hans bomullsspinneri i New Lanark 1800–1825 och för den kortlivade staden New Harmony i Indiana, USA. De samhällen Owen ville bygga var ungefär en tiondel så stora som Howards, 2 000–3 000 invånare, och de finansierades genom sin industri, inte genom markägande. Liksom många samtida reformatörer var Owen starkt påverkad av det Thomas Carlyle kallade ”environmentalism”, det vill säga uppfattningen att det finns ett direkt samband mellan livsmiljön och hur vi blir som människor. Inspirerad av Rousseau intresserade han sig i första hand för barnen men även de vuxnas karaktär skulle, menade han, förbättras om de bara fick bo i rätt omgivning. Men då uppstår förstås frågan vem som ska bestämma vilken som är den rätta omgivningen?

Det enkla svaret på den frågan är förstås: Owen. Även om han senare i livet blev utopisk socialist, var de tidigare bosättningarnas ändamål i första hand att skapa plikttrogna arbetare – och vinsten behöll han själv. Men tanken var att utveckla förmågor och önskningar hos arbetarna som skulle göra även dem lämpliga som beslutsfattare – på samma sätt som Owen medgav att han själv var en produkt av de omständigheter som omgett honom när han växte upp. Även om det inte blev mycket av demokrati i de samhällen han skapade, fanns den ändå där som ett långsiktigt projekt.

Ungefär åttio år senare formulerade Howard en vision som var betydligt mindre auktoritär. Det var inte frågan om att tvinga in någon i de trädgårdsstäder han ville se, snarare skulle de locka sina invånare genom sin överlägsenhet; han använde bilden av magne- ter ”starkare än dem våra städer äger”.13 Men som bland annat ur- banhistorikerna Stanley Buder och Robert Fishman framhållit var det än mer diskussionen om hur trädgårdsstäderna skulle styras som utgjorde kärnan i hans vision.14 Precis som Henry George, den amerikanske ekonomen och populisten som hoppades kunna lösa kapitalismens problem med en konfiskatorisk ”enhetsskatt” på jord- räntan, trodde Howard på enkla men kraftfulla åtgärder. Han ville därför inskränka den kommunala förvaltningen till det minimum som inkomsterna från tomthyran kunde inbringa.

På samma sätt skulle den styrande elitens möjligheter att bestämma begränsas. I första hand hoppades han hitta en grupp eldsjälar och organisationer som skulle styra genom att utgöra goda exempel. De skulle dock vara valda enligt vanliga demokratiska principer: en man, en röst (det gemensamma markägandet gav en möjlighet att undkomma tidstypiska begränsningar av rösträtten). Som Howard anmärkte i sin kritik av tidigare experimentsamhällen:

Människor älskar gemensam strävan, men de älskar även individuell strävan, och de kommer inte att nöja sig med så få möjligheter till egen verksamhet som de skulle få i en stel socialistisk gemenskap. Människor har inget emot att organiseras under ett kompetent ledarskap, men de vill också själva vara ledare, och ha del i organiserandets arbete; de tycker både om att leda och att bli ledda.

 

Letchworth stadsplan, tysk presentation 1903. (Bild: Wikimedia)

 

Howard var inspirerad av Pjotr Kropotkin och hans vision har kallats moderat anarkism, men sannare är nog att han var en representant för en idealistisk liberal reformrörelse som ännu inte konfronterats med de demokratiska krafter som arbetarrörelsen började frigöra under de kommande decennierna. Den kooperativa form av jordägande som han föreställt sig blev inte heller verklighet. Den första brittiska trädgårdsstaden, Letchworth, ägdes av ett konsortium av storkapitalister med tvålfabrikanten William Hesketh Lever i spetsen; i Tyskland och de nordiska länderna var det i första hand kommunal mark som ställdes till förfogande även om det finns några försök med fackföreningsägd mark i Oslo och Köpenhamn. Då blev frågan istället vilka möjligheter invånarna hade att hävda sig mot den mer eller mindre maktfullkomliga jordägare de ställdes inför – för Stockholms stads trädgårdsstäders del i form av Lantegendomsnämnden, 1909– 1919, och Fastighetsnämnden därefter.

Småstugeföreningarnas lokala makt

I början av den här perioden hade makten ännu inte flyttat in i de representativa institutionerna. Det folkliga inflytandet under 1910-talet hade fortfarande en direktdemokratisk prägel med rötter i den gamla sockenstämman, starkast uttryckt i de ryska och tyska revolutionernas inledande rådsvälde. I Enskede tog det formen av en kommunalförening, som både skötte nomineringsarbetet inför de val som ännu begränsades av graderad rösträtt och engagerade sig i gemensamma frågor. Jag har tidigare, i Samfundet S:t Eriks årsbok 2014, Stockholms byggnadskultur, diskuterat de konflikter som föreningen hade med Lantegendomsnämnden angående en dansbana och andra offentliga miljöer som den försökte skapa på stadens mark.

