Klimatstrejkande ungdomar i Zagreb. Bild: Pixabay

berättelsen Mänsklighetens utveckling har till stor del formats av dess stora berättelser. De som påverkar våra drivkrafter. Men hur formas dessa berättelser i en tillvaro där klimat och miljö spelar en allt viktigare roll?  Emin Tengström tar oss med på en resa i tid och rum på jakt efter svaret.

Det finns goda skäl att hävda att mänskligheten befinner sig i en helt ny historisk situation. Aldrig tidigare har människan varit på väg att allvarligt skada de basala förutsättningarna för sin egen existens på Jorden. Påverkat miljön har hon alltid gjort, men aldrig i samma omfattning som nu. Det finns därför skäl att inse karaktären i den speciella situation som uppstått. I denna text görs ett försök att teckna en bild av det historiska förloppet och den aktuella situationen, men på ett okonventionellt sätt. Det kan kanske förefalla som om framställningen är på väg bort från huvudfrågan, men det kommer att visa sig att så inte är fallet.

I vår del av världen dominerande länge föreställningen att villkoren för vår tillvaro var bestämda av Gud. I slutet av 1700-talet bröt en annan uppfattning fram, den som vi förknippar med Upplysningen. Nu såg man människan som den som bestämmer tillvarons villkor på Jorden. Denna uppfattning spreds ut från Europa, men under stort motstånd i vissa länder. Den nya synen på tillvaron inrymde emellertid en tragisk felsyn. Man insåg inte att Naturen satte bestämda gränser för vad människan kan göra. Idag växer det fram en sådan insikt, men långsamt och än så länge bara inom delar av befolkningen. Detta betyder att historien kan beskrivas i tre steg: 1) Tillvarons villkor uppfattas vara bestämda av Gud, 2) Människan anses kunna forma tillvarons villkor, och 3) Människan inser till sist att Naturen sätter bestämda gränser för tillvaron på Jorden.

Den här korta historiebeskrivningen ska i det följande utvecklas och förtydligas men huvudpoängen är redan presenterad. I det fortsatta resonemanget används som bärande tanke att människor söker förstå sin situation i tillvaron med hjälp av olika ”berättelser”. Begreppet berättelse gjordes i denna betydelse allmänt bekant av den franske filosofen Jean-François Lyotard genom boken La condition postmoderne (1979). Begreppet används dock här utan att knytas till Lyotards föreställning om omöjligheten att fastslå vad som är sanning och om avsaknaden av en autenticitet hos det mänskliga subjektet, något som karakteriserar postmodernismen. I stället kan det sägas stå för människans samlade existensförståelse, ett begrepp lånat från religionsvetenskapen.

Berättelser kan i sin tur utgöra grunden för olika religiösa och politiska ideologier. Som vi ska se finns idag både gamla och nya berättelser som konkurrerar med varandra om tolkningsföreträdet. Möjligheten att avvärja de globala klimat- och miljöhoten är beroende av vilken tolkning av tillvarons villkor som kommer att dominera i framtiden.

 

Idag – mot slutet av 2000-talets andra decennium – framstår knappast de stora berättelserna som döda. Däremot befinner de sig i kris i den meningen att ingen av dem förmår fånga indagens verklighet.

 

Berättelser om att tillvarons villkor är bestämda av Gud
I den västliga världen etablerades tidigt tre berättelser som allabildat grund för religiösa ideologier och handlar om hur man ska tolka tillvaron och om hur människan bör leva i denna värld. De tre är judendomen, kristendomen och islam. Gemensamt för dem är att de i sina ursprungliga versioner leder fram till en slutscen där den nuvarande världen går under. De ger däremot olika svar på frågan hur människan bör leva i världen.

Enligt den judiska berättelsen gäller det framför allt att inte bryta det en gång av Moses ingångna förbundet med Gud (Jahve). Judarna ses som hans utvalda folk och de har hans löfte om att på Jorden få bo i det Heliga landet (Israel). För att bevara förbundet med Jahve förutsätts rättroende judar följa en rad levnadsregler (över 600). Den judiska berättelsen har blivit basen för den judiska religionen, men denna religion grundas inte på en utförlig lärobyggnad som kristendomen. Judarna slipper därmed de många lärostrider som satt sin prägel på de kristnas historia. Frågan om vad som händer människan efter döden har till exempel inget entydigt svar inom judendomen.

