I Ferrantes Neapel fortsätter klasskampen

Litteratur Samhällets orättvisor känns igen. Men också en nyväckt religiös böjelse. Torsten Rönnerstrand har djupdykt i Elena Ferrantes nya bok.

Klassmotsättningarna var under 1970-talet hårdare i Italien än i något annat europeiskt land. Orsakerna var till stor del ekonomiska. Efter de framgångsrika åren mellan 1950 och 1963 hade den italienska ekonomin stagnerat, vilket framför allt drabbade de mindre bemedlade klasserna. Därtill kom att den ogenerade korruptionen tärde hårt på allmänhetens förtroende för det politiska etablissemanget.

En konsekvens av allt detta var att det italienska samhället höll på att slitas sönder. Sedan slutet av 60-talet hade arbetslösa eller exploaterade ungdomar allierat sig med militanta studenter i kampgrupper som Lotta continua (’ständig kamp’ – eller ’kampen fortsätter’) eller Brigate rosse (Röda brigaderna). Andra sökte sig till våldsbejakande högerorganisationer som den nyfascistiska terrorgruppen Ordine Nuovo (Ny ordning).

Resultatet lät inte vänta på sig. Den 12 december 1969 exploderade en kraftig sprängladdning i Jordbruksbankens kontor vid Piazza Fontana i Milano varvid 17 människor dödades och 88 skadades. Detta blev upptakten till en period – ofta kallad ”Blyåren” – som kulminerade med bombningen av järnvägstationen i Bologna den 2 augusti 1980. Den krävde 85 dödsoffer och 200 skadade.

Dessa attentat väckte internationell uppmärksamhet, men det vanligaste var likväl att klassmotsättningarna tog sig mindre spektakulära uttryck. Därom vittnar den hyllade romanserie om flickorna Elena Greco och Lila Cerullo som  Elena Ferrante 2011 inledde med Min fantastiska väninna och som hon under de närmast följande åren fullföljde med Hennes nya namn, Den som stannar och den som går och Det förlorade barnet.

Ferrante ägnar visserligen ganska stort utrymme åt de det politiska våldet. Som jag visat i en tidigare essä återkommer hon ofta till den skoningslösa kampen mellan Röda Brigaderna och deras motståndare inom den yttersta högern och polisen. Därför är det inte överraskande att begrepp som ”klasskampen”, ”klassfienden”, ”arbetarklassen”, ”arbetarrevolutionen”, ”proletära erfarenheter”, ”proletär rättvisa”, ”proletariatets diktatur” är frekventa i hennes böcker.  Ett exempel får vi då berättaren Elena Greco i Den som stannar och den som går konstaterar att hon i början av 70-talet visste mycket om ”kapitalet, exploateringen, klasskampen och den oundvikliga arbetarrevolutionen”.

Likväl är det inte terrorattentaten utan klassmotsättningarnas konsekvenser för det vardagliga familjelivet som står i centrum. Anledningen till det är att berättaren Elena befinner sig i en besvärlig mellanställning. Hon slits mellan de känslomässiga banden till familj och vänner i Neapels fattiga arbetarkvarter och lojaliteten gentemot den förmögna och akademiskt bildade överklassfamilj som hon nyligen gift in sig i.

Situationen kompliceras också av att det i båda dessa miljöer finns såväl goda som onda krafter. Den mest redbare av Elenas barndomsvänner, den kommunistiske snickaren Pasquale, verkar ha medverkat till terrorattentat med många dödsoffer, och hennes skenbart oförvitlige svärfar, den förmögne och högt ansedde professor Airota, antyds i seriens sista del ha varit inblandad i vanhedrande skumraskaffärer.

