Litteratur Kan Dantes Den gudomliga komedin förklara Lars Noréns hårdföra personangrepp mot utvalda personer i sina dagböcker? Torsten Rönnerstrand ser ett samband, och kartlägger också författarens intresse för det judiska.
Jag hade inte kunnat ana att döden redan slagit ner så många.
Så skriver Dante i början av Inferno, som inleder Den gudomliga Komedin från början av 1300-talet och skulle följas av Purgatorio och Paradiso. Dessa versrader berättar om de tallösa syndare som i tredje sången väntar på att den obeveklige färgkarlen Charon ska frakta dem över dödsfloden Acheron för vidare befordran till de eviga plågorna i Hades.
Denna berättelse om överfarten till dödsriket har alltsedan början av 1800-talet satt otaliga spår i den västerländska kulturen. Det mest kända exemplet är väl Gustave Dorés groteska illustration till Dantes gastkramande skildring av de förtappades hädanfärd. Man kan också tänka på den versrad i nobelpristagaren T. S. Eliots diktsvit Det Öde Landet(1922), som i Karin Boyes kongeniala översättning lyder: ”Vem kunde trott att döden gjort till stoft så många.”
Överfarten till dödsriket skildras emellertid också av en nutida svensk som på flera sätt kan ses som en värdig efterföljare till Dante. Vad jag tänker på är dramatikern, lyrikern och regissören Lars Norén.
Ett exempel bland många är den fjärde och avslutande del av En dramatikers dagbok som hösten 2020 inte endast blev utgiven och vederbörligen recenserad utan också indragen till förlaget och makulerad. Särskilt tydligt är detta i ”Infernofragment” som i en nästan identisk version ingår i diktsamlingen Stoft:
Här, i tystnadens / Hades, den trötta gesten från / båtsmannen som utan rast och utan hopp för de nakna / själarna och även din över till den andra / stranden genom tårarna, som en vårdare på en / klinik för dementa, där Pluto / härskar över sitt väldiga rike, […] och den första fråga som väcks inom / dig är anblicken av alla dessa tallösa som själva förorsakat så mycket lidande / och vanmakt, […]
”Infernofragment” kan läsas som hårt komprimerad sammanfattning av Noréns hela författarskap. En antydan om det får vi redan i diktens titel. Ordet ”Infernofragment” påminner oss om att många av Noréns mest minnesvärda texter – t ex Personkrets 3:1 – kan läsas som sentida repliker till Dantes Inferno.
Samtidigt anknyter ”Infernofragment” till flera andra texter med nära koppling till Dante. Dit hör Primo Levis Är detta en människa? (1947), som med stöd i Den Gudomliga Komedin berättar om författarens tid som lägerfånge i Auschwitz 1944-1945.
Att ”Infernofragment” bygger på Dante ser vi gång på gång, men allra tydligast i de rader som lyder: ”Men vart, nu vid slutet av min levnads / bana, skall jag gå”. Detta syftar på den inledande strofen i Dantes Inferno som i Ingvar Björkesons översättning lyder:
Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
Visserligen tycker sig Norén – i motsats till Dante – inte vara vid mitten av sin levnads bana utan vid slutet av den, men det hindrar inte att likheterna mellan ”Infernofragment” och Inferno är slående. Liksom hos Dante möter vi inte bara människor som varit samtida med berättaren utan också historiska personer och mytologiska gestalter som Odysseus, Pluto, Persefone, Narkissos och Charon.
Men det finns också mycket annat i ”Infernofragment” som för tankarna till Inferno. Dit hör att Dödsriket här skildras som en värld där alla tider existerar på en gång. Den långa dikten börjar och slutar visserligen under andra världskriget – i dess början befinner vi oss i sammanbrottets Berlin och i dess slut bland antinazistiska partisaner – men det sägs också att ”det som sker mellan början och slutet är själva evigheten”. Sålunda återförs vi flera gånger till den grekiska antiken, men vi får också glimtar från Stalintidens Ryssland, Biafrakrigets 60-tal, seriemördaren Marc Dutroux’ 90-tal eller den mera närliggande epok då politikerna hette sådant som Blair, Bush, Cheney, Arafat, Sharon och Norigea.
