Sveriges bedrägliga klimatpolitik 

Klimat Vi vet att klimatkrisen är här. Signalerna är tydliga och tiden rinner ut. Men vi agerar inte efter denna kunskap. Genom att sätta upp mål som är alldeles för svaga för att vara realistiska invaggar regering och riksdag oss i en falsk säkerhet, skriver Siv Ericsdotter och Åsa Sohlman.

Undertecknade har under en längre tid följt och varit bekymrade över regeringens klimatpolitik. Det är vi inte ensamma om. Veckan före påsk kom inte mindre än fyra kritiska rapporter: Klimatpolitiska Rådets ”Årsrapport 2021”, Reformisternas ”En ny Grön Giv för Sverige”, Global Utmanings ”Klimatagenda för Sverige” och ”Naturvårdsverkets underlag till klimatredovisningen enligt klimatlagen”. Och det finns fler ifrågasättande röster. Här refererar vi särskilt till Staffan Laestadius tredje bok om klimatet och behovet av omställning ”En strimma av hopp”. Ett har de alla gemensamt. Med nuvarande politik når Sverige inte de klimatmål regering och riksdag enats om. Men sedan spretar det. Vad är ansvarsfulla mål för svensk klimatpolitik? Hur ser synen på bioenergi och finansiering ut?

Klimatpolitiskt ramverk, Klimatpolitiska Rådet

Sedan 2018 har Sverige en klimatlag och ett klimatpolitiskt ramverk med långsiktiga mål fastställda av en stor riksdagsmajoritet (alla partier utom Sverigedemokraterna). De svenska territoriella utsläppen av växthusgaser ska vara noll senast 2045, vilket definieras som minst 85 procent lägre än 1990. De återstående 15 procentenheterna ska täckas genom kompletterande åtgärder som kan vara åtgärder i andra länder eller nya kolsänkor i Sverige (exempelvis skogsplantering). Enligt ramverket och klimatlagen ska regeringens åtgärder för att uppfylla målet granskas av ett Klimatpolitiskt Råd (KPR) som bildats med det Finanspolitiska Rådet (FPR) och det brittiska klimatpolitiska rådet Climate Change Committee som förebilder.

Hittills har Klimatpolitiska Rådet genomfört tre granskningar av regeringens åtgärder. I alla tre får regeringen svidande kritik. Med regeringens handlingsplan kommer inte målet om nollutsläpp till 2045 att nås, en tredjedel av betinget kommer att återstå. Rådet konstaterar att det, med undantag för höjd reduktionsplikt,är mycket få punkter i handlingsplanen som kan ge nämnvärda tillkommande utsläppsminskningar under de fyra år som planen gäller, jämfört med redan beslutad politik. Det bedöms som särskilt allvarligt eftersom åtgärderna behöver vara framtunga. Naturvårdsverkets underlag till regeringens klimatpolitik från mars 2021, som KPR lutar sig mot, bedömer att det av nuvarande årsutsläpp på 51 miljoner kommer kvarstå mellan 21 och 34 miljoner ton (beroende på i vilken utsträckning möjligheten till kompletterande åtgärder används), givet de styrmedel som hittills beslutats och aviserats.

Det talas nu mycket internationellt om en ny grön deal för återhämtningen efter coronapandemin. Hur grön den är har ifrågasatts eftersom avsevärda delar av stödet inom EU gynnar fossil verksamhet.

Hur ser det då ut i Sverige? Miljöpartiets språkrör sade: ”Nu räddar vi klimatet” och ”Detta är en game changer” den dag när budgetpropositionen för 2021 (BP2021) presenterades. Blir räddningsaktionen den omställning (och inte återställning) som KPR anmodat regeringen till genom både artikel i DN och brev till regeringen?

Reformer efter coronan presenteras i Budgetpropositionen 2021 under rubriken ”En kraftfull grön ekonomisk omstart”. Reformerna landar på totalt 240 mdkr för åren 2021-2023. Av detta går 18 mdkr till ”Investeringar för hållbar tillväxt och klimatomställningar”, dvs drygt 7 %. Drygt 10 mdkr avser miljöinsatser inom miljödepartementets utgiftsområde 20 ”Allmän miljö- och naturvård”. Återstående knappt 8 mdkr handlar om renovering av bostadshus, byggande av hyreshus, omställning av transporter, stöd till kollektivtrafik, underhåll av järnväg. Dessa 10 – 18 mdkr på tre år kan jämföras med de 5 mdkr som under ett år 2020 betalades ut som stöd till det fossilberoende flygbolaget SAS.