Ännu tydligare är spänningen mellan gott och ont hos den man som berättaren Elena älskat allra mest, den vackre men ytlige klassresenären Nino. Han är en streber som främjat sin karriär genom att gifta in sig i en av Neapels rikaste familjer. Trots sin ytlighet lyckas han i det längsta spela rollen av intelligent och hederlig vänsterintellektuell, men efter en ganska framgångsrik karriär som habil forskare och opportunistisk parlamentariker blir han indragen i en korruptionsaffär som gör att han förlorar sin plats i etablissemanget. Liksom Lucifer i Dantes Den gudomliga komedien kastas han ner från sin upphöjda position i den högsta maktens närhet till en förgrämd exil i onådens och maktlöshetens Inferno:

Man behöver alltid kontakter, som talesättet säger behöver man ett helgon i paradiset för att kunna orientera sig i den dunkla världen härnere, […] Nu när helgonen hade fallit ner i helvetet hade jag ingen att vända mig till för att få veta något om honom. De enda nyheter som nådde mig från infernot kom från hans många advokater.

När vi möter Nino för allra sista gången har han återvänt till det fattiga kvarter i Neapel där han växte upp. Han är ångerköpt men försöker likväl att skylla ifrån sig. ”Om han hade gjort något ont”, säger berättaren ironiskt, ”hade han gjort det av längtan efter att bli ännu mer omtyckt, att framstå som ännu mer intelligent och att klättra ännu högre.” Likväl står det klart att han alltjämt är en man hos vilken kampen mellan det onda och det goda ännu förblir oavgjord.

Detsamma gäller om huvudpersonerna i Ferrantes allra senaste bok, den nyligen utkomna romanen De vuxnas lögnaktiga liv (Norstedts). Här har klassmotsättningarna framhävts genom den starkt understrukna kontrasten mellan två skilda områden i Neapel, de fattiga arbetarkvarteren i stadens nedre del och den högt belägna stadsdel som kallas Rione Alto, dvs ungefär Det översta Kvarteret eller Kvarteret högst upp. Det är denna kontrast mellan högt och lågt som berättaren Giovanna Trada poängterar, då hon i berättelsens början säger: “Vi bodde i den högst belägna delen av Neapel och vart vi skulle måste vi åka nedåt”.

Liksom böckerna om Elena och Lila skildrar De vuxnas lögnaktliga liv  ett sjudande Neapel med hissnande kontraster, först och främst mellan högt och lågt, men också mellan rikedom och fattigdom, mellan det fascinerande och det hotfulla, mellan det vacka och det fula, mellan livet och döden och inte minst mellan det fryntliga gemytet och den hämningslösa girigheten.

Allt detta gör att Ferrantes Neapel liknar verklighetens. Inte sällan kommer man att tänka på James Joyces detaljerade skildring av staden Dublin i romanen Ulysses (1922). (Den skämtsamme Joyce påstod att om hela staden skulle utplånas från jordens yta så skulle den kunna byggas upp igen med utgångspunkt från hans roman.)

I likhet med de fyra romanerna om Elena och Lila utspelar sig berättelsen om Giovanna alltså kring byggnader, torg, gator och stadsdelar som tack vare Ferrantes tidigare böcker blivit välkända turistattraktioner. Dit hör bland mycket annat Castel Sant’Elmo, Piazza Dante, Via Toledo och det fattiga och nedslitna området Rione Luzzatti där Elena Greco och Lila Cerullo växte upp.

Likväl finns det också mycket i berättelsen som är nytt. För de fattiga flickorna Elena och Lila framstod Giovannas hemtrakter i Rione Alto – de högt belägna kvarteren i stadens välbärgade del – som en främmande, nästan exotisk miljö. I den nya boken är det emellertid tvärtom. För att lära känna sin pappa Andrea Tradas släktingar stiger Giovanna mot sina välbeställda föräldrars vilja ner till de fattiga kvarter i nedre Neapel där Elena och Lila växte upp. Genom detta nedstigande möter hon en värld som i förstone ter sig frånstötande men efterhand allt mer intressant och lärorik.

[…] den plats där pappas släktingar bodde var diffus, saknade namn. Bara en sak visste jag säkert: för att komma till dem måste man åka ner, längst ner, ännu längre ner, ner på den djupaste bottnen av Neapel, och resan dit var så lång att det kändes som vi och pappas släktingar bodde i två olika städer.