I detta avseende utgör ”Infernofragment” en mikrokosmisk återspegling av Noréns hela författarskap. I flertalet av hans texter får vi – liksom hos Dante – se en dubbelexponerad bild av världen. Sedan länge förflutna händelser och människoöden projiceras på en samtid som har stora likheter med Helvetet i Dantes Inferno.
Om man inte bara läser ”Infernofragment” utan också En dramatikers dagbok i dess helhet, möter man Dante redan på den första bokens andra sida. Den 5/8 2001 skriver Norén: ”Läser en sida varje dag av Dante.” I dagbokens fortsättning nämner han Dante eller Inferno uppåt hundra gånger, och den 21/7 2018 summerar han slutligen: ”Det är bra att ha läst Dantes Inferno och Purgatorio[…]”.
Men det är inte bara de ställen, där Dante uttryckligen nämns vid namn som för tankarna till den stränge men skönskrivande florentinaren. Därutöver finns det flera tusen passager, där Norén anspelar på begrepp eller företeelser som ingår i associationssfären kring Den Gudomliga Komedin. Dit hör Limbo, Inferno (Helvetet eller Dödsriket), Purgatorio (Skärselden) och Paradiset.
Mycket talar för att åtskilliga av de mest utmanande passagerna i En dramatikers dagbok ska ses som kätterier eller blasfemier.
Dessa hänvisningar till Dante ligger utspridda i dagböckerna på ett sätt som i förstone kan tyckas nyckfullt eller åtminstone präglat av tillfälligheter. Men vid närmare kontroll avtecknar sig ett mönster. Om man läser hänvisningarna i ett sammanhang, ger de intrycket att dagboksförfattarens strävsamma liv ska ses som en fri parallell till Dantes vandring mot andlig enhet i Den gudomliga Komedin. För detta talar inte minst den passage i dagboken som lyder:
Den riktiga förändringen inträffar inte förrän jag har vant mig vid den. Dante är en sorts föregångare till Hegel, i sin föreställning om att människans och världens utveckling leder mot en fullkomlig andlig enhet, ande, Paradiset. Kanske. Jag vet inte om Hegel läste Dante. Eller Dante Hegel.
Läser man de fyra dagböckerna som en parallell till Den Gudomliga Komedin får man kanske också en förklaring till en del av de eljest ganska svårförståeliga inslagen i Noréns dagboksanteckningar. Dit hör de skarpt formulerade omdömen om namngivna, autentiska personer som väckt så stor uppmärksamhet. Om vi tänker oss att dessa personer är nutida motsvarigheter till syndarna i Inferno blir Noréns avsikter tydligare. Mycket talar då för att hans sätt att karaktärisera sina medmänniskors föregivna tillkortakommanden har inspirerats av den hierarki av syndare han läst om hos Dante. På sin vandring genom den långa texten möter han sålunda sexmissbrukare, girigbukar, sodomiter, våldsverkare, bedragare, hycklare och förrädare.
Men det är inte endast de perifera bipersonerna som kan ses mot bakgrund av syndarhierarkin i Inferno. Dante-läsningen har förmodligen också inspirerat den bild som Norén här ger av sig själv. Visserligen tycks han oftast se sig själv som en sentida Dante, men inte alltid. Ibland tycks han snarare identifiera sig med några av de syndare som för evigt plågas i Inferno, närmare bestämt med kättarna i helvetets sjätte krets och blasfemikerna i den sjunde.
Om detta stämmer, skulle det kunna kasta nytt ljus över många av de mer uppseendeväckande inslagen i Noréns dagböcker. Mycket talar för att åtskilliga av de mest utmanande passagerna i En dramatikers dagbok ska ses som kätterier eller blasfemier. Exempel på det är de många angreppen på personer och institutioner som tenderar att uppfattas som sakrosankta (heliga). Dit hör författare som Shakespeare, Goethe, Strindberg, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren, men också politiker som François Mitterand och Anna Lindh, journalister som Leif Zern och Elisabeth Åsbrink samt skådespelare och teatermänniskor som Liv Ullman, Ingmar Bergman, Keve Hjelm och Tommy Berggren.