Enligt den ursprungliga kristna berättelsen är tillvaron på Jorden framför allt en prövotid inför en stundande Yttersta dom, som kommer att äga rum i samband med Kristi återkomst. Den kristna religionen betonar därför betydelsen av hur människor lever sina jordiska liv. Den katolska kyrkan framhåller särskilt de gärningar som människan utför under sin livstid som avgörande för hennes frälsning. Inom den lutherska kyrkan menar man däremot att människan ytterst bara kan lita till Guds nåd, som förlåter dem som uppriktigt ångrar sina synder. För dem som frikänns i Yttersta Domen väntar en tillvaro i paradiset.

Den muslimska berättelsen är grunden för den religion som kallas Islam. Den har Muhammed som upphovsman och Koranen innehåller det budskap han förmedlar från Gud (Allah). Allah ses som den som gett människorna lagen (sharia). Enligt den har en muslim (”den som underkastar sig”) att iaktta fem levnadsregler. Den första är trosbekännelsen (”Det finns ingen gud utom Allahoch Muhammed är hans profet”), den andra att dagligen på knä förrätta sin bön vänd mot Mecka, den tredje att varje år fira en fastemånad (ramadan), den fjärde att skänka allmosor till de fattiga samt för det femte att – om ålder, ekonomi och hälsa det medger – en gång i livet göra en pilgrimsfärd till Mecka. Muslimens liv i övrigt styrs av konkreta levnadsregler enligt sharia och av Muhammeds moraliska föredöme (sunna). På Domens dag ska alla döda uppstå ur sina gravar för att dömas. Den troendes lön är paradiset.

Efter Upplysningen modifierade många kristna och judar sina föreställningar om respektive berättelses innebörd. Det fanns och finns dock än idag minoriteter som håller fast vid den ursprungliga tolkningen. Det gäller till exempel de ortodoxa judarna och vissa kristna grupper i USA. Man kan kalla dem”fundamentalister”. Bland muslimer är sannolikt antalet fundamentalister procentuellt större än bland judar och kristna.

I denna essäs perspektiv är det värt att notera att företrädare både för den kristna och den muslimska religionen manar de troende att engagera sig i den hotande klimat- och miljösituationen. Påven Franciscus uppmanar till exempel till ”ekologisk omvändelse”.

 

Berättelser om att tillvarons villkor bestäms av människan
Termen ”Upplysning” betecknar den tankevärld som utvecklades framför allt inom den kristna världen av franska och tyska filosofer under 1700-talets andra hälft samt något tidigare av engelska filosofer. Ordet upplysning anger hur tidens filosofer såg på tidigare tidsepoker: dessa hade legat ”i mörker”, nu hade mänskligheten däremot kommit ut ”i ljuset”. Nu såg man klarare på människans livsvillkor. Man talade om ett nytt sätt att leva grundat på förnuft, tolerans och frihet. Samtidigt började man överge föreställningen att allt som skedde på Jorden var ett resultat av Guds vilja. I stället såg man tillståndet i världen som ett resultat av människors eget handlande.

Upplysningen slog främst igenom i miljöer präglade av kristen tro. Men även judarna i centrala och östra Europa utvecklade med tiden en egen upplysningsrörelse (haskala). Bland muslimer fanns på den tiden inget motsvarande. Först långt senare har muslimska tänkare börjat anamma tankegångar som påminner om Upplysningens idévärld.

Upplysningen stimulerade tillkomsten av helt nya berättelser om människans tillvaro på Jorden. De kommer inte till uttryck i heliga skrifter som i de religioner som byggde på de tidigare berättelserna (judar, kristna och muslimer brukar därför kallas ”Bokens folk”). I stället måste man söka fånga de nya berättelsernas innehåll på annat sätt.

 

Upplysningens grundläggande berättelse om friheten
Berättelsen om friheten är en flexibel berättelse som man kan anknyta till i många sammanhang. Till sin bakgrund har den de maktstrukturer som rådde vid dess tillkomst, med enväldiga härskare och en dominerande kyrka. Kungen fick sin legitimitet från religionen. Som det hette i Frankrike på latin: ”A deo rex, a rege lex” (”Från Gud kungen, från kungen lagen”).

Till en början var därför intresset koncentrerat kring frågan om ”frihet från” (idag kallad ”defensiv frihet”). Man önskade frihet från kungamaktens dominans, från kyrkans starka inflytande i samhället och från merkantilismens roll inom ekonomin. Med tiden blev ”frihet” också ett signalord inom folkrörelser som ville frigöra sin nation från någon överordnad makt som sågs som förtryckare. Omsider växte intresset för ”frihet till” (idag kallad ”offensiv frihet”). ”Frihet till” handlar ytterst om individens mänskliga rättigheter, något som inkluderar mötesfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet samt – inte minst – rätten till fria val. Den offensiva friheten är grundläggande för demokratin men också för fri forskning och fri debatt. Under alla föreställningar om frihetens fördelar ligger idén att bara den fria människan kan utveckla sig själv och sitt samhälle. Om friheten får råda kan världen bara bli bättre.