När Giovanna stiger ner till ”den djupaste bottnen av Neapel” introduceras ett motiv som längre fram i romanen blir allt mer betydelsedigert. Skildringen av hennes nedstigande laddas efter hand med intertextuella associationer. Dit hör anspelningarna på de berättelser om levande människors besök i det underjordiska dödsriket som man kan finna i den antika mytologin, men också hos tre klassiska författare som uttryckligen apostroferas i boken – Homeros, Vergilius och Dante.

Ett exempel på det får vi då en av bokens huvudpersoner, Giovannas faster Vittoria, hävdar att den som dör utan att vara döpt kommer till ”Limbo”. Detta är en anpelning på den fjärde sången i Dantes Inferno. Där skildras hur berättaren efter sin nedstigning till det underjordiska dödsriket får se de oskyldiga barn och odöpta hedningar som måste tillbringa evigheten i helvetet eftersom de inte hunnit bli döpta.

Men nedstigandet till ”den djupaste bottnen av Neapel” har också en djuppsykologisk dimension. Det inser den vuxna berättaren när hon trettio år senare ser tillbaka på sina sexuella eskapader under de tidiga tonåren. I efterhand förstår hon att det var ett omedvetet behov av förnedring som var drivkraften, då hon som mycket ung tog initiativet till oralsex med en pojke från fattigkvarteren som hon föraktade: ”Inom mig växte ett våldsamt behov av förnedring – men en oförskräckt förnedring, en önskan om att få känna mig upphöjt oanständig […].” På samma sätt är det nog också i slutkapitlet, där den alltjämt mycket unga Giovanna låter sig defloreras av en ful och korkad yngling som hon ”av oklara skäl” känner sig dragen till.

Viktigare är likväl att nedstigandet från de välbärgade kvarteren i Rione Alto också speglar en social problematik. Det ser vi när Giovannas föräldrar till en början motsätter sig hennes planer på att ta kontakt med pappa Andreas släktingar i den nedre delen av Neapel. Föräldrarna är klassresenärer och stolta över sina framgångar, men under den glansfulla ytan bär de på en panisk skräck för att dras ner från sina mödosamt tillkämpade positioner. Det är denna skräck som aktualiseras genom Giovannas planer på att utforska sin pappas fattiga barndomsmiljö i Neapels nedre del. Det framgår då hennes mamma Nella i bokens början berättar om de uppoffringar som varit förutsättningen för pappans klassresa:

Hon sa att hon och pappa hade fått göra stora uppoffringar för att bli det de var. Hon mumlade: jag klagar inte, mina föräldrar gav mig vad de kunde, […] men din pappa hade det verkligen tufft under hela sin uppväxt, han hade ingenting, han fick liksom bestiga ett berg barhänt och barfota, och det är inte slut, det tar aldrig slut, det finns alltid någon storm som kan svepa ner en så att man får börja om från början.

Denna sociala problematik blir särskilt tydlig, då Giovanna mot sina föräldrars önskan vill lära känna sin excentriska faster Vittoria,en lågutbildad städerska som som står i ett mycket spänt förhållande till sin högutbildade bror Andrea. Därigenom blir Giovanna också bekant med flera andra släktingar som hennes pappa genom sin mödosamma klassresa försökt att distansera sig från.

Dessa släktingar visar sig vara snälla och vänliga, men pappa Andrea har alltid beskrivit dem som frånstötande och farliga. Giovanna minns därför inte mycket från barndomens korta och fåtaliga släktmöten, utom att de efterlämnade en stämning av hot och obestämd fara:

Den stämningen hade genom åren övertygat mig om att pappas släktingar – skrikiga varelser som var obehärskade på ett frånstötande sätt, särskilt faster Vittoria, den mest ondskefulla och obehärskade av dem alla – utgjorde en fara, även om det var svårt att förstå vad den faran bestod i. Betraktades området som de bodde i som ett riskområde?

Berättarens diffusa minnen av barndomens släktmöten aktualiserar alltså de klassmotsättningar som är huvudtemat i Ferrantes böcker. Det understryks då Giovannas mamma påstår att den proletära faster Vittoria är en ”storm” som hotar att svepa ner hennes pappa Andrea från den mödosamt tillkämpade position i Riona Alto som han uppnått genom sin klassresa.

