civilisation Vår nuvarande civilisation går kanske mot sin upplösning genom att det naturgivna underlaget är på väg att förändras och successivt förödas. Bara om vi släpper fram några undanträngda insikter som vi bär på, finns det en rejäl möjlighet att påverka framtiden. Det är inte särskilt troligt att en sådant omtänkande kommer att ske, men möjligheten kvarstår, skriver Emin Tengström.
Vi bär alla – någonstans inom oss – på en undanträngd insikt. Den säger oss att det inte kommer att bli möjligt att anpassa vår nuvarande dominerande civilisation till de gränser som sätts av klimatet, miljön och den globala resurstillgången. Hoppet om att begränsa klimatförändringen till 2 grader Celsius krymper alltmer. Havsmiljön undergår en rad förändringar: fiskebestånden minskar, mängden plastavfall i havet ökar, havsnivån stiger. På land hotas områden att bli obeboeliga till följs av klimatförändringen, glaciärerna smälter, växt- och djurarter försvinner i snabb takt. Några nyckelresurser ser ut att kunna bli knappa som vatten, energi och vissa metaller och mineraler. Utvecklingen i Arktis kan – genom en kombination av issmältning och skogsbränder – leda till en så kallad ”tipping-point”, som i sin tur kan bli vår civilisations ”point of no return”.
Vår destruktiva civilisation
Dagens globaliserade ekonomi har lett till att många konsumenter dagligen köper varor som transporterats länga sträckor, ibland fram och tillbaka mellan olika länder för att färdigställas. Allt detta förutsätter en transportapparat som idag huvudsakligen drivs med fossila bränslen. Det gäller mäktiga containerfartyg, stora långtradare med släp och fraktflyg för vissa varor. Alla vet att transporterna måste bli fossilfria men detta är det nuvarande ekonomiska systemets svaga punkt. Alla hoppas att transporterna skall kunna elektrifieras men ingen vet om det kommer att finna tillgängligt med fossilfri el (eller biodrivmedel) för att hålla igång detta omfattande globala transportsystem. Än orimligare ter sig en utbyggnad av denna transportapparat.
Den nuvarande globala massbilismen med dess drivmedelsbehov och resursbehov vid tillverkningen kan av liknande skäl inte göras långsiktigt hållbar. Den enskilda bilen framstår trots det för många som ett nödvändigt transportmedel. Likaså kommer många människor runt om i världen, som idag saknar bil, att skaffa en så snart de får möjlighet. Bilmarknaden är långt ifrån mättad men en fortsatt utveckling i samma riktning kommer att innebära att den globala motorfordonsparken kommer att växa från dagens 1 miljard till flera miljarder fordon, en absurd siffra.
Den globala flygburna turismen har blivit en massindustri. Det är inte konstigt. Det finns massor av platser som är spännande att besöka liksom en utbredd önskan att komma till platser med angenämt klimat och attraktiva badmöjligheter. Vid en fortsatt utveckling av vår nuvarande civilisation finns det anledning att förvänta sig att denna globala turism kommer att växa lavinartat. Idag finns miljarder människor som inte fått tillfälle ”att se världen”. En uppförstorad massturism skulle kräva stora resursinsatser med grava effekter på klimat och miljö, samtidigt som de oftast besökta platserna utsätts för allvarligt nedslitning. Redan idag är Venedig ett exempel på detta.
Det är välkänt att det sedan lång tid tillbaka pågår en urbanisering i stora delar av världen. Redan bor mer än halva världsbefolkningen i städer. Många av dessa städer har utvecklats till megastäder med över 10 miljoner invånare, av vilka åtskilliga bor i slumbostäder. Det är inte konstigt att många vill bo i städer. Arbetsmarknaden är omfattande och varierad. Utbudet av varor och tjänster är stort. Här finns den avancerade sjukvården och de bästa skolorna och universiteten. Men städer är ytterst resurskrävande vid anläggning, utbyggnad och drift. Befolkningens matförsörjning förutsätter transporter från när och fjärran, vilket leder till sårbarhet vid kriser. Vid en förväntad fortsatt expansion av världens städer ökar dessa nackdelar
Krigiska konflikter tycks ha funnits i alla tiden. Medan man från början stred med klubbor, yxor, pilbågar och spjut, använder dagens militärer betydligt mer resurskrävande vapen. När rika stater satsar 1-2 procent av sin BNP på sitt försvar, åtgår stora resurser i form av energi och material till en helt improduktiv verksamhet. Skulle dess vapen komma till användning i krig, leder det till omfattande materiell förstöring, samtidigt som många människor dödas eller lemlästas. Under senare tid har vi sluppit mer omfattande krigshandlingar men oroande är att allt fler stater har skaffat sig kärnvapen med kapacitet till ofattbar förstörelse och mänskligt lidande. Icke-spridningsavtalet har inte fungerat.