I början av 1920-talet ersattes de direktdemokratiska strukturerna dels av partiföreningar, dels av föreningar reserverade för tomträttsägare och tomträttsinnehavare. Det innebar också ett nytt slags politiskt landskap. De politiska partierna ägnade förstäderna ett förstrött intresse. Istället var det genom villaföreningarna – ibland mer rättvisande kallade för småstugeföreningar eller trädgårdsstadsföreningar – som det lokala inflytandet utövades. De relativt ofruktbara konflikter som präglat förhållandet mellan kommunalföreningen och staden ersattes snart av en strävan efter samsyn.

Den första av dessa föreningar var den fastighetsägareförening som 1911 bildades för de tomter som allra först exploaterats i Enskede, den så kallade Palmeska villastaden (efter initiativtagaren J.P. Palme; numer Linde), som av administrativa skäl från början var friköpta. Strax efteråt bildades en fruktodlarförening som inför nämnden särskilt framhöll sin ”samhällslugnande verksamhet” och sitt värde för den fortsatta exploateringen: ”Ingen reklam för ’egna hem’ är rimligen så verkningsfull, som redan befintliga välskötta trädgårdstäppor.”

Genom att med jämna mellanrum inkomma till nämnden med små och stora förbättringsförslag, fann föreningen ett sätt att istället för ständiga konfrontationer tvärtom anamma stadens egen vision för stadsdelen och integrera sin egen verksamhet med den. Den taktiken övertogs av områdets villaföreningar. Enskede Villaägareförening bildades 1922 och räknade bland sina medlemmar Nils Hasselquist som varit stadens representant på området och 1923 blev fastighetsdirektör. Dess ordförande fick från början uppdraget att övervaka att områdets trädgårdar hölls i skick, men blev å andra sidan också remissinstans för tillstånd för nöjestillställningar, just den fråga där konflikterna med staden varit som starkast tio år tidigare.

Detta samarbete mellan staden och föreningarna intensifierades i samband med de första småstugebyggena 1927, där husen alltså under stadens ledning skulle sättas samman av sina ägare istället för av de professionella firmor som byggt den första generationens hus. För att avlasta staden togs nu föreningarna i anspråk för att övervaka att trädgårdarna anlades på ett korrekt sätt och att tomterna på lämpligt sätt avdelades från varandra. De fick också i uppdrag att hantera frågor om standardiserade byggnadsmaterial. Hasselquists efterträdare som fastighetsdirektör, Axel Dahlberg, framhöll att ju mer föreningarna kunde sköta av stadens angelägenheter i områdena, desto bättre. Det betydde inte nödvändigtvis att föreningarna också fick bestämma.

Finmaskigt nät på kvartersnivå

Stadens hantering av egnahemmen i ytterstaden hanterades i första hand av fastighetsnämnden och dess underorgan, inte minst Småhusavdelningen (SMÅA) som hanterade självbyggesområdena. Men det fanns en ytterligare instans – den helägda tomträttskassan som hanterade krediterna (vanliga banker fick vid den här tiden inte lämna topplån till tomträtter). Det faktum att en bank var inblandad satte en absolut gräns för hur långt självförvaltningen kunde utsträckas. Tomträttskassans direktör, Arne Biörnstad, hävdade så sent som under krigsåren att det ännu återstod en tid innan Enskedeborna kunde anses mogna nog för självförvaltning, en uppfattning som också hade stöd bland villaägarna själva. Den fråga som vållade mest konflikter mellan kassan och stadens förvaltning gällde möjligheten till ytterligare belåning av delvis amorterade hus, antingen vid försäljning och arvsskifte eller, och där blev det känsligare, vid tillbyggnader. Vid ägoskiften var det i första hand marknadskrafterna som hanterades. Staden var mycket noga med att hindra alla försök att profitera på den markvärdestegring som var en naturlig följd av placeringen i en expanderande storstad. Där var kassan, med dess monopolställning, helt enkelt stadens verktyg och invånarna verkar ha varit nöjda med den ordningen. Konflikter uppstod däremot vid värderingen av vilka tillbyggnader och moderniseringar som kassan ansåg vara säkra investeringar och i övrigt motiverade, till skillnad från, som kontrakten uttryckte det, ”säregna inrättningar och påtagliga lyxanordningar”. I början av 1930-talet byttes stadens värderingsman ut mot en som utsetts av kassan, och som såg till att strama åt tyglarna.