[…] det finns alltid någon storm som kan svepa ner en så att man får börja om från början. Det ledde fram till Vittoria, och då släppte hon metaforen och avslöjade att den storm som ville svepa ner pappa från berget var hon.

”Hon?”

”Ja. Din faster är en avundsjuk kvinna. Inte avundsjuk som andra, utan på ett väldigt dåligt sätt.”

”Vad har hon gjort?”

”Allt möjligt. Men det värsta är att hon aldrig har kunnat acceptera att din pappa har lyckats.”

”Hur menar du?”

”Lyckats i livet. Att han satsade hårt på skolan och universitetet. Att han är intelligent. Allt han har byggt upp. Hans examen. Jobbet, vårt äktenskap och hans studier, att han är så respekterad och att vi har vänner, och dig.”

Giovannas medelklassföräldrar framstår visserligen till en början som upplysta och hederliga vänsteridealister, men efter hand spricker den prydliga fasaden upp och deras livslögner kommer i dagen. Det visar sig att föräldrarna inte själva levt upp till de högt ställda krav krav på sanning som de föreskrivit sin dotter. Det understryks av romanens titel – De vuxnas lögnaktiga liv – men också av den passage där berättaren säger: ”Lögner, lögner, vuxna förbjuder andra att ljuga men gör det jämt själva.”

Det är dessa lögner som kommer i dagen när Giovanna börjar forska i sin faders förflutna. När hon möter sin faster Vittoria får hon sålunda höra att pappa Andrea i sin ungdom ska ha varit en girig och hänsynslös egoist som vägrat hjälpa sina släktingar, då de befunnit sig i nödläge. Dessutom påstår fastern att han förstört hennes liv genom att sätta stopp för hennes förhållande med den ende man hon älskat, en gift trebarnsfar som efter den framtvingade brytningen med Vittoria dog av sorg.

Längre fram i berättelsen avslöjas dessutom att pappa Andrea sedan länge varit otrogen. I femton år har han haft ett hemligt förhållande med Costanza, en elegant och välutbildad akademiker från den stenrika överklassen som är mamma till Giovannas bästa vänner Angela och Ida. Någon tid senare lämnar Andrea sin familj och flyttar ihop med sin älskarinna och hennes döttrar i den fashionabla badorten Posillipo som ligger några kilometer väster om centrala Neapel.

I jämförelse med Giovannas lögnaktiga föräldrar framstår hennes förtalade faster Vittoria som någorlunda hederlig. Det betyder inte att hon skulle vara en helt igenom tilldragande människa. I likhet med staden Neapel kan hon upplevas som både ”outhärdligt vacker” och ful. Det framgår då Giovanna i efterhand berättar om sitt första möte med fastern:

Jag nickade, jag var vettskrämd. Under några sekunder tittade jag på hennes osminkade ansikte och sedan sänkte jag blicken. Jag tyckte att Vittoria var så outhärdligt vacker att det blev nödvändigt att betrakta henne som ful.

I berättelsens fortsättning blir Giovanna allt mer involverad i Vittorias liv. På så sätt lär hon också känna den familj som fasterns utomäktenskaplige älskare vid sin död lämnat efter sig. Den oväntat vidsynta änkan Margherita har efter hand övervunnit sin svartsjuka och blivit nära vän med sin makes forna älskarinna. Detsamma gäller också om hennes tre barn, sönerna Corrado och Tonino samt den vackra dottern Giuliana.

Den viktigaste bekantskapen blir dock familjens gode vän Roberto, en f d klasskamrat till Tonino och senare också trofast fästman till dennes syster Giuliana. Han är född vid Via del Pascone i Neapels fattigkvarter, men sedan dess har han gjort en lysande karriär som lärare och forskare i teologi vid ett katolskt universitet i Milano. Trots detta vill han inte släppa kontakten med sin hemstad. En viktig anledning till det är att han upplever sig ha en stor skuld att återbetala till de fattiga kvarter där han vuxit upp.