Mycket talar alltså för att angreppen på dessa personer i många fall ska uppfattas som kätterier eller blasfemier. En möjlig konsekvens av detta kan vara att En dramatikers dagbok inte alltid måste läsas som en autentisk redogörelse för författarens genuina åsikter. I stället skulle den kunna tolkas som ett intertextuellt diktverk i mer eller mindre öppen dialog med föregångaren Dante.
Det betyder naturligtvis inte att alla Noréns personangrepp ska tolkas på detta sätt. I åtskilliga fall verkar angreppen vara dikterade av ett förakt eller en vrede som måste ha varit genuin. Så är det till exempel, då han 6/9 2018 kallar Donald Trump för ”den retarderade presidenten” eller då han 3/10 2018 kallar Joel Pollak och John Nolte på Breitbart News för ”två av vår tids vedervärdigaste journalister”. Säkerligen är det också på detta sätt vi ska tolka Norén, när han i ”Infernofragment” använder uttrycket ”de psykotiska förbrytarna” om diktatorer och krigsförbrytare som Saddam, Stalin, Khomeni, Lenin, Mengele, Mao, Ilse Koch och Idi Amin.
Dessa namn är representativa för många av de människor som vi möter i ”Infernofragment”. Ofta rör det sig om våldsverkare av den typ som Dante syftar på, då han i tolfte sången av Inferno talar om ”tyranner som har gjutit blod och plundrat”.
Likväl finns det några signifikativa undantag. I Noréns Inferno finner vi inte bara obotfärdiga syndare som på grund av sina brott mot mänskligheten gjort sig förtjänta av de strängaste straff. Här finns också goda människor som utan egen förskyllan hamnat på platser som hos Norén ses som inomvärldsliga motsvarigheter till Inferno, till exempel nutida vårdhem för demenssjuka eller 40-talets tyska koncentrationsläger.
Exempel på sådana människor stöter vi på i de avslutande rader i ”Infernofragment” som refererar till andra världskrigets slutskede. Där namnges en dansös och tre författare som på grund av sin judiska börd och sitt motstånd mot nazismen skickats till koncentrationslägren i Auschwitz, Buchenwald eller Dachau. Vi får dessutom veta att de inte är ensamma; var och en av dem sägs representera ”hundra tusenden”.
[…] Jean Améry, Primo
Levi … Robert Antelme, Franceska Mann, de är några
vars namn vi bevarar och var och en av dem är
hundra tusenden.
Den polsk-judiska dansösen Franceska Mann (1917-1943) gjorde inför sin avrättning i Auschwitz motstånd mot de nazistiska vakterna genom att skjuta en av dem med hans egen pistol. Därmed ska hon också ha inspirerat sina kvinnliga medfångar till ett heroiskt uppror mot de tyska lägervakter från den paramilitära kamporganisationen SS (Schutzstaffel) som av Hitler fått i uppdrag att administrera Förintelsen. Inledningsvis ledde upproret till att en av vakterna skalperades och en annan fick näsan avsliten, men det slutade med att de upproriska kvinnorna mördades.
Jean Améry (1912-1978) föddes av judiska föräldrar i Wien, och fram till 1945 hette han egentligen Hans Meyer. Som femåring blev han faderlös, eftersom hans pappa under första världskriget stupade som frontsoldat i den österrikiska armén. Efter litterära och filosofiska studier arbetade han en tid som journalist, men i samband med ”Anschluss” – Österrikes anslutning till det nazistiska Tyskland – flydde han till Belgien, där han gick med i motståndsrörelsen. Ertappad med att distribuera flygblad fängslades han av nazisterna i juli 1943, och efter tre månader av tortyr blev han internerad, först i mottagningslägret Fort Breendonk och sedan i Auschwitz. Efter frigivningen kunde han efter hand etablera sig som internationellt uppmärksammad exilförfattare, främst av självbiografiska essäer med fokus på hans erfarenheter av exil, tortyr och fångenskap i koncentrationslägren. 1978 tog han sitt liv.