Merparten av satsningarna inom utgiftsområde 20 ”Allmän miljö- och naturvård” handlar om klimat och biologisk mångfald – det är två områden som av Naturvårdsverket pekats ut som särskilt illa ute. Värt att notera är dock att det sker på bekostnad av flera andra miljöposter. De enda poster inom miljöbudgeten som ökar alla åren 2021-2023 är Klimatbonus (bonus-malus systemet för fordon) och Industriklivet (processutsläpp industrier).Denberäknade miljöbudgeten för 2023 är lägre än budgeten för 2020 och av totalt 20 poster får hela 12 poster lägre budget 2023 än 2020. Är detta verkligen en stor ”game changer” som kan göra att vi klarar vårt mål om nollutsläpp av växthusgaser till 2045? Och hur går det med våra 15 andra miljömål?

En av rekommendationerna i KPRs granskning i mars 2020 var att det borde bildas en styrgrupp för klimatomställningen inom regeringen med Stefan Löfven som ordförande. Detta eftersom nuvarande ordning, där miljödepartementet bär det största ansvaret, bidrar till att andra viktiga departement och myndigheter intar en reaktiv roll och att klimatmålen därmed får otillräckligt genomslag.

Senare under våren 2020 skapades också ett klimatkollegium inom regeringen med ministrarna för de sju mest berörda departementen och med Stefan Löfven som ordförande. Det sammanträdde dock inte förrän hösten 2020 och kan väl därför inte sägas ha spelat någon roll för den återhämtningsbudget som presenterades i budgetpropositionen för 2021. Det första sammanträdet handlade om flygtrafik och om att få fram tillräckliga mängder biobränsle till reduktionsplikten för bl a flyget. Det andra i mars 2021 handlade om hållbar stadsutveckling och elektrifiering.

Vi vidgar problembilden och backar bandet. Klarade Sverige de klimat- och miljömål som var satta till år 2020?

I april 1999 beslutade riksdagen om ett övergripande och 15 (sedermera 16) mer specifika mål för det svenska miljöarbetet. Målen skulle vara uppfyllda inom en generation vilket specificerades till om 20 år, dvs till år 2020:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Ett särskilt Miljömålsråd inrättades vid Naturvårdsverket för att samordna arbetet med att nå miljömålen. Totalt 24 myndigheter ålades i sina instruktioner ett särskilt sektorsansvar för att nå målen. För vart och ett av målen utsågs en särskilt ansvarig myndighet, vilkas generaldirektörer alla ingick som ledamöter i Miljömålsrådet tillsammans med sju experter från olika samhällssektorer, som näringsliv och miljörörelse.

Miljömålsrådet skulle varje år rapportera till regeringen och redovisa effekterna av de åtgärder som vidtagits föregående år för att nå miljömålen. Vart fjärde år görs en fördjupad utvärdering av möjligheterna att nå generationsmålet och miljökvalitetsmålen.

Den andra fördjupade utvärderingen 2008 visade på så stort avstånd till att nå målen till år 2020 att Miljömålsrådet rubricerade rapporten: ”Miljömålen – nu är det bråttom”.

Endast ett av målen, ”Skyddande ozonskikt” bedömdes vara möjligt att nå till 2020, nio mål skulle inte uppnås medan det för sex av målen var osäkert. Rådet konstaterade att det skulle behövas årliga statliga satsningar på ytterligare 5-10 mdkr för att genomföra de åtgärder som rådet föreslog och som skulle behövas för att kunna nå målen.

År 2008 uppgick anslaget för miljöpolitik till knappt 5 mdkr. Förslaget innebar således en fördubbling – tredubbling av anslaget. Till detta skulle läggas ytterligare kostnader för andra aktörer på 10-15 mdkr, dvs totalt 15-25 mdkr per år för att klara miljömålen till år 2020. Rådet bedömde att den samhällsekonomiska nyttan av föreslagna åtgärder sammantaget skulle överstiga den totala kostnaden.

Mellan åren 2008 och 2013 skedde endast små förändringar av miljöbudgeten, men under de två senaste mandatperioderna har den stigit successivt till ca 12 mdkr år 2020 och har därmed ökat från 0,6 till 1,2 procent av statsbudgeten. Sammantaget för perioden har miljöbudgeten ökat med 30 mdkr att jämföras med de 60-120 mdkr som Miljörådet föreslog 2008 (inflationen oräknad).

