Slutreplik Nyamko Sabuni och hennes anhängare tror att Liberalerna ska räddas genom att ingå i en regering som öppnar dörren till makten för fascismens nutida arvtagare. Det påhejas av en del borgerliga opinionsbildare, skriver Ulf Öfverberg i ett svar till Bengt Olov Dike.
Liberalerna står inför ett vägval. Igen. Precis som för två år sedan när en stabil majoritet sade ja till samarbete med Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet enligt Januariavtalet, JA. Dock valde samma parti några månader senare en ny ordförande som var emot det nyss ingångna avtalet. Nu tror dess ordförande och hennes anhängare att Liberalerna ska räddas genom att ingå i en regering som öppnar dörren till makten för fascismens nutida arvtagare, SD. Det påhejas av en del borgerliga opinionsbildare.
Bengt Olov Dike är en sådan moderat och konservativ opinionsbildare som anser att Liberalernas hemmahamn är borgerligheten.
Så har det ju alltid låtit när moderater behöver liberalers stöd för att kunna bilda regering. Men om Folkpartiet/Liberalerna tidigare har samarbetat med moderater i regeringsställning, och varje gång förlorat väljare därefter, är Moderaterna nu inte endast beroende av de gamla mittenpartierna för att bilda regeringen. Som statsvetaren Patrik Öhberg konstaterar:
Efter 10 år i den svenska riksdagen har Sverigedemokraterna nått fram till en position där Moderaterna behöver be om deras hjälp för att få upp dörrarna till Rosenbad.
Det mest fascinerande är att Bengt Olof Dike, precis som åtskilliga andra debattörer, skriver som om denna politiska förändring inte har skett och att villkoren för svensk politik inte har förändrats i grunden. På det sättet bekräftar Dike den i min tidigare artikel formulerade tes att en del resonerar som om ingenting har förändrats till följd av nationalpopulismen.
Dike sluter sig nu till dessa illusionister som blundar för den politiska verkligheten för att de avskyr sossar mer än de fruktar Sverigedemokrater.
Bara de blundar tillräckligt hårt kan de framför sig visualisera att den tidigare blockpolitiken finns kvar och att SD egentligen är ett borgerligt parti som ryms inom den tidigare alliansens ramar. Dike sluter sig nu till dessa illusionister som blundar för den politiska verkligheten för att de avskyr sossar mer än de fruktar Sverigedemokrater.
Det är inte glasklart hur Dike tycker att SD ska hanteras? Men hans egen partiledare Ulf Kristersson har ju som bekant öppnat dörren för SD. Det är svårt att se det som ett uttryck för den anständiga konservatism Dike eftersträvar.
Om det ändå går att begripa logiken när moderater vill ha SDs stöd för en regering är det dock betydligt svårare att förstå logiken när liberaler också vill vara med och öppna dörren för SD. Dessa menar att Liberalerna nu bör göra det som liberala föregångare tidigare kritiserade socialdemokrater för.
Hade Ola Ullsten och Per Ahlmark fel när de kritiserade socialdemokrater för att stödja sig på kommunisterna?
1982 gjordes en överenskommelse mellan VPK och Socialdemokraterna i momsfrågan. Dåvarande folkpartiledaren Ola Ullsten var i tydlig i sin kritik av överenskommelsen mellan Palmes socialdemokrater och kommunisterna. Både för att den var fel i sak och för att den vara omoralisk. I riksdagsdebatten om momsöverenskommelsen den 16 december 1982 rasade Ola Ullsten mot Palme för att för första gången någonsin: ”en regering satt sig ner och förhandlat med kommunister.”
Ett annat exempel är Ola Ullstens föregångare Per Ahlmark som ägnade en stor del av sin politiska och intellektuella gärning åt att kritisera den slapphet som gjorde att annars goda demokrater ursäktade och gullade med kommunister.
Men hade Ola Ullsten och Per Ahlmark fel när de kritiserade socialdemokrater för att stödja sig på kommunisterna? Rimligtvis måste en del liberaler anse det. Nu handlar det om att Liberalerna inte ska tveka av att ta aktivt stöd av Sverigedemokraterna för att kunna sitta i en regering med moderater och kristdemokrater.
Men så kan läget endast te sig för den som tycker sossehatet är den överordnade principen för politisk strategi; för den som fortfarande inte frigjort sig från den gamla politiska kartan.
Kanske avskyr de verkligen socialdemokrater mer än vad de fruktar SD? Eller anser de att SD egentligen inte är ett anti-liberalt parti utan under ytan av rasism, förakt, vulgaritet och fruktans retorik är ett anständigt borgerligt parti?
Men efter händelseutvecklingen i USA, Polen, Ungern och senast i den svenska tweet-världen borde dessa illusioner åter ha falsifierats av verkligheten.