Tillämpningen av frihetens berättelse på ekonomins område utvecklades av Adam Smith. Han menade att människan har förmåga att – utan statlig inblandning –  skapa ett samhälle som är välfungerande både i ekonomiskt och moraliskt avseende (Smith var professor i moralfilosofi). Han argumenterade därför för avskaffandet av alla feodala och merkantilistiska regleringar och för införandet av laissez faire-principen, som innebär total näringsfrihet och skattefrihet. I boken The Wealth of Nations (1776) framförde han åsikten att en marknad som bygger på den principen har en förmåga att reglera sig själv. Staten bör därför inte ha en omfattning som skadar det ekonomiska livet.

Berättelsen om ”frihet” utgör grund för flera, mycket olika politiska ideologier. På 1840-talet uppkom i England det som brukar kallas ”Manchesterliberalismen”. Huvudtanken i denna ideologi var att fri konkurrens inte bara leder till ekonomisk utveckling utan även till en socialt rättvis fördelning. Verkligheten såg dock annorlunda ut. Vissa liberaler började därför kräva att staten skulle motverka fattigdom. Den sociala friheten (frihet från fattigdom) borde ges en plats vid sidan av den ekonomiska friheten (frihet till företagande). Idéer som dessa lade grunden till en ”socialliberal” tankevärld. På senare tid har en motrörelse kallad ”nyliberalism” haft stora framgångar på bekostnad av socialliberalismen. I USA och Frankrike används idag också termen ”libertarianism”, vilket är ovanligt på svenska. Termen står för en uttalad, någon skulle kanske säga extrem, politisk och ekonomisk frihet med minsta möjliga inblandning av samhället i individens liv. Ibland kan termen även användas som beteckning för nyliberaler. Intressant är att till sist notera att begreppet ”frihet” också är viktigt för vissa socialister. Syndikalister och anarkister kallar sig ibland för ”frihetliga socialister”.

 

Nicolas de Condorcet
Bild: Wikimedia

 

Berättelsen om moderniteten
En annan närbesläktad berättelse som uppkom under Upplysningstiden handlar om modernitet och modernisering. Utgångspunkten var att man, som sagt, såg den egna samtidensom överlägsen det förflutna. Så uppstod tanken att allt modernt var bättre än det gamla. En tidig företrädare för den uppfattningen var den franske filosofen Nicolas de Condorcet. Han var helt övertygad om att världen bara kunde bli bättre. Religionens inflytande skulle komma att ersättas av förnuftets dominans, enväldet av ett samhälle byggt på jämlikhet. Allt förtryck skulle upphöra och människornas liv skulle bli friskare och behagligare med hjälp av vetenskap och teknik (kanske skulle människan rentav kunna bli odödlig). Mellanmänskliga konflikter skulle bli möjliga att hantera, kunskapen skulle blomstra och konsten och kulturen skulle inte längre vara fångna i traditionella mönster. Condorcet gjorde alltså ingen tydlig skillnad mellan vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat den ”hårda” och den ”mjuka” upplysningen, eller mellan tekniken och etiken. Det gjorde däremot den tyske filosofen Immanuel Kant. I sin skrift Svar på frågan: Vad är upplysning? (1784) hävdade han att det föreligger en klar skillnad mellan teknisk och moralisk utveckling. Den tekniska utvecklingen drivs på av de vetenskapliga framstegen. Den etiska utvecklingen avgörs däremot av om människor i allmänhet väljer att göra sig moraliskt myndiga genom att frigöra sig från auktoriteter.

Förverkligandet av det ”moderna” ledde till en rad successiva förändringar som innebar ett övergivande av renodlat agrara samhällen med enkel teknik, där arbetet med jorden var det centrala och där släkten (klanen) och religionen hade ett avgörande inflytande på individens tillvaro, identitet och verklighetsuppfattning. Det moderna samhälle som växte fram var industrialiserat, urbant, tekniktroende, professionaliserat och i olika grad sekulariserat. I denna nya värld har nationalstaten och den moderna demokratin vuxit fram. I modernitetens värld kom staten och kommunen med tiden att spela en större roll för individens välfärd än släkten och klanen. Nationen fick större betydelse än religionen för individens identitet. Den tidigare undersåten under hövdingen eller kungen blev nu en fri medborgare i samhället.

