Politik Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet har varit lyckat, men är numera en belastning. Framför allt för att Miljöpartiet håller fast vid gamla sanningar som tiden nu reviderat, skriver Sven Britton.
När Göran Persson började inleda politiskt samarbete med Miljöpartiet vet jag att en stor del av främst den äldre väljarbasen inom S var skeptisk. Vad hade partiet med trädkramare och veganer att göra?
Visserligen fick Sverige, under Olof Palmes ungdomliga, internationellt orienterade ledarskap, FN:s förtroende att stå värd för den första internationella miljökonferensen. Den hölls i Stockholm 1972 med Ingemund Bengtsson (S) som ordförande, och blev mycket framgångsrik. Men sedan har det inte varit mycket bevänt med socialdemokratisk miljöpolitik med dess stöd till stordrift och bilism.
Men Persson, som har sinne för affärer förstod att miljöfrågorna skulle komma att bli allt viktigare och vad vore då naturligare än att liera sig med Miljöpartiet om inte annat för att ha det som alibi och gisslan. Och samarbetet har givit resultat. Energiomställningen från fossilt till förnyelsebart har tagit fart och fått ambitiösa mål, ekologisk odling och djurhållning har gynnats, pragmatiska och skickliga språkrör som Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har kunnat representera aktiv miljöpolitik utan att helt sossifieras.
Men sista tiden har samarbetet som jag ser det blivit en belastning, mest för att Miljöpartiet håller fast vid gamla sanningar som tiden nu reviderat.
Det första gäller höghastighetstågen. I ambitionen att gynna den spårbundna trafiken och samtidigt vara moderna är Miljöpartiet envetet förespråkare för höghastighetstågen, trots att vårt relativt glesbefolkade avlånga land gör att demografi och geografi talar emot införandet. Projektet skulle också kräva nya spår, ofta upphöjda på betongpelare; ett mycket stort, dyrt, fult och miljöskadligt arbete. Inte ens pandemins anvisande av nya blixtsnabba webbaserade mötesmöjligheter, inte bara inom landet utan mellan kontinenter, har gjort att projekteringen av detta redan vid starten omoderna transportsätt avbrutits. Vår annars så kloke infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har anbefallt fortsatt utredning.
Det torde inte vara personer som ska besöka sina släktingar som behöver komma fram en timme tidigare från Stockholm till Göteborg, utan affärsfolket. Och dessa har nog redan insett hur mycket billigare och snabbare de digitala mötena är.
Godstransporter kommer inte på frågan överhuvudtaget med dessa tåg och inte heller dagspendling till och från arbetsplatser i någon större omfattning.
Den enda förklaringen till att Socialdemokraterna ännu är med på tåget som jag kan se är att de väldiga nyanläggningarna kommer att ge ökad möjlighet till ”sysselsättning” i stora delar av landet under något decennium.
Nej, det rimliga, billiga och miljövänliga alternativet är i stället upprustning och viss utbyggnad av det befintliga spårnätet där en löptid på tre timmar mellan Stockholm C och Göteborg C torde vara fullt acceptabelt för flertalet resenärer, i synnerhet om punktligheten förbättras.
Med de nya små kärnkraftverken blir omfattningen av eventuella olyckor mindre samtidigt som säkerheten är bättre och verkningsgraden högre.
När det gäller den nya, småskaliga kärnkraften är det i stället Miljöpartiet som håller emot under hänvisning till olycksriskerna och det tusenåriga radioaktiva avfallet. (Kopplingen till kärnvapen nämns inte längre i takt med att fredsrörelsen avstannat.)
Energikällan är visserligen inte förnyelsebar, men den påverkar inte koldioxidhalten i atmosfären och bidrar därmed inte till temperaturökningen. Med de nya små kärnkraftverken, ca 20 % eller mindre i förhållande till dagens, blir omfattningen av eventuella olyckor mindre samtidigt som säkerheten är bättre och verkningsgraden högre.
Avfallet är visserligen fortsatt radioaktivt om än i mindre grad, men fast till skillnad från det flyktiga från fossila källor och biomassa vars skadliga effekter alltså sprids med vinden.
Det fasta avfallet från kärnkraft hålls inlåst och är därför kontrollerbart vilket är omöjligt med det flyktiga. Sverige låg tidigt långt framme med denna teknik, ett kunnande som kan återuppväckas.
Ett par sådana kärnkraftverk med rimliga anläggningskostnader kan uppföras i anslutning till de befolkningstäta områdena i södra Sverige. Det skulle minska behovet av långa kraftledningar från Norrland, där den förnyelsebara energin i huvudsak produceras, och miljösäkert kompensera säsongvariationerna hos de förnyelsebara energikällorna vatten, sol och vind.
Slutligen menar jag att det är oansvarigt att avveckla Bromma flygplats utan att försäkra sig om att en yta finns bevarad – motsvarande lärkrutan inom jordbruket för att säkra en icke brukad boplats för lärkan – som kan erbjuda plats för det kommande elflyget som är ljudsäkrat och kräver små ytor; ett billigare och snabbare transportsätt än höghastighetståget. En fjärde landningsbana på Arlanda bör med detta alternativ för lokalflyget kunna undvikas.
Det är möjligt att vi redan passerat den gräns där miljöpolitiska åtgärder inte kan vända den utveckling mot ett allt varmare klimat med en allt artfattigare omgivning som sist och slutligen inte kan försörja den växande mänskligheten längre. Men för att travestera en välkänd socialdemokratisk utväg, låt oss då ha en sorti med förnuft.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