Vår nuvarande dominerande civilisation är självdestruktiv. Det är den första undanträngda insikten,
Vad är det som hindrar denna insikt att tränga in i vårt medvetande?
Ett enkelt svar är att det är rent allmänt svårt att befria sig från en föreställning om världen som man vuxit upp med. Den erfarenheten har nyligen fått ett märkligt litterärt uttryck i en uppmärksammad självbiografi av Tara Westover (född 1986). Bokens titel är Education och utkom 2018 (i svensk översättning ”Allt jag fått lära mig”). I boken berättar hon om sin uppväxt i en mormonfamilj i en liten by i Idaho. Föräldrarna ser regeringen, skolan, sjukvården som hotfulla företeelser och förbereder sig för jordens undergång, som förutsagts av deras mormonska profeter. I övre tonåren börjar författaren komma till insikt om att världen kan förstås på helt andra sätt.
Vid sidan av denna allmänna svårighet utgörs det värsta hindret av den utspridda tron på att det mesta kan lösas med teknik, särskilt med ny teknik. Denna tro på tekniken är starkare än tron på en gud. Ingen ledande företrädare för kristen tro eller islam har, så vitt jag vet, framträtt med övertygelsen att Gud eller Allah skulle kunna tänkas stoppa klimatförändringen och miljöförstöringen.
De tekniktroende är mycket fastare i sin tro på att tekniken kan lösa de problem som vi hamnat i. Forskare vid Harvard vill till exempel testa konstgjorda moln. som skapas genom att släppa ut sulfatpartiklar som reflekterar bort delar av solljuset, vilket skulle dämpa temperaturhöjningen. För att befria oss från oljeberoendet skulle – enligt den amerikanske fysikern David L. Goodstein i Out of Gas (2004) – man behöva starta en ny kärnreaktor om dagen under de närmaste 30 åren. Eller skulle man kunna utnyttja den instrålande solenergin, som är näst intill oändlig. Det gäller bara att utveckla teknik för att fånga in den.
Det råder brist på vatten i många länder och i andra oroar man sig för att glaciärerna smälter och på sikt medför allvarlig vattenbrist. Den tekniktroende svarar: Men hela havet finns ju. Det är bara att avsalta havsvatten. Det finns berättigad oro för att bin och andra pollinerare hotas av utplåning. Ett amerikanskt teknikföretag har redan tagit fram ett konstgjort bi i metall. Andra ser oändliga möjligheter för den digitala tekniken att i framtiden lösa många problem, särskilt när AI-tekniken utvecklats ytterligare.
Problemet med alla tekniska förslag och idéer är att deras problemlösningsförmåga inte kan testas i full skala, innan de implementeras. Liksom mediciner har teknik ofta oavsiktliga och oönskade bieffekter. Nya mediciner genomgår alltid ett ambitiöst testprogram, innan de får användas på människor. Ny teknik testas förvisso vad gäller dess tekniska funktionalitet men inte dess samhällseffekter.
De tekniktroende har ett sista kort i rockärmen. Om det skulle visa sig att planeten Jorden förbrukats, kan vår civilisation förflytta sig till en annan planet. De kan åberopa en vetenskaplig auktoritet som Stephen Hawking, som uttalat att det kan bli dags att göra detta inom 100 år. Förberedelser pågår. Efter det första testet av Space X sommaren 2020 förklarade Elon Musk att ”vi skall bygga en bas på månen, vi skall skicka människor till Mars och göra livet multiplanetärt.”