Av judisk börd var också Robert Antelme (1917-1990), en fransk motståndsman och författare som för eftervärlden kanske är mest känd för sitt äktenskap med den hos Norén ofta omnämnda dramatikern och romanförfattarinnan Marguerite Duras. Den 1 juli 1944 arresterades han, och via Buchenwald hamnade han i Dachau. Där påträffades han vid krigsslutet i mycket dåligt skick av politikern och före detta motståndsmannen François Mitterand, som längre fram skulle bli Frankrikes president. Hans återkomst till hemlandet skildrades i hustrun Marguerites bok Smärtan som 2018 dramatiserades av Göteborgs Stadsteater.
Levi, Améry och Antelme är återkommande namn i Noréns författarskap. Exempel utgör inte bara ”Infernofragment” utan också diktsamlingen Stoft. De judiska partisanerna framstår i dessa texter som en sammanhållen kongregation av förebildliga hjältar, jämförbar med de goda hedningarna i den första kretsen av Dantes Inferno.
Likväl står det klart att Primo Levi intar en särställning. Det framgår inte minst av en komprimerad dagboksanteckning om det pågående arbetet med dikten ”Infernofragment”. Den lyder:
Skrivit vidare på en mycket egendomlig infernodikt, skymtar Piccolo först som ung bakom Primo Levi och sedan den åldrade mannen i Strasbourg.
Denna kommentar till ”Infernofragment” är ett vittnesmål om Noréns mångåriga brottning med Primo Levis bok Är detta en människa? (1947). Det framgår av en jämförelse med dagbokens allra första volym. Där berättar Norén om sitt arbete med dramatiseringen av Är detta en människa? som han i egenskap av chef för Riksteatern iscensatte år 2000. Där får vi också läsa om hur han i Strasbourg 2004 sammanträffade med den vän till Primo Levi – kallad Piccolo – som nämns i den nyss citerade kommentaren till ”Infernofragment”.
I Är detta en människa? redogör Primo Levi för sina upplevelser som lägerfånge nr 174517 i Auschwitz III, där han vistades från februari 1944 till början av 1945. Av boken framgår också att han i motsats till flertalet av de judiska fångarna kunde överleva, därför att han som högutbildad kemist och fysiker hade en specialistkunskap som tyskarna i detta skede av kriget var i desperat behov av. Men vi får också läsa om hur han en vårdag 1944 berättade om Dantes Den gudomliga Komedin för den nyss nämnde medfånge som i lägret kallades Piccolo, men som i verkligheten var en ung fransman vid namn Jean Samuel.
Det är detta som Norén anspelar på då, han i slutet av ”Infernofragment” åkallar Primo Levis namn. Det framgår klart om vi jämför fragmentet med den inledande volym av En dramatikers dagbok, där han ingående berättar om sitt arbete med scenversionen av Är detta en människa? Längre fram i dagboken kan vi också följa honom, då han i sällskap med journalisten Elisabet Åsbrink och en fotograf från SVT reser till Strasbourg för att sammanträffa med Primo Levis forne medfånge Jean Samuel. Resultatet av resan blev ett alltjämt mycket omdiskuterat TV-reportage som under rubriken Försök inte förstå visades av SVT på Noréns sextioårsdag 9 maj 2004.
I En dramatikers dagbok 2000-2005 dyker Primo Levis namn upp redan på tredje sidan. Strax därpå berättar Norén om hur han inför uppförandet av Är detta en människa? planerar ett sammanträffande med kulturattachén på Israels ambassad och ordföranden i Judiska församlingen i Stockholm. Syftet med detta möte är att förankra ett inslag i den planerade föreställningen som skulle kunna uppfattas som kontroversiellt – att efter pjäsens slut läsa upp namnen på judiska barn som av nazisterna mördats i Auschwitz.
På torsdag kommer ordföranden för Judiska församlingen i Stockholm och kulturattachén på Israels ambassad och ser Primo Levi. Vi har frågat om vi kan använda namnen på barn som mördades i Auschwitz när föreställningen slutar, i tystnaden – namn, ålder, dödsort. (17/9 2000)
I dagbokens fortsättning ligger fokus på ett inslag i Är detta en människa? som alltjämt sätter spår i Noréns författarskap. Vad jag tänker på är Primo Levis gripande berättelse om hur Dantes Den gudomliga Komedin gjorde vistelsen i Auschwitz något mera uthärdlig än vad den annars skulle ha varit.