Under 1800-talet blev tron på det tekniska framsteget det dominerande elementet i berättelsen om moderniteten. I takt med att nya uppfinningar såg dagens ljus – ångmaskinen, tåget, ångbåten, telegrafen – kom moderniseringen att skapa förutsättningar för ständigt stigande konsumtion. Modernitetens seger innebar emellertid också att vardagslivet befriades från allsköns vidskepelse, liksom att man inom politiken övergav tron på gudomliga ingripanden i det historiska förloppet. Man kan med den tyske sociologen Max Weber tala om denna förändring som en form av ”avförtrollning” (på tyska ”Entzauberung”).

 

Italienska futurister.
Bild: Wikimedia

 

Berättelsen om moderniteten fick sitt mest extrema uttryck i Europa i början av 1900-talet. De italienska futuristerna gick till storms mot allt gammalt. Så här kunde det låta: ”Kamrater! Vi förklarar att vetenskapens triumfartade framsteg förorsakat så djupgående förändringar hos mänskligheten att de öppnat en klyfta mellan det förgångnas fogliga slavar och oss fria människor, vi som är förvissade om en strålande, praktfull framtid.” Enligt futuristerna borde man nu göra sig kvitt allt gammalt: ”Fatta era yxor, hackor och hammare och förstör – förstör utan misskund de vördade städerna! … Friskt mod! Sätt eld på bibliotekens bokhyllor! … Led kanalerna att översvämma museerna!”

I fortsättningen var det inte sådana uppmaningar som drev på moderniseringen utan mer vardagliga krafter inom företagen. Dessa var inriktade på att erbjuda sina kunder ständig nya och – åtminstone ytligt sett – bättre produkter. Produktutveckling blev lösenordet för dagen och allmänheten anpassade sig till tanken att nytt alltid är bättre än gammalt. Inte minst modeindustrin utvecklade en förmåga att övertyga kunderna om att föregående års kläder såg ”omoderna” ut.

Berättelsen om moderniteten har alltså sitt ursprung i Europa. Den har heller inte haft svårigheter att etablera sig i USA, som ju länge dominerades av europeiska invandrare. Med tiden blev USA en global banerförare för moderniteten. I andra delar av världen råder skarpare motsättningar mellan moderniteten och de traditionella berättelserna, till exempel i Iran. Där sökte shahen modernisera landet efter västerländska mönster, en utveckling som avbröts 1979 då ayatollorna kom till makten. I Egypten inleddes en moderniseringsprocess av Gamal Abdel Nasser på 1950-talet, vilket framkallade ett motstånd som fick sin näring av det nybildade Muslimska brödraskapet – ett motstånd som bottnade i den traditionella muslimska berättelsen.

 

Den marxistiska berättelsen
Den marxistiska berättelsen kan inte ses som direkt förknippad med Upplysningen men hör till dess efterbörd. Den har sin grund i en vetenskaplig teori om samhällsförändring som utarbetades av Karl Marx under 1840-talet. Teorin bygger på tesen att samhällsutvecklingen bestäms av det dynamiska förhållande som råder mellan det som Marx kallade ”produktivkrafter” (främst teknik och arbetsorganisation) och ”produktionsförhållanden” (ägande- och klasstrukturer). När produktivkrafterna utvecklas, till exempel genom nya tekniska uppfinningar, inträder en spänning i produktionsförhållandena. När denna spänning blir stark nog, sker en samhällsomvandling i form av en revolution, där samhällsklass ställs mot samhällsklass. Hela detta skeende styrs av ”objektiva” krafter, inte av individers subjektiva vilja.

Med hjälp av denna teori ansåg sig Marx kunna förklara de övergångar som skett i (den västerländska) historien från det han kallar antikens slavekonomi, via den medeltida feodalismen till det fullt utvecklade kapitalistiska samhället. Han såg framför sig att arbetarna (proletariatet) som ”alienerats” (förfrämligats) i det kapitalistiska samhället skulle komma att utlösa en revolution som leder till en ny övergång, nu till det socialistiska samhället. I det Kommunistiska manifestet uppmanade han 1848 därför proletärerna ”i alla länder förena er!”, en uppmaning som synes stå i strid med hans egen tes att det är objektiva krafter som förorsakar övergången till nästa skede i historien. Det socialistiska samhället antas till sist övergå i det kommunistiska, där staten vittrar bort och människorna kommer att leva ett harmoniskt liv med växlande sysselsättningar. Denna vetenskapliga teori gav upphov till en spridd berättelse som i sin tur blev grunden till den kommunistiska ideologin.