Och hur ser det nu ut idag när vi passerat målåret 2020? Har vi klarat miljömålen? Den senaste fördjupade utvärderingen genomfördes 2019. Där konstateras att vi bara klarar ett av de 16 målen, det om skyddande ozonskikt som också år 2008 bedömdes möjligt att nå.

Ett mål – ”Säker strålmiljö” – bedöms vara nära att klaras. Inget av de andra målen kan nås med beslutade styrmedel. Bara i två fall har miljökvaliteteten överhuvudtaget förbättrats, nämligen målen ”Frisk luft” och ”Bara naturlig försurning”. För fem mål har miljökvaliteten försämrats. Mest illa till ligger målen ”Begränsad klimatpåverkan” och ”Ett rikt växt- och djurliv”, för vilka det, enligt utvärderingen, behövs snabba och kraftfulla insatser för att vända den negativa utvecklingen i miljön.

Med en tjugoårig planeringshorisont går det ju alltid att skjuta upp måluppfyllelsen till nästa mandatperiod.

Så här sett i backspegeln, ska vi då tro att de 10-18 extra miljarder kronor totalt på tre år som regeringen nu satsar verkligen blir den avgörande game-changer som gör att vi räddar klimatet?

Varför har då Sverige inte klarat sina miljömål? Kan det vara så att det inom varje mandatperiod varit lite för oprioriterat och obekvämt att agera för att nå målen? Med en tjugoårig planeringshorisont går det ju alltid att skjuta upp måluppfyllelsen till nästa mandatperiod. Så att efter fem mandatperioder har i stort sett ingenting hänt.

Finns det igenkänning här, när KPR i sin granskning år 2020 kritiserar regeringen för att det i handlingsplanen för att nå klimatmålen 2045 saknas åtgärder inom befintlig mandatperiod? Den bilden ändras inte med en omstart på 3-6 mdkr per år under tre år och sedan en minskad budget. Reformisterna skissar i sin nya gröna giv på ett statligt klimatprogram som startar på 48 mdkr, ökar till 57 respektive 68 mdkr år två och tre för att sedan ytterligare byggas ut.

Vi vidgar problembilden – de klimatpolitiska målen och Sverige som förebild

Sverige ska bli det första fossilfria välfärdslandet. Det har Stefan Löfven lovat sina medborgare och omvärlden. Varför är det viktigt? Alla länder måste förstås klara sina beting, men vill Sverige också på detta sätt bli en förebild och bidra till lösningar som kan få efterföljd? Vilket väl kan ses som det viktigaste argumentet för att en promilleutsläppare ska gå först. I så fall bör vi väl tänka att de åtgärder vi inför ska vara replikerbara för många andra.

Sverige har sedan tidigare ett gott renommé som föregångare på miljöområdet. Vi var först i världen med en avvecklingsplan för ozonnedbrytande ämnen, vi var tidigt ute med koldioxidskatt och andra miljöskatter som NOx-avgift och svavelskatt. Vår kemikaliekontroll blev en förebild för EU:s kemikaliepolitik. Vi var det land som arrangerade den första globala miljökonferensen.

Är det Sveriges mening att Parisavtalets ambition att begränsa den globala uppvärmningen till inte mer än 1,5 grad ska uppfyllas? Betinget är då av intresse. Hur mycket måste Sverige minska sina utsläpp för att det ska vara globalt godtagbart? Och vilka innovativa åtgärder vidtas i vårt land som kan vara replikerbara utanför våra gränser?

De beslutade målen omfattar bara territoriella utsläpp. Det är något som både KPR, Naturvårdsverket och Global Utmaning nöjer sig med i de tidigare nämnda rapporterna. Detta är problematiskt, inte bara för att riksdagens uttalade övergripande mål säger att vi ska nå våra mål utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser, utan också för att vår utsläppsnivå skulle bli ohållbar i ett globalt perspektiv. Vi bör därför räkna om så att betinget beaktar och omfattar:

• De utsläpp som svensk produktion och konsumtion förorsakar i internationella transporter (flyg-och sjötransport).
• Att vår import är mer utsläppsintensiv än vår export.
• Att vi kan behöva investera oss ur klimatpåverkan vilket övergångsvisökar våra utsläpp. Hur ska vi kompensera för detta? Genom ytterligare kompletterande åtgärder i andra länder, begränsningar av andra utsläpp i Sverige, t.ex. från konsumtion, eller nya kolsänkor i Sverige?