För det politiska landskapet har förändrats. Alla politiska konflikter går inte längre att begripa enligt en vänster/högerskala. Exempelvis frågor om öppenhet eller slutenhet. Om globalisering, EU, migration och frihandel å ena sidan och nationalism, avskärmande och ett slags kollektiv självtillit å andra sidan. Eller synen på demokratin; den neutrala liberala staten som säkrar individers och minoriteters rättigheter i motsats till en uppfattning om hur den av SD definierade ”folkviljan” bäst säkras i kulturen, i skolan, i rättsväsendet eller i public service för att motverka ”det vänsterliberala etablissemangets” inflytande.
När verkligheten förändras anpassas den liberala politiken och positioneringen medan de liberala idéerna består.
Liberalernas val av JA är ett tydligt exempel på hur liberalismen i praktiken anpassar sig till en förändrad verklighet. Skälet är förstås inte att en socialdemokratisk statsminister alltid är bättre än en moderat eller att liberaler ska driva socialdemokratisk politik. För det är det inte och det bör de inte. Men det är en konsekvens av att ta politiskt ansvar när en förändrad politisk verkligheten ryckt undan marken för de alternativ som tidigare fanns. När verkligheten förändras anpassas den liberala politiken och positioneringen medan de liberala idéerna består.
Så har liberalismen alltid gjort. I ett historiskt perspektiv är det inte de politiska förändringarna över tid som är det mest uppseendeväckande utan kontinuiteten i de liberala idéerna.
Liberalismen är en berättelse om hur staten ska användas för att säkra människors frihet och en jämlik behandling av medborgarna. Det har under historien lett till olika betoningar av den liberala politiken beroende på vilka utmaningarna har varit och vilka som var motståndare och fiender. Men det som över tid är mest slående är inte skillnaderna i de liberala budskapen utan likheterna.
Staten har varit det viktigaste instrumentet för att skapa ett regelverk som hanterar de konflikter som alltid kommer att finnas i ett samhälle; konflikter som dessutom bidrar till att utveckla samhället. Upplysning, tolerans, maktdelning, marknadsekonomi, rättsstat, utbildning och en välfärdspolitik blev de liberala svaren på hur konflikter ska hanteras och kanaliseras.
Men alldeles oavsett om det handlat om ett ramverk för marknadsekonomin, lagar som är lika för alla, den privata egendomsrätten eller sociala rättigheter som skapar en social trygghet har det varit den liberala staten som står för fiolerna; för omfördelningen av resurser som ska säkra individernas friheter och en jämlik behandling av medborgarna.
Nu finns det en rad av politikområden där liberaler behöver öka den statliga styrningen och öka det statliga ansvaret för att uppnå liberala målsättningar om frihet och jämlikhet. Aktualiteten i dessa frågor kommer sig av pandemin och dess effekter.
Listan är lång.
Äldreomsorgens bristande resurser och undermåliga medicinska kompetens, bristerna i svensk primärvård, kompetensförsörjningen i flera yrkesgrupper, krisberedskap och hur vi ska minska de för individerna begränsande klasskillnader som pandemin blottlagt.
Sedan andra frågor, en generös och human flyktingpolitik, kvinnors makt över sina kroppar och liv, hur vi fördjupar EU-samarbetet mot ökad överstatlighet och de förändringar i såväl individers konsumtion som samhällets infrastruktur som krävs för att klara av nödvändiga klimatmål.
Vi har inte sett slutet på pandemin, kanske inte ens början på slutet, men det är ingen orimlig gissning att pandemin och dess konsekvenser bidrar till den starka statens återkomst; ”bringing the state back in”, för att använda namnet på Theda Skocpols klassiska arbete som beskrivning.
Här finns en beröringsyta mellan liberaler och flera partier för att formulera en politik. Hur ska en mer aktiv och starkare stat styra utan att ro mer än den redan gör, för att nämna en väsentlig liberal uppgift.
Men inte på något av dessa områden finns det tydliga beröringspunkter mellan nationalpopulister och liberaler. Däremot såväl mellan socialdemokrater och liberaler som mellan liberaler och moderater. Och mellan moderater och socialdemokrater, och en del andra partier också, förstås.
Det mesta talar för att regeringsbildningen även efter nästa val blir svår. Ett radband av olika politiska konstellationer är aritmetiskt möjliga men kanske inte alltid politiskt. Men kommer valet att stå mellan å ena sidan en fortsatt socialdemokratisk regering med möjlighet till både ett gott genomslag för en liberal politik och liberala ministerposter och å andra sidan en högernationalistisk regering som stöder sig på nationalpopulisterna blir valet, så långt det går att spekulera, tydligt.
SD är en uppenbar motpol till liberala uppfattningar. De är liberalismens fiender. Vår tids idékamp står mellan dessa motpoler. Liberaler bör agera därefter.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