Detta är ett tema som Norén många gånger skulle återkomma till. Ett exempel är en dagboksanteckning, där han berättar om sina förberedelser inför den förut nämnda reportageresan till Jean Samuel, den unge fransman som i Auschwitz lyssnade till Primo Levis utläggningar om Dante:
Jag träffade Elisabet Åsbrink på Non Solo Bar idag och vi diskuterade en dokumentär om Jean Piccolo, den unge pojken som tillsammans med Primo Levi bär den tunga sopptunnan från köket bort till det kemiska kompaniet där de båda är slavar, och för vilken Primo Levi försöker beskriva Den Gudomliga Komedins skönhet. Det är en av de första vårdagarna i Auschwitz, en koltrast sjunger och solens strålar värmer. De är så unga. Piccolo är bara nitton år och Primo Levi tjugotvå, tjugotre. (1/2 2004)
Primo Levis förhållande till Dante fokuseras också i de dagboksanteckningar, där Norén berättar om utfallet av resan till Strasbourg och mötet med den åldrade Jean Samuel. Om Samuel skriver han där:
Han sa att han trodde att den stund som Primo Levi skriver om när de gick med det stora soppkärlet från kantinen till cisternen där de skulle äta, då Levi försökte berätta för honom om Dante och Odysseus skeppsbrott, var viktigare för Primo än för honom. Jag lyssnade för Primos skull, sa han. (9/3 2004)
Samtalet med Jean Samuel ligger utan tvivel bakom apostroferingen av Primo Levi i slutet av ”Infernofragment”. Det framgår av den redan förut citerade dagboksanteckning som lyder: ”Skrivit vidare på en mycket egendomlig infernodikt, skymtar Piccolo först som ung bakom Primo Levi och sedan den åldrade mannen i Strasbourg.”
Dantes betydelse för Primo Levi betonas också i Försök inte förstå, det förut nämnda TV-reportage som på Noréns initiativ producerats för SVT våren 2004. I reportagets inledning säger han:
»Jag gjorde en föreställning som byggde på Primo Levis bok Om detta är en människa. Där finns en mycket speciell scen där han pratar om hur han går och bär på […] järnbalkar fram och tillbaka i lägret tillsammans med en ung man som heter Piccolo och där ser man hur han berättar för Piccolo om Dante, om Dantes beskrivning av Helvetet. Vi jobbade så länge med den, vi jobbade ett helt år med den boken innan det blev en föreställning, vi satt med texten ett helt år, Michael Nyqvist och jag. Ett helt år som vi pratade om Primo Levi. […] Boken kom jag i kontakt med väldigt tidigt, jag har en känsla av att jag läst den sen jag var ung, men det är inte möjligt, men jag har läst den väldigt ofta, vart och vartannat år har jag läst den boken.«
Primo Levis förhållande till Dante diskuteras också i Smärtpunkten, en bok om Lars Norén som skrivits av Elisabet Åsbrink, den journalist som 2004 producerade TV-reportaget om resan till Jean Samuel i Strasbourg.
»Det hela var hans förslag, på hans initiativ. En dag ringde han upp mig och berättade att han fått kännedom om att Pickolo fortfarande levde. Pickolo, den unge fransman och medfånge som den italienske författaren Primo Levi beskriver i sin skildring av ett år i Auschwitz i boken Är detta en människa? […] Där möter 1300-talsförfattaren Dante Alighieri den moderna konstruktionen Auschwitz genom de två unga männen, Primo och Pickolo och vår civilisation står fullt synlig i två av dess mest sofistikerade konsekvenser.
”Jag vill åka till Frankrike och träffa honom”, sa Lars Norén. ”vill du följa med och göra en film om vårt möte.
Jag svarade ja utan betänketid (s 100).«
TV-reportaget Försök inte förstå sändes på Lars Noréns 60-årsdag och var tänkt som en hyllning, men effekten blev inte den avsedda. I stället kom filmen oavsiktligt att bidra till ett misstänkliggörande av drivkrafterna bakom hans arbete med Primo Levi och Är detta en människa.