Det vill säga borde vi inte ligga på en klart högre ambitionsnivå än vår nuvarande? I dessa resonemang är det i de fem klimatrapporterna bara Reformisterna och Laestadius som hänger med oss.

Till detta ska sägas att mycket nu pekar på att jordens kolbudget är uppäten redan 2035 eller till och med redan inom sju år enligt IPCC experter. Så vi behöver komma till nollutsläpp minst tio år tidigare än 2045.

Och plötsligt är vi uppe i en avvecklingstakt på kanske 15 procent per år det närmaste decenniet. Till skillnad från 6 procent per år fram till 2045 som t.ex. Global Utmaning räknar med. KPR säger 6-10 procent per år till 2045 i senaste rapporten. Men Reformisterna räknar med 10 – 16 procent per år till 2035.

Ytterligare en problematisk faktor i Sveriges arbete för att bli först med nollutsläpp är att regeringen räknar med bioenergi som en viktig del av klimatanpassningen och bokför den som klimatneutral trots att den ger klimatgasutsläpp i samma storleksordning som fossil energi när den används. Och det tar tid för ny biomassa att växa upp.

Man bör räkna i decennier eller till och med hundraårsperspektiv för att bioenergi från skog ska kunna anses helt klimatneutral. Argumentet att återplantering tar upp CO2 är därför inte giltigt i det tidsperspektiv som gäller för att nå nollutsläpp. Liknande resonemang har nyligen framförts i ett brev till Joe Biden och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen från 500 klimatforskare.

De nyligen publicerade rapporter, som vi refererar till, är otydliga i sin syn på biobränsle. Det talas om ”hållbart biobränsle” men definitionen av detta är i många fall oklar. Det handlar oftast om tillgänglighet men också i viss mån om biodiversitet, medan de utsläpp av växthusgaser som förbränningen av bioenergi ger i huvudsak negligeras.

Synen på tillgängligheten för biobränsle varierar starkt. GU anser att man kan öka hållbart uttag från svenska källor med 35-50 % från dagens 114 TWh per år till 155-170 TWh, vilket enligt GU ändå är lägre än anspråken i befintliga färdplaner och scenarier, som summerar till hela 220-300 TWh primärenergi årligen.

Reformisterna anger att hållbart uttag av biomassa, enligt forskningsstudier och myndighetsrapporter, kan öka med motsvarande 40–90 TWh per år, men att detta kritiseras av miljörörelse och andra forskare. Enligt Naturskyddsföreningen kan uttaget endast öka marginellt, med 6 TWh. Reformisterna anser att mängden biobränslen som nyttjas för en svensk grön giv bör minimeras och styras till de nischer där behoven är som störst, samtidigt som faktorer som återbetalningstid tas i beaktande när hållbarhet bedöms. De förordar effektivisering, elektrifiering, vätgasuveckling och överföring av transporter till utsläppsfria transportmedel.

Särskilt problematiskt är att Sverige importerar merparten av de biodrivmedel vi använder, bland annat från palmoljeodlingar. Både KPR och NV har framfört tveksamheter till biodrivmedel som ersättning för fossilt. KPR konstaterar att ”… det skulle innebära stora risker att bygga måluppfyllelsen för transportsektorn på en skärpt reduktionsplikt. Det skulle förutsätta att biodrivmedelsanvändningen nära nog fördubblas”.

KPR framhåller också det ohållbara i att ett land med så stora skogstillgångar satsar så mycket på biodrivmedel att vi tvingas importera en stor andel av råvaran. Trots dessa invändningar tar KPR inte avstånd från ökad användning av biobränsle. Även Naturvårdsverket beskriver risker med stor användning av biodrivmedel vad gäller tillgänglighet, prisutveckling och hur detta rimmar med att Sverige vill vara en förebild.

Artiklar i tidningen Dagens ETC för något år sedan och nu i DN hävdar att våra utsläpp av växthusgaser i själva verket är betydligt större än vad som bokförs och att vi därför heller inte klarat vårt mål om 40 procents reduktion till 2020 jämfört med 1990. DN skriver i sin artikel den 15 april att Sveriges årliga reella utsläpp av växthusgaser uppgår till ca 150 miljoner CO2e och inte drygt 50 miljoner som vi officiellt redovisar. Detta stämmer i stort med de beräkningar som Laestadius gör i boken En strimma av hopp.