Den marxistiska berättelsen och dess ideologiska uttryck har erbjudit miljoner människor en ny tolkning av villkoren för tillvaron. I Ryssland blev den kommunistiska ideologin, i dess av Lenin modifierade form, avgörande för revolutionen 1917 och för den kommunistiska regimen fram till Sovjets upplösning 1991. I Kina modifierades under Maos tid den marxistiska berättelsen ytterligare. Här var det inte industriarbetarproletariatet som sågs som nyckelgrupp i samhällsomvandlingen utan de fattiga bondemassorna. Idag framstår Kina som en statskapitalistisk enpartistat.

I Europa hade den marxistiska berättelsen också från början inspirerat socialdemokratiska och socialistiska rörelser och partier. Samtidigt har dessa partier i sin utveckling lärt av erfarenheten och alltmer avlägsnat sig från den ursprungliga marxistiska berättelsens historietolkning och samhällsanalys. Att vara ”socialist” är idag något annat än att vara ”kommunist”, men båda sidor kan ibland citera Marx som skäl för sin politiska uppfattning.

Litet tillspetsat kan man uttrycka det så att man kan förvänta sig att det vi kallar ”kapitalism” kommer att försöka fortsätta att utnyttja både berättelsen om friheten och berättelsen om moderniteten för kommersiella syften.

 

Den aktuella betydelsen av Upplysningstidens nya berättelser
Gemensamt för de berättelser som initierades direkt eller indirekt av Upplysningen var att de alla andades en tro på framtiden – men på olika sätt. Visserligen skymtade inte något jordiskt paradis i slutet av respektive berättelse, utom möjligen i den marxistiska (Marx, som tillhörde en judisk familj som konverterat till kristendomen, kan ha påverkats av sin bakgrund). De två andra berättelserna upprepade tanken att framtiden bara kunde bli bättre och bättre. På det sättet gav dessa berättelser anledning att se ljust på framtiden såväl för en själv som för ens barn och barnbarn.

Berättelsen om friheten har behållit sin attraktivitet men kommer sannolikt alltmer i konflikt med verkligheten. Självfallet har man hela tiden varit medveten om att individens frihet är begränsad av sociala, strukturella, psykologiska, materiella och andra hinder. När det blir uppenbart att mänskligheten också måste räkna med planetens gränser som ett oöverkomligt hinder kommer berättelsen i ett nytt läge, där nya begränsningar för friheten kan uppenbara sig. Då gäller det att – så långt det är möjligt –försvara den defensiva friheten, men också att finna nya vägar för den offensiva friheten. För berättelsen om moderniteten framstår framtiden som mindre problematisk. Ett första skäl är att ”modern” är ett mer elastiskt begrepp än frihet. Ett andra skäl är att en anpassning till planetens gränser kommer att kräva en modernisering av olika tekniska system. Det gäller såväl produktionsteknik som transportteknik och vardagens konsumenttekniker. Det är den bärande tanken i det som kallas ”ekologisk modernisering”.

Risken är att det ”intressekomplex” som består av dem som främst är fokuserade på teknisk utveckling och på marknadens vinstmöjligheter kommer att söka överbetona de möjligheter som den tekniska moderniseringen innebär för den nödvändiga anpassningen till planetens begränsade förutsättningar för materiell konsumtion. Litet tillspetsat kan man uttrycka det så att man kan förvänta sig att det vi kallar ”kapitalism” kommer att försöka fortsätta att utnyttja både berättelsen om friheten och berättelsen om moderniteten för kommersiella syften.

Den marxistiska berättelsen har – åtminstone tillfälligt – förlorat sin betydelse i stora delar av världen, medan den fortfarande utgör den historiska grunden för den kommunistiska statsideologin i Kina. Denna berättelse har aldrig räknat med att det finns planetära gränser för den materiella utvecklingen. Ledarna för den kinesiska statskapitalismen förefaller däremot – efter att en tid ha försummat miljöeffekterna av den snabba ekonomiska utvecklingen – ha inlett en mycket medveten omläggning av den egna miljöpolitiken. Det återstår att se vilka resultat den kommer att leda till.

 

En ny historisk situation ger upphov till nya berättelser
I takt med att det blev alltmer uppenbart att det finns många inte bara lokala utan även globala miljöproblem uppstod behovet av nya berättelser som hjälpmedel att förstå tillvarons villkor. En grön eller ekologisk berättelse leder sitt ursprung tillbaka till 1970-talet. Dess problembild byggde på vad vetenskapen rapporterade om miljöförstörelse, och med tiden också om tecken på en inledd klimatförändring. Dess idéer om vilka samhällsförändringar som borde genomföras var däremot mer spekulativa, men motsättningen mellan ekologin och den ekonomiska tillväxten betonades, särskilt i början. Redan tidigt kunde man dock iaktta en viss motsättning mellan dem som trodde att det krävdes en genomgripande förändring av samhälle och livsstilar och dem som ansåg att det nog räckte med mer begränsade åtgärder. Den första gruppen kunde kallas ”fundamentalister” och den andra ”realister”. Den nya berättelsen gav upphov till miljörörelser av olika slag i många länder och med tiden skapades en ideologisk bas för gröna partier, även kallade miljöpartier.