Det finns välgrundade skäl för misstanken – utan att därmed förneka värdet av god teknik – att det inte räcker med ny teknik för att rädda vår nuvarande civilisation. Om vi släpper fram den misstanken, öppnar det för ytterligare en undanträngd insikt.
Ett skifte till en annan civilisation
Det är insikten att en annan civilisation trots allt är möjlig och att det ligger i vår mänskliga makt att skapa den. Denna andra civilisation skulle kunna bli grunden till en tillvaro som är fredlig, hållbar, jämlik, jämställd och demokratisk.
Skiftet från encivilisation till en annan kan inte ske genom en världsrevolution som Marx och Trotskij föreställde sig det. Inte heller genom att reforminriktade partier tar upp idén om en ny civilisation på sina partiprogram. Nej, allt måste börja med en förändring av allas vårt sätt att tänka.
Vi måste börja från början. Vad är det för slags upplevelser om innebär ett gott liv, ett liv värt att leva? Tänkbara svar är glädjen över ett väl genomfört arbete, en natts god sömn, en smaklig måltid med vänner, ett strövande i svampskogen, uppfriskande simturer i havet, långa vandringar i fjällen, läsningen av en bok som fångar en, ett intensivt lyssnande på ett seriöst musikstycke, ett försjunkande i en oförglömlig naturstämning. Var och en kan lägga till egna förslag. Det liv som nu börjar skymta är ett liv utan stress och ständig tidsbrist. Det levs i ett lugnare tempo och präglas av saktmod. Det börjar påminna om vad de antika epikuréerna sökte lära ut: njut av det som dagen bjuder eller med deras uttryck ”fånga dagen”. Enligt epikuréerna kan man då uppnå en inre balans, något som de kallade ”själens vindstilla”.
Något som skulle kunna initiera sådana förändringar i tänkesättet är en ytterligare insikt som inte är undanträngd på samma sätt som de andra men som ändå inte dagligen präglar de flestas tankar och värderingen. Det är insikten att vi alla bara är tillfälliga gäster på denna planet och att vi alla en dag kommer att dö. Om den insikten hela tiden hålls levande, relativiseras mycket av det vi idag ser som eftersträvansvärt.
I det perspektivet ter sig vår benägenhet att öka våra prestationer på en rad områden mindre motiverad. Det gäller till exempel inom yrkeslivet, sportlivet, sexuallivet. Detta drag i vår nuvarande civilisation har lett till åtskilliga nackdelar som utbrändhet och ett onaturligt bruk av olika prestationshöjande substanser. I normalfallet räcker det gott om vi alla gör så gott vi kan. Kanske skulle vi dagligen behöva som den triumferande romerske fältherren någon som viskade i vårt öra: ”Kom ihåg att du är dödlig”
Om eller när ens tänkesätt förändrats, är det dags att fundera på sina levnadsvanor. I vår nuvarande civilisation tillskrivs standardförbättring alltid ett högt värde och det är inte konstigt mot bakgrund av den allmänna fattigdom som länge rådde och fortfarande råder i både fattiga och rika delar av världen. I början tillförde standardförbättringen enbart fördelar men när den på sina håll bara fortsatte, miste den delvis sin lyckobringande förmåga och ledde i stället till problem för miljön och klimatet. Redan år 1975 ställde Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam i en liten skrift den viktiga frågan ”Hur mycket är lagom?”, De har nu 45 år senare, så vitt jag vet, ännu inte fått något genomtänkt svar.
Den som vill passa in i en ny civilisation får trots det försöka göra sig en föreställning om vad som är en rimliga eller lagom levnadsnivå, när det gäller bostad, mathållning och kläder. Det betyder att man inte kan eftersträva att förverkliga sina drömmar i det ena eller andra avseendet. Svårast blir nog att anpassa sig till vad som är en rimlig geografisk rörlighet, särskilt i form av bil- eller flygtransport. ”Rimlig” är i det här fallet en rörlighet som är möjlig att realisera för alla människor i världen utan att underlaget för vår nya civilisation undermineras. Filosofen Kant har redan formulerat principen för ett sådant handlande med sitt ”kategoriska imperativ” som säger: ”handla så att det kan göras till en allmän regel”. Det är världens medelklass som behöver utsätta sig för denna självprövning. Däremot skall naturligtvis de som lever under usla materiella förhållanden göra allt för att få en standardförbättring och få allt stöd för detta.