Eftersom synen på utsläpp från bioenergi skiljer sig så markant mellan olika aktörer föreslår Reformisterna att hela det frågekomplex som berör nyttjande av biomassa och framtidens jord- och skogsbruk utreds på ett sammanhängande sätt, som gör att samtliga parter har förtroende för resultaten.

KPR, Reformisterna och GU förordar också BioCCS som ett sätt att nå negativa utsläpp, detta utan något resonemang om huruvida bioenergi är klimatneutralt i de aktuella tidsperspektiven. Samma invändningar som finns mot bioenergi generellt som klimatneutralt bränsle gäller rimligen även för att bokföra BioCCS som negativt utsläpp.

Vi anser att det brinner i knutarna för att få en reell bedömning av hur klimatutsläpp från biomassa ska bokföras eftersom taxonomin i EU just nu diskuteras och ska beslutas. Det är ovedersägligt att det vid förbränning av biomassa sker CO2 utsläpp i samma storleksordning som vid förbränning av fossila energislag. Det är också mycket angeläget att behålla och öka jordens kolsänkor som det mest effektiva sättet att minska växthusgaser i atmosfären.

Betydligt intressantare sett ur ett globalt perspektiv är de svenska industrisatsningar som nu sker inom SSABs projekt Hybrit liksom inom projektetH2 Green Steel för fossilfri stålframställning och som aviserats från LKAB för fossilfri utvinning av järn. Det kan betyda en hel del i utsläppsbegränsningar, även om övergången kan kräva fossil energi. Med export och efterföljare globalt i branschen kan det leda till att fossilberoende teknik konkurreras ut.

När nu Sverige fortsätter sina ansträngningar att bli först med nollutsläpp bör vi hitta fler åtgärder och styrmedel som kan leda utvecklingen framåt och ge efterföljare även utanför våra gränser, vilket inte gäller för bioenergi. En viktig sektor är vägtransporter. Vi anser att den del av reduktionsplikten som bygger på bioenergi och framför allt importerad sådan bör slopas eller fasas ut. Istället bör inriktningen vara satsningar på alternativ till biltrafik, utfasning av bränslebilar (särskilt fossiltörstiga och ur trafiksäkerhetssynpunkt negativa SUVar), elektrifiering, vätgasdrivna fordon som kan visa vägen framåt. Även nya odlingsmetoder inom skogs- och jordbruk som bevarar markkol och biologisk mångfald är angelägna.

Vi vidgar problembilden – klimatpolitik och finanspolitik

Det kommer att behövas investeringar och finansiering för att klara klimat- och miljömålen. Klimatomställningen kräver stora investeringar, investeringar över en längre tid och investeringar som behöver lånefinansieras.

Sverige har ett finanspolitiskt ramverk som ska garantera att finanspolitiken är långsiktigt hållbar. Finanspolitiska rådet utvärderar den ekonomiska politiken, om den är konsekvent och ligger inom de siffersatta gränserna för det finanspolitiska ramverket. Det finns inga kvantitativa mål att bedöma själva finanspolitikens innehåll mot som i klimatpolitiken utan ramverkets viktigaste beståndsdelar är överskottsmålet och skuldankaret. Överskottet i statens finanser ska ligga på 1/3 procent av bruttonationalprodukten över en konjunkturcykel.

Riktmärket för den offentliga sektorns bruttoskuld, skuldankaret, ligger på 35 procent av bruttonationalprodukten. I ramverket är det särskilt överskottsmålet som kan sätta käppar i hjulet för klimatpolitiken. Det omöjliggör i princip lånefinansiering av statliga investeringar. Avsteg från reglerna är tillåtna vid allvarliga ekonomiska störningar och gjordes under finanskrisen 2008 och görs nu under pandemin. Regeringens målsättning är dock en snabb återgång till regelverket.

I budgetpropositionen för 2018 beskrevs tillkomsten av det klimatpolitiska ramverket. Regeringen påpekade att klimatlagen ”innehåller grundläggande bestämmelser om regeringens klimatpolitiska arbete, såsom att det ska bedrivas på ett sätt som ger förutsättningar för klimatpolitiska och budgetpolitiska mål att samverka”. Därmed indirekt sägande att klimatpolitiken ska anpassas till finanspolitiken.