 

Gro Harlem Brundtland 1989. Bild: Wikimedia

 

Brundtlandskommissionens rapport Vår gemensamma framtid (svensk översättning 1988) gynnade nog realisterna inom den gröna rörelsen. Kommissionen betonade nödvändigheten att kombinera miljöhänsyn med ekonomisk utveckling, särskilt med tanke på alla de människor som fortfarande levde under ytterst knappa ekonomiska villkor. Tanken sammanfattades i uttrycket ”hållbar utveckling”. Realisternas grepp om den gröna berättelsen stärktes, när de gröna politiska partier som byggde på den berättelsen tvingades till anpassning till politikens allmänna karaktär. Också miljörörelserna har omvandlats i en konventionell riktning. De anammar nu i allt högre grad tanken att man kan lösa miljöproblemen med hjälp av miljövänlig teknik, ekonomiska styrmedel och effektiva marknadskrafter. Företrädarna för dessa organisationer har blivit alltmer professionella och samtidigt mer konsensusinriktade.

En annan berättelse som idag märks mer i debatten än den gröna är den feministiska berättelsen. Den har utvecklats i flera steg. Ursprunget var kampen för kvinnlig rösträtt omkring förra sekelskiftet. Under slutet av 1960-talet framförde kvinnor krav på ekonomisk och social jämlikhet mellan könen samt förbättrade villkor för kvinnors sexualitet (tillgång till p-piller och aborträtt). Nu fokuserar man på vad man ser som hinder för kvinnans frigörelse från dominanta ”manliga strukturer” och på att motverka manligt våld mot kvinnor. Berättelsen hämtar idag en del av sin kraft från framväxten av genusvetenskap vid universiteten. Den feministiska berättelsen har i Sverige fått en politisk och ideologisk utformning inom Feministiskt initiativ (Fi), ett politiskt parti som ännu inte har lyckats ta sig in i den svenska riksdagen.

 

Fogelstadgruppen
Från vänster: Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elin Wägner.
Bild: Wikimedia

 

Huvudfåran inom den feministiska berättelsen ägnar ingen uppmärksamhet åt de globala hoten utan har en inriktning på mer näraliggande problem. En idag mindre uppmärksammad del av den feministiska rörelsen tror dock att ökat inflytande för kvinnor skulle kunna reducera det militära våldet och minska miljöförstörelsen. Ett argument för detta är att män är statistiskt mer våldsbenägna än kvinnor och att kvinnor är mer fokuserade på att skydda livet i alla dess former. Dessa tankar aktualiserades redan på 1940-talet i två böcker. Den ena var Fred med jorden (1940) skriven av Elin Wägner och Elisabeth Tamm, där de båda argumenterade för vikten av miljöhänsyn. Den andra boken var Väckarklocka (1941) med Elin Wägner som ensam författare. Här protesterade hon mot det pågående andra världskrigets grymma vansinne. Dessa båda böcker väckte ingen positiv uppmärksamhet när de kom ut, snarare tvärtom. Däremot ”återupptäcktes” de på 1970-talet då de spelade viss roll för tillkomsten av den gröna berättelsen.

Inom dagens kvinnorörelse finns det en inriktning som knyter an till Elin Wägners och Elisabeth Tamms tankar. I boken Introduktion till ekofeminism (2007) hävdar Lotta Hedström att denna nygamla variant av den feministiska berättelsen fick sitt namn 1974 av den franska författarinnan Françoise d’Eaubonne. Hedström ser Elin Wägner som den första svenska ekofeministen och Elisabet Hermodsson som en efterföljare till henne. De feminister som tror på den här varianten av feminismen brukar kallas för ”särartfeminister” eller, i mer polemisk ton, ”livmodersfeminister” av huvudgruppen. Dessa ser sig själva som ”likhetsfeminister”. De menar att biologin har underordnad betydelse och att dagens könsroller och könsidentiteter inte har formats av biologin utan av samhället och kulturen. Därför hävdar de att kvinnor och män har lika möjligheter att utveckla de egenskaper, roller och identiteter som de själva vill.

En helt annan berättelse som fått stor spridning på senare tid är den populistiska berättelsen.