Kontroversen med den judiska intelligentian tycks alltså ha tagit Norén mycket hårt, men det hindrar inte att judiska författare alltjämt verkar ha en särställning i hans litterära Pantheon.
Anledningarna till detta var flera. Några kritiker lät förstå att Noréns fokusering på Primo Levi skulle vara ett försök att dra bort uppmärksamheten från ett havererat teaterprojekt – den famösa föreställningen Sju tre– där han aningslöst upplåtit scenen åt nynazistiska fångar som utan genmäle fått plädera för sin ideologi. Andra sköt in sig på vad som idag skulle ha beskrivits som kulturell appropriering av det judiska, till exempel den passage i TV-reportaget där han sa sig ibland känna sorg över att inte vara jude:
Jag kan ibland, då och då, känna sorg över att jag inte är jude. Det är så mycket i min egen utveckling som består av det judiska, den judiska litteraturen, Kafka, Paul Celan, Nelly Sachs, så många författare och konstnärer. Men det känns som om det […] finns en gräns som man inte kan gå över.
Att Norén sa sig känna sorg över att inte vara jude, var något som i vida kretsar väckte harm och bestörtning, inte minst bland judiska intellektuella. Många judar såg denna formulering som ett tecken på att han gjort det judiska till en bild för något annat – till en metafor för privata känslor av ångest och smärta. Så uppfattades saken i efterhand också av reportagets judiska producent, Elisabet Åsbrink, men liknande invändningar hade dessförinnan också framförts av andra judar, till exempel den ansedde teaterkritikern Leif Zern.
Åsbrinks ton var visserligen sordinerad, men det hindrar inte att hennes kritik måste ha varit drabbande i sak. I boken Smärtpunkten skrev hon:
Ända sedan min film om mötet mellan Lars Norén och Jean Samuel har frågan dröjt sig kvar – hos mig och andra. När man uttrycker sorg över att inte vara jude, vad är det egentligen man uttrycker?
I hans ord kunde jag urskilja det judiska som något annat än Noréns eget universum, en beundrad men oåtkomlig värld. Juden var ”något annat” eller ”en annan” än Norén själv och han kände sig utanför. För mig – ickereligiös, församlingsfri men med systematisk utrotning som arvegods – var tanken svår att acceptera. (s 252)
Kritiken från Åsbrink och Zern tycks ha drabbat Norén mycket hårt. För det talar inte minst den nykomna delen av En dramatikers dagbok. Här är angreppen på Zern och Åsbrink så våldsamma och så frekventa att man måste dra slutsatsen att de trampat på en öm tå. Den 1/6 2017 skriver Norén: ”Jag måste försöka undgå att bli påmind om intellektuellt smutsiga kritiker som Zern, […]”. Den 3/9 2018 tillfogar han: ”Jag kommer inte att förtränga min irritation på E Åsbrink, så länge jag är ursinnig på mig själv för att jag inte lyssnade på min inre uppfattning om henne.”
Kontroversen med den judiska intelligentian tycks alltså ha tagit Norén mycket hårt, men det hindrar inte att judiska författare alltjämt verkar ha en särställning i hans litterära Pantheon. Det framgår inte minst av den förut citerade apostrofering av Levi, Améry och Antelme som avslutar ”Infernofragment”. I samma riktning pekar för övrigt också mycket annat i En dramatikers dagbok 2015-2019. Dit hör inte minst de återkommande referenserna till judiska författare som Franz Kafka, Simone Weil, Leonard Cohen, Erich Auerbach, Marcel Proust, Paul Celan och Nelly Sachs.
Denna fokusering på judiska författare har av vissa kritiker tolkats som en form av botgöring. Det har antytts att den skulle vara ett sätt att sona en skuld som Norén skulle ha ådragit sig genom att låta nazisterna i Sju Tre stå oemotsagda. Sådana insinuationer framstår dock som oberättigade. Noréns kärlek till det judiska är ju inte alls något nytt fenomen. För den uppmärksamme läsaren är den fullt tydlig redan i hans första böcker. Därför är det helt i sin ordning att han låter ”Infernofragment” utmynna i en hyllning till de tappra judarna Jean Améry, Primo Levi, Robert Antelme och Franceska Mann.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