Klimatfrågor och ramverk behandlades i Finanspolitiska rådets rapport 2013. Under rubriken ”Klimatförändringar och finanspolitik” konstaterade rådet att ”de för närvarande bästa beräkningarna av konsekvenser för Sverige av klimatförändringar inte föranleder några förändringar av det finanspolitiska ramverket” vilket antydde att så eventuellt skulle kunna bli fallet i framtiden. Är vi kanske där nu?

Klimatpolitiska rådet har reagerat på prioritetsordningen och skriver att regeringen ska ”se till att det klimatpolitiska ramverket och den klimatpolitiska handlingsplanen får lika starkt och tydligt genomslag i regeringens arbete som budgetpolitiken och det finanspolitiska ramverket”.

KPR utvecklar detta: ”Det finns principiella likheter mellan ramverken i det att båda syftar till att inte skapa en stor skuld till kommande generationer. Men det är väsentligt att det finanspolitiska ramverket inte blir ett hinder för nödvändiga klimatrelaterade samhällsinvesteringar. I så fall riskerar det att motverka sitt syfte genom att i praktiken skjuta en större skuld till kommande generationer, dels genom att klimatförändringarnas direkta kostnader ökar, dels genom att problemet kan bli dyrare att lösa.”

Frågan är om inte det klimatpolitiska ramverket bordevara överordnat det finanspolitiska. Och klimatkrisen är ett lika stort skäl att frångå det finanspolitiska ramverket som pandemikrisen. KPR skriver:

Det faktum att Sverige och världen under några få årtionden ska ställa om till fossilfrihet innebär en unik utmaning och det finanspolitiska ramverkets tillämpning inklusive budgetlagen kan behöva anpassas.

Borde det inte tydliggöras att undantag från det finanspoliska ramverket kan behövas i den samhällsomställning som krävs av klimatskäl? Och borde inte Sverige återgå till att skilja på investeringar och löpande utgifter i statens budget med olika regler för driftbudgeten och den lånefinansierade?

Förslag i denna riktning framförs också i KPRs senaste granskning av regeringens klimatpolitik i mars 2021, liksom i rapporten ”En ny grön giv”. KPR föreslår att staten ska utnyttja den flexibilitet som finns i finansramverket för att ge utrymme för de investeringar som behövs för klimatomställningen. De föreslår också tidigareläggning av planerad översyn av ramverket och att klimatperspektivet ska finnas med i riskanalysen av de offentliga finansernas hållbarhet. KPR anser även att klimatperspektivet ska inkluderas i pågående översyn av riksbankslagen.

Finanspolitiska rådet har i vissa av sina rapporter tagit sig friheten att diskutera hur dess ramverk skulle kunna förbättras. Klimatpolitiska rådets uppdrag är att granska regeringens politik mot uppsatta mål och KPR uttalar explicit att ramverket därför inte kan ifrågasättas. Men kanske borde KPR här inspireras inte bara av FPR utan också av sin brittiska motsvarighet och förebild som uppmanat sin regering att skärpa sina klimatmål, vilket nu lett till beslut om en minskning på 80 procent till 2035 jämfört med 1990.  Och då räknas även utsläpp från internationellt flyg och sjöfart in i betinget. I dagarna har också EU beslutat om skärpta klimatmål med minskningar på minst 55 procent till 2030.

Så kunde kanske också KPR se som sin uppgift att granska om ramverket är tillräckligt för den hållbara utveckling som eftersträvas. Kanske skulle också FPR och KPR tillsammans kunna utarbeta ett förslag till förtydligande av samspelet mellan de klimat- och finanspolitiska ramverken?

Menar riksdag och regering allvar?

Det är inte osannolikt att vi under fortsättningen av detta sekel kommer att drabbas av upprepade kriser. Forskare varnar för att pandemier kommer att bli mer frekventa. Vi vet att klimatförändringarna kan leda till dramatiska förändringar av levnadsvillkoren på Jorden. Både klimatförändringar och mer frekventa pandemier bottnar i obalans i jordens ekosystem förorsakade av mänsklighetens utträngande av andra arter (djur och varierad växtlighet), överutnyttjande av ändliga resurser och kvittblivning av restprodukter som växthusgaser.