Detta dubbla tryck från staden ledde till att även trädgårdsstädernas invånare förstärkte sina organisationer. Med tiden utbildade sig ett finmaskigt nät av ansvariga medlemmar, ner på kvartersnivå. Våren 1931 bildade de föreningar som fanns på tomträttsmark i både Enskede och Bromma samarbetsorganet Samorganisationen (som snart följdes av motsvarande organisering på friköpt mark). Några år senare tog villaägarna i Enskede initiativ till en organisation som istället samlade de organisationer som fanns på den mark staden köpt in i Enskede 1904, oavsett senare upplåtelseform. Organisationen var inte bara en förhandlingspart gentemot staden, utan också ett sätt att skaffa försäkringar, kol och trädskötsel genom gemensamma anbud. Med hjälp av staden organiserades föreningen om till en ekonomisk förening 1938. Den typen av organisering innebar att konflikterna inte längre hanterades genom petitioner och gemensamma beslut, utan via personliga relationer mellan organisationens styrande och stadens tjänstemän. Detta blev särskilt tydligt i hur de lokala tidningarna skildrade fastighetsdirektören Axel Dahlberg mer som en föregångsman i stadsbyggnadsprojektet än som en egentlig motpart. Hyllningarna gällde även andra stadens tjänstemän och politiker.

Den här utvecklingen kan illustreras av de datum som valdes för olika jubileumsfestligheter. När byggandet av det som idag är känt som Gamla Enskede skulle hyllas fanns det egentligen tre möjliga årtal att ta som utgångspunkt: 1907, när projekteringen inleddes; 1908, när det första huset började byggas och 1909, när det första huset stod klart och inflyttningen kunde ske. Det första av dessa datum framhävde stadens roll, de båda senare, och särskilt det sista, invånarnas. Femårsjubileet firades alltså 1913, fem år efter att byggandet hade inletts. Det andra jubileet, 1919, som också ledde till att en minnessten restes i Margaretaparken, framhävde särskilt invånarna och deras sammanhållning. Men när det var dags för tjugofemårsjubileet 1932 framhävdes istället projekteringen 1907, när ”en nyexaminerad civilingenjör av Stockholms myndigheter utsågs för att hjälpa till vid planläggningen av det blivande samhället. Denna unge man hette Axel Dahlberg, numera som bekant Stockholms stads fastighetsdirektör och stor förespråkare för träd- gårdsstadsidén”.

Mer än 1 000 personer deltog i festligheterna, varav en tredjedel mottog priser för att ha överlevt Den stora depressionen eller för sina välskötta trädgårdar.

Höjdpunkten för organisationernas integrering i stadens administration var den festlighet som hölls 1937, vid tioårsjubileet för inledningen av självbyggnadsverksamheten. Honnörsbordet vid mottagningen i Blå Hallen delades mellan Samorganisationens representanter och de viktigaste av stadens tjänstemän (i båda fallen män med fruar). Mer än 1 000 personer deltog i festligheterna, varav en tredjedel mottog priser för att ha överlevt Den stora depressionen eller för sina välskötta trädgårdar. Under allsången kontrasterades allmänhetens syn på småstugorna som alltför påvra och estetiskt torftiga med den ära som nu erfors enkelt folk när de fick dinera med stadens främsta.

Direktdemokratins sista kapitel – kyrkan

Det går naturligtvis att hävda att det demokratiska inflytandet i trädgårdsstäderna efter några tappra försök kvävdes i sin linda. Samtidigt blev stadsdelarna en viktig del i uppbyggnaden av den demokratiska staten Sverige – i Bromma bodde inte bara Carl Lindhagen och Axel Dahlberg utan även makarna Myrdal och Per Albin Hansson. Men även i söderort byggdes demokrati. Stadsdelarna, både på fri och ofri grund, var snabbare att öka sitt valdeltagande efter den allmänna rösträttens införande än Stockholm som helhet, och de behöll sin radikala udd – i småstugeområdena nådde andelen som röstade antingen på Socialdemokraterna eller något av de båda kommunistpartierna mellan 80 och en bit över 90 procent. Det gick med fog att tala om en röd hästsko.

Samtidigt förblev den lokala demokratin outvecklad och när Edmund Dahlström gjorde sin klassiska sociologiska studie av Hägerstensåsen och Hökmossen, Trivsel i Söderort, i början av 1950-talet var det redan servicedemokratins individualism och låga demokratiska deltagande som präglade området. Den sista större manifestationen av lokal demokrati, som utspelade sig i början av 1930-talet, fick ett något oväntat fokus. Det handlade om delningen av den kyrkliga församlingen.