En helt annan berättelse som fått stor spridning på senare tid är den populistiska berättelsen. Den kan inte sägas vara särskilt inriktad på klimat- och miljöpolitik, snarare blunda för den aspekten av framtiden. Grunden för denna berättelse är att det råder en motsättning, inte i första hand mellan klasser (som marxismen menar) eller mellan könen (som feminismen menar), utan mellan ”folket” och ”eliten” (etablissemanget). Enligt berättelsen är det ”eliten” som har drivit fram den ekonomiska globalisering som gjort många i ”folket” arbetslösa eller tvingat dem att byta till sämre betalda arbeten. I Europa har ”eliten” dessutom verkat för att mer makt förts över till ”Bryssel”. Det gör att ”folket” får mindre utrymme att påverka politiken, medan ”eliten” ges nya möjligheter till inflytande.

Det är vidare enligt denna berättelse ”eliten” som varit för att landet ska ta emot ett stort antal migranter i form av asylsökande och av ekonomiska flyktingar från avlägsna länder. Själva har ”elitens” medlemmar inte haft besvär av deras närvaro, vare sig inom sina privilegierade bostadsområden eller i sina välbetalda yrkesliv. ”Folket” har däremot utsatts för konkurrens på arbetsmarknaden med lönedumpning som följd. På hyresmarknaden ses de nyanlända som gynnade. Samtidigt hävdar man att betydande belopp av tillgängliga skattemedel har gått till invandrare och inte till den egna befolkningens eftersatta grupper, till exempel äldre med små pensioner. Det ärockså enligt berättelsen ”eliten” som drivit tanken på värdet av mångkulturalism. De som tillhör ”folket” känner sig berövade sinnationella kultur, där de tidigare känt hemmastaddhet och funnit en bas för sin identitet. De svenska populisterna vill därför slå vakt kring den äkta svenska kulturen. Problemet är bara att det inte finns någon renodlad svensk kultur. Man får intrycket att de svenska populisterna har glömt, eller aldrig läst, vad Esaias Tegnér en gång skrev:

All bildning står på ofri grund till slutet, blott Barbariet var en gång fosterländskt

På basis av den populistiska berättelsen har grundats ett politiskt parti kallat Sverigedemokraterna (SD). De vill stoppa invandringen, återskapa 1960-talets svenska folkhem samt minska EU:s betydelse. Även i åtskilliga andra länder har den populistiska berättelsen utgjort grunden för politiska partier med förmåga att locka skaror av medborgare till att ifrågasätta traditionell politik. I dagens politiska läge skapar denna trend stora problem för försöken att avvärja de globala hoten.

Den gröna berättelsen har inte så mycket att säga om villkoren för världens fattiga. En helt ny berättelse behövs för att möjliggöra en förståelse av tillvarons globala villkor.

 

Betydelsen av de dagsaktuella berättelserna
Gemensamt för de nu aktuella nya berättelserna är att de tenderar att fokusera på en enda fråga, som de gärna beskriver i globala termer. Den ekologiska berättelsens grundval är oron för att den globala ekonomiska tillväxten ska förstöra klimatet och miljön samt uttömma Jordens resurser. Den feministiska berättelsen ser ”patriarkala strukturer” överallt i världen. Den populistiska berättelsen ser ekonomins pågående globalisering som själva grunden för de problem man upplever. I praktiken är dock alla tre berättelserna – trots sina globala perspektiv – mest intresserade av den lokala eller nationella nivån. Den ekologiska berättelsens ”realistiska” företrädare manar sina anhängare till att ”tänka globalt men handla lokalt”. Feministernas fokus är trots allt främst kvinnofrågan i det egna landet. Populisterna värnar främst om det egna ”folket”.

I en framtid med globala klimat- och miljöhot kan man ana att dessa berättelser kommer att minska i betydelse. Det första skälet för det är att de trots sina uttalade globala perspektiv har sitt intressefokus inriktat på det lokala eller det nationella. Det andra och kanske tyngsta skälet är att de främst är centrerade kring ett enda problemområde. Den gröna berättelsen har till exempel inte så mycket att säga om villkoren för världens fattiga. En helt ny berättelse behövs för att möjliggöra en förståelse av tillvarons globala villkor, som de framstår idag.

 

Behovet av en ny berättelse
Den aktuella användningen av begreppet berättelse som beskrivning av hur man tolkar villkoren för tillvaron initierades, som tidigare påpekades, av filosofen Lyotard  i boken La condition postmoderne. Han hävdade där att alla ”de stora berättelserna” i själva verket var döda. Han föreställde sig därför att gängse politiska eller religiösa ideologier inte längre väckertilltro bland dagens människor. I en bok för barn, Le Postmoderne expliqué aux enfants, exemplifierade han vad han avsåg med ”de stora berättelserna”: den kristna berättelsen omfrälsning från synden, upplysningens berättelse om befrielse från okunnighetens mörker, den marxistiska berättelsen om befrielse från utsugning och alienation samt den kapitalistiska berättelsen om befrielse från fattigdom genom teknik och industri.