Sveriges nationella säkerhetsstrategi ska revideras under 2021. Det är ett utmärkt tillfälle att begrunda säkerhetsriskernas grundorsaker och vilka möjligheter som finns att på samhällsnivå förebyggadem och organisera sig inför hot och kriser. I strategin från 2017 redovisas åtta hotkategorier: militära hot, cyberhot, terrorism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjning, hot mot transporter och infrastruktur, hälsohot, klimatförändringar och dess effekter.

Förmågan till förebyggande är här avgörande för hur det går, d v s om mänskligheten överlever.

Vi har i denna text klimatförändringarna i fokus. När säkerhetsstrategin kommer till klimatförändringarna, vilka pekas ut som ett ”hot mot mänsklighetens överlevnad” konstateras att ”på inget annat område är behovet av förebyggande större och mer uppenbart.” Borde inte något som är ett hot mot mänsklighetens överlevnad tas på större allvar?

Det finns kopplingar mellan olika kriser, men de kan inte tacklas likartat. Pandemier kan till viss del förebyggas men måste hanteras resolut när de bryter ut. Klimatförändringarna måste motverkas genom samhällsomställning innan konsekvenserna blivit akut kännbara, för då är det för sent. Så förmågan till förebyggande är här avgörande för hur det går, d v s om mänskligheten överlever. Klimatramverket är ett steg på vägen, men det är otillräckligt och måste följas av fler och mer reella steg.

Det finns också storrisk att militära hot, terrorism och andra hot ökar i en värld som ställs mot väggen i ett krympande planetärt utrymme.

Vår ambition att efter pandemin snabbt återgå till det normala är i själva verket en säker resa på väg till något obehagligt onormalt.

Vår viktigaste konkreta fråga i denna text är huruvida Sveriges regering och riksdag verkligen menar allvar med ambitionen att bli världens första välfärdsland med nollutsläpp av växthusgaser?

Om så är fallet så behöver de skärpa sig. År 2045 är för sent. Finland har förstått att vi måste nå noll redan 2035. Nollutsläpp behöver omfatta mer än det som bokföringsmässigt räknas som territoriella utsläpp.

Sverige behöver ta ansvar för alla de utsläpp vi i realiteten förorsakar, vår andel i internationellt flyg och sjöfart liksom utomterritoriella utsläpp av vår konsumtion. Vi måste också kompensera för att investeringar för omställningen kommer att innebära ökade klimatutsläpp. Och vi måste sluta räkna bioenergin som helt klimatneutral, när den i själva verket i det tidsperspektiv som är relevant, till och med kan ge ökade CO2 utsläpp.

Jordens geosystem kommer med den ena tydliga signalen efter den andra. Stora glaciärer i Himalaya krackelerar och Asiens vattentorn är hotat. Nyligen lyckades forskare mäta temperaturen i djuphaven utanför Antarktis och resultatet tyder på en dramatiskt snabbare uppvärmning än vad forskarnahittills räknat med. Det innebär risk för större islossning och havsnivåhöjning. Det har också kopplingar till Golfströmmen som kan försvagas. Effekterna av uppvärmningen överträffar på område efter område de beräkningar som tidigare gjorts och risken för att tipping points passeras ökar.

Vi hänger ihop globalt. Det har coronapandemin visat. De visste vi egentligen. Och vi visste att det skulle komma pandemier. Nu startar utvärderingen om hur vi hade skaffat oss beredskap för det vi visste. Vi vet också att klimatkrisen är här. Signalerna är tydliga och tiden rinner ut. Men vi agerar inte efter denna kunskap. Genom att sätta upp mål som är alldeles för svaga för att vara realistiska invaggar regering och riksdag oss i en falsk säkerhet. Och vi klarar inte ens dessa alltför svaga mål med de åtgärder vi vidtar och planerar.

Vår ambition att efter pandemin snabbt återgå till det normala är i själva verket en säker resa på väg till något obehagligt onormalt. Säkert fler pandemier när vi systematiskt försvagar ekosystemens resiliens. Men också viktiga geosystem som hamnar i självförstärkande processer bortom vår kontroll. Från det som varit normalt i tusentals och kanske miljontals år. Bort från det halocen som gav utrymme för jordbrukssamhället och dess utveckling mot industrisamhället.

Att hävda att Sverige med nuvarande underdimensionerade klimatmål och otillräcklig politik skulle kunna ta ledartröjan i att forma ett klimatneutralt hållbart välfärdssamhälle är helt enkelt bedrägligt.

***

Följ Dagens Arena på Facebook