Första gången förslaget om att dela gamla Brännkyrka församling i en östlig och en västlig del togs upp var i samband med grundandet av Enskede Villaförening i februari 1922. Året därpå förlorade förslaget vid församlingens stämma – som fortfarande var direktdemokratisk – med 356 röster mot 82. Enligt ett anonymt referat i tidningen Villastäderna hade socialdemokrater och kommunister – som inte ville veta av de ökade kostnader som en delning skulle innebära – mobiliserats i stort antal.

När Enskede 1927 fick en egen tidning intensifierades kampanjen. Samma sommar presenterades planer för ”ett verkligt Stor-Enskede” som jämfördes med den högborgerliga idyllen Djursholm. Delning- en av församlingen presenterades nu som en ”Utbrytning”. Församlingsstämman fick den här gången att annat förlopp. Efter att mötet dragit ut på tiden så att större delen av de omkring 200 närvarande hade gått – mötet hölls på en vanlig veckodag – vann delningsförslaget med 38 röster mot 22. Vänsteroppositionen beskrevs i Enskede Tidning som ”en liten klick, som har till sin speciella uppgift att i Brännkyrka ställa till den största möjliga oreda i församlingsarbetet” genom ”slyngelaktiga utfall mot prästerskap och församlingsanordningar”. För att backa upp kravet genomfördes en namninsamling under parollen ”Enskede åt Enskedeborna!” inom hela Enskede, inklusive de friköpta stadsdelarna Linde och Stureby.

Som ordföranden i Enskede Villaförening uttryckte det hade ännu en gång ”kommunistiska hopar” använt lastbilar för att forsla deltagare till stämman.

Vad berodde nu detta plötsliga intresse för kyrkliga frågor på? Även om delningskravet hade visst stöd bland prästerna, var det knappast religiös iver som drev den folkliga mobiliseringen. Kyrkan hade förutom den egna verksamheten fortfarande ansvar för folk- bokföringen och skolnämnden, men det kan knappast ha varit dessa frågor som låg bakom det stora intresset. Jag skulle istället föreslå att frågan hängde samman med en ökande resignation inför stadens maktfullkomlighet – genom att få en egen församling kunde Enskedeborna manifestera åtminstone ett uns av oberoende. Men det var samtidigt ett oberoende som paradoxalt nog hängde nära samman med de föreställningar som staden lanserat om vad Enskede skulle vara. Problemet med den gamla indelningen var, som Enskede Tidning uttryckte det, att ”ledningen i det stora hela är förlagd till de avsides belägna Liljeholmen eller Brännkyrka, som representera en samhällstyp, med vilken trädgårdsstäderna nära på sakna varje spår av likhet”. Oavsett om det handlade om att jämföra sig med kåkstäderna runt Liljeholmen, den trånga innerstaden eller ens villaområdena i västra Brännkyrka, där vägar och avlopp återstod att ordna sedan de privata tomtbolagen hamnat på obestånd, uppfattade sig invånarna i stadens trädgårdsstäder som del av ett större och mer framtidsorienterat projekt. Även de följande kyrkostämmorna, i december 1927 och april 1928, blev mycket välbesökta och trots att namninsamlingen fick ihop 2 400 namn i ett område med sammanlagt 15 000 invånare röstades delningsförslaget ner med 385 röster mot 315. Som ordföranden i Enskede Villaförening uttryckte det hade ännu en gång ”kommunistiska hopar” använt lastbilar för att forsla deltagare till stämman.

Efter långdragna förhandlingar beslöts ändå en delning av församlingen ett par år senare, och den genomfördes från 1 januari 1931. Förutsättningen var att budgeten tills vidare skulle vara gemensam, och delningen med andra ord fortfarande huvudsakligen symbolisk. Mer betydelsefullt var att även kyrkostämmorna i fortsättningen skulle ske via partival, vilket definitivt avslutade det sista experimentet med direktdemokrati i de nya stadsdelarna.

Den process som föreningarna i söderort genomgick under mellankrigstiden kallas av statsvetare för kooptering. Det betyder att det demokratiska innehållet i föreningslivet anpassas efter de behov som de offentliga organen identifierar, och i gengäld får föreningarna både visst inflytande och ett ekonomiskt stöd. Den här processen är en integrerad del av den svenska demokratin och parallell med den allmänna rösträtten och utvecklingen av den representativa politiska demokratin. Det moderna svenska samhället byggdes upp genom att föreningslivet på tusen och ett vis drogs in i den administrativa apparaten och gjorde den mer finmaskig än den någonsin kunnat bli på egen hand. Mycket vanns i den processen, men kanske förlorades också något.

 

Essän utgör ett kapitel i Per O. Hallman – Stadsplanekonstens förnyare, Samfundet S:t Eriks årsbok 2019 (Appell Förlag).