Idag – mot slutet av 2000-talets andra decennium – framstår knappast de stora berättelserna som döda. Däremot befinner de sig i kris i den meningen att ingen av dem förmår fånga indagens verklighet, präglad som den är av den växande insikten om de stora globala hoten mot klimatet, miljön och resurstillgångarna – men också av kvardröjande fattigdom förstora befolkningsgrupper i världen. Det föreligger ett behov av en ny berättelse för att förstå tillvarons villkor i den nya historiska situationen. Men behov är en sak, efterfrågan är en annan. Det kan ifrågasättas om det föreligger någon märkbar efterfrågan.

 

Några inslag i en tänkbar ny berättelse
I väntan på att en ny berättelse skapas kan man redan nu identifiera några tänkbara inslag som fångar upp dagens och morgondagens stora frågor. Den nya historiska situationen ställer världsbefolkningen inför två stora utmaningar. Den ena kan beskrivas i naturvetenskapliga termer. Om världssamfundet inte kan enas kring en ansvarsfull förvaltning av den ”allmänning” som består av Jordens biosfär och atmosfär, inträffar sannolikt den allmänningens tragedi som forskare länge varnat för – med svårartade följder för världsbefolkningen.

Den andra utmaningen kan beskrivas i samhällsvetenskapliga termer. Om inte redan gynnade länder med stor förbrukning och stora utsläpp per person accepterar att mindre gynnade länder ges en betydligt större andel av det tillgängliga globala utrymmet, väntar sannolikt konflikter mellan dem som har och dem som inte har. Nyckelordet är här utrymme. Det gäller därför att bedöma storleken på utrymmet för världsbefolkningens konsumtion och för de utsläpp och det avfall som denna för med sig samt att diskutera fördelningen av detta utrymme.

Nästa nyckelord är därför fördelning. Om man tar talet om ”mänskliga rättigheter” på allvar innebär det att varje land tilldelas en andel eller en kvot som är proportionell mot befolkningens storlek. Tidigare har man kunnat hänvisa till att den globala ekonomiska tillväxten förr eller senare skulle göra det möjligt att utrota fattigdomen i världen. Den möjligheten framstår som utesluten i en situation där vi människor närmar oss planetens gränser för konsumtion och avfall. I stället måste man tro på möjligheten att komma överens om en global hushållning. En sådan skulle inte kunna tillämpas genom något planekonomiskt system på global nivå. Däremot skulle man i internationella avtal kunna komma överens om en global kvotering av utrymmet för konsumtion och utsläpp. Sedan skulle det ligga i varje lands intresse att hushålla med det anvisade utrymmet på effektivaste sätt med hjälp av ny teknik och en modifierad marknadshushållning.

Några drag i en sådan nationell hushållning kan kanske också identifieras. Om eller när användningen av fossila oljeprodukter måste reduceras kraftigt, kommer världshandelns transportsystem i kris. Det är svårt att föreställa sig att det under överblickbar framtid ska bli möjligt att få fram tillräckliga kvantiteter av andra, miljö- och klimatvänliga typer av bränsle för världens alla bilar, lastbilar, fartyg och flyg. Följden blir då att den utveckling vi sett under senare år mot en ökad globalisering av ekonomin avbryts och med nödvändighet ersätts av en återgång till en produktionsstruktur med mer regional, nationell och lokalförankring.

Den nya situationen kan också tänkas framtvinga en delvis nyekonomisk struktur. Marknadsekonomin har alla förutsättningar att bestå men måste sannolikt modifieras genom att finanssektorn krymps – och det av flera skäl. Om man ska kunna hålla sig inom de kvoter som tilldelats olika länder kan man inte fortsätta med ymnig lånefinansiering av hushåll, företag och stater. Ett annat skäl är att finanssektorn bidrar till en ökad ojämlikhet i förmögenhetsinnehavet. Sådan ojämlikhet kommer inte att accepteras i en situation av knapphet. I tider av kris är jämlika och jämställda sociala relationer viktigare än annars. En viktig del av anpassningen till en ny verklighet består därför av en omprövning av individens levnadssätt och livsstil samt i ett sökande efter nya livsmeningar.

 

Denna essä ur hämtad ur boken: De globala klimat- och miljöhoten – kan de avvärjas? (Folkuniversitetets Akademiska Press 2019)