Giovanna blir motståndslöst förälskad i Roberto, och för att vinna honom börjar hon läsa evangelierna. Detta ger henne nya perspektiv, men hon lyckas inte få till stånd något kärleksförhållande med den unge teologen. Han håller envist fast vid sin fattiga och lågutbildade flickvän från det som i romanens början kallas ”den djupaste bottnen av Neapel”.

På så sätt utgör Roberto största möjliga kontrast till Giovannas trolösa föräldrar. Han har gjort en klassresa, men i motsats till pappa Andrea och mamma Nella tycker han sig alltså ha en skuld som måste återbetalas. Därför vill han inte distansera sig från de fattiga kvarter där han vuxit upp.

Han utgick från Neapel och Pascone, från sin barndom. På beskrivningen lät det som fantastiska platser, eller i alla fall annorlunda än hur jag uppfattade dem. Han sa att han hade en skuld till dessa platser som han måste betala. Hans kärlek till Giuliana hade fötts på gatorna där och han försökte förklara att den var som en minnesanteckning, en ständig påminnelse om den skulden. När jag undrade vad han menade med skuld förklarade han att han måste gottgöra den plats där han vuxit upp för allt han fått och att ett helt liv inte skulle räcka till för att återställa balansen.

Skälen till Robertos trofasthet framstår likväl som komplexa. Hans lågutbildade flickvän Giuliana är visserligen fattig men också mycket vacker – i det avseendet liknar hon staden Neapel – men det finns nog också andra motiv.

Viktigast är kanske ändå att Roberto trots sina framgångar som forskare inte är någon världsfrånvänd kammarlärd. I stället verkar han vara en anhängare av den befrielseteologi (Theologia dela liberación) som uppstod i Sydamerika på 60-talet och som tycktes vara på stark frammarsch i Italien under det 90-tal då romanen utspelas. För det talar i varje fall den uppsats med titeln ”Hjärtats ånger” som den unge teologen arbetar med. Den handlar om en Gud ”som är mätt samtidigt som många av de varelser han skapat dör av svält och törst”.

I samma riktning pekar också den föreläsning som Roberto på initiativ av en prästvigd kompis håller i kyrkan i det fattiga Rione Luzzatti. Efter hans inspirerade utläggning av en bibeltext (Matteus 7:17) uppfattar Giovanna honom ”som en känsligare och mer intelligent person” än hennes föräldrar och deras vänner.

Det intrycket förstärks också av de samtal om evangelierna som i bokens senare del förs mellan Roberto och Giovanna. Där framstår den troende vänsterkatoliken från de napolitanska fattigkvarteren som en långt mer sofistiskerad tänkare än de slipade ateister som hon lärt känna i de sekulariserade överklasskvarteren i Rione Alto.

Varje möte var utvecklande, det Roberto sa väckte omedelbart ett behov av att läsa och ta reda på saker. […] Jag började leta i böcker pappa lämnat kvar för att förstå mer. Men att förstå vad och vem? Evangelierna, Fadern, Sonen, den helige Ande, transcendens och tystnad, den trassliga härvan av tro och brist på tro. Kristus radikala sidor, den ohyggliga ojämlikheten, våldet som alltid drabbar den svagaste, det kapitalistiska systemets gränslösa och grymma värld, robotarnas frammarsch, det trängande behovet av kommunism? Med sin enorma överblick vek Roberto ständigt in på nya spår.

Ferrantes erkännsamhet gentemot katoliken Roberto torde komma som en överraskning för flertalet av hennes läsare. I hennes tidigare författarskap finns ingenting som tyder på att hon skulle ha haft några religiösa eller teologiska böjelser; snarare tvärtom. I Min fantastiska väninna (2011) tar hennes alter ego Elena Greco strid mot den högerkatolske präst som undervisar i religion på hennes skola. I Den som stannar och den som går (2013) avvisar hon sina konservativa föräldrars krav på att hon ska gifta sig i kyrkan.

Om orsaken till den nya inriktningen kan man bara spekulera. Kanske kan det ha något att göra med den nuvarade påvens bakgrund i den sydamerikanska befrielseteologin. Men det kan också vara en reaktion mot den cyniska nihilism som blivit mainstream i det senkapitalistiska samhället.

***

Följ Dagens Arena på Facebook