En nyckelfaktor vid tillkomsten av en ny civilisation är med stor säkerhet att den ekonomiska jämlikheten måste bli global. Det skulle för det första minska spänningarna i världen. Man kan inte förvänta sig att människor skall vara nöjda med sina materiella villkor, om de inte kan äta sig mätta eller köpa kläder till sin sina barn. För det andra är global jämlikhet en förutsättning för att människor skall uppleva att det är mänskligheten som nu i klimatförändringens och miljöförstöringens tid har blivit allas vår överlevnadsgrupp, inte längre nationen eller klanen. Om inte alla tar hänsyn till sin påverkan på klimatet och sin negativa inverkan på miljön, drabbar det oss alla. Till sist är en global utjämning nödvändig för att undvika att det uppstår ohanterliga strömmar av migranter från Asien, Afrika och Latinamerika till Europa och Nordamerika.
Förändringar i tänkesätt och beteendeförändringar räcker emellertid inte som en grund för en ny civilisation. Det krävs radikala förändringar av samhällsbygget.
Ett förnyat samhällsbygge
Det ekonomiska systemet kommer under de angivna förutsättningarna att förändras av två starka krafter. Den ena är att den långväga handeln kommer att minska drastiskt till följd av svårigheterna att ersätta oljan som det främsta drivmedlet i transportsystemet. Det leder i sin tur till en global omstrukturering av all produktion av varor.
Den andra kraften kommer sig av att efterfrågan från den globala medelklassen minskar kraftigt, om man där förändrar tänkesätt och levnadsvanor. Den expansion (idag mätt i BNP-termer) som varit ett ledmotiv i vår civilisations historia alltsedan det industriella genombrottet försvagas. Om människan inte skall allvarligt skada det naturgivna underlaget för sin existens, måste det ekonomiska systemet hitta en balans mellan vad som krävs för människors rimliga behov filtrerat genom konsumenternas preferenser och hänsynen till jordens långsiktiga bärförmåga, dess carrying capacity. Kapitalismen., såväl den privatkapitalistiska som den statskapitalistiska, har spelat ut sin historiska roll.
Det demokratiska statsskicket förväntas bestå, där det idag är etablerat men behöver beakta de synpunkter som ideligen framförs av kinesiska kritiker, att det demokratiska beslutsfattande alltför ofta hamnar i ”långbänkar”. Kanske kan man hoppas att klimatförändringens oundvikliga effekter kommer att verka pådrivande på det politiska beslutsfattandet i världens demokratier. Kanske kommer också – under trycket av en värld i förändring – nya demokratier uppkomma där idag enpartivälden dominerar.
Världssamfundets förändringar
Den norske fredsforskaren Johan Galtung hävdar att världen är på väga att regionaliseras. Han tänker på sådana företeelser som EU och AU, medan vissa länder som Indien, USA och Kina redan i sig själva utgör ett slags regioner. Har han rätt, kan förhandlingar om universella regler för bruket av naturresurser och hänsynen till klimatet och miljön underlättas genom att deltagarna vid förhandlingsbordet blir färre.
En ny civilisation kommer av lätt insedda skäl att behöva inte bara en rad internationella regler utan också en ny uppsättning av internationella institutioner med uppgift att övervaka tillämpningen av det nya regelsystemet liksom säkerställandet av att världens fattiga ges möjligheter att ta sig ur sin fattigdom. Samtidigt behöver folkrättens ställning stärkas.
Det förändrade världssamfund som skulle kunna bära upp en ny civilisation behöver däremot inte utvecklas till en enhetlig världskultur. Det nya livet kan sannolikt komma att uppvisa lika många kulturskillnader som idag.
En slutreflexion
Men är det verkligen troligt att en sådan förändring i människors sätt att tänka och leva, som beskrivits här, skulle kunna ske och sedan leda till framväxten av en ny civilisation? Det är kanske inte särskilt troligt. Men om många låter sina undanträngda insikter tränga fram, så får vi se vad som händer